söndag 29 april 2007

natt

Nu börjar fåglarna sjunga. Klockan är kvart i 4. Mellan April och September finns det ingen vargtimma. Det kan vi tacka koltrasten för. Tack för det.

Ännu är det så mörkt att man kan sova. Jag ska göra det snart.

John Truby hela dagen i dag. Jag trivdes hela tiden och antecknade som om jag gick i högskolan. Men det mest minnesvärda var buffén. Vilken catering! Tio poäng! Jag måste ringa någon och fråga var den kom ifrån. Brödet höll världsklass. Sesamfrön och sesamolja i små spröda kuvertbröd.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Gonatt

Just det: Vi åker bort i några dagar. Inga nya inlägg före 3/5.

fredag 27 april 2007

John Truby bland annat

Stella Torsson Sparring
Mårten Torsson Sparring
Alexander Torsson Sparring

Så där ja, nu får ungarna i varje fall en träff var, om de googlar på sig själva. Det bjuder jag på. De är kanske lite unga än så länge, men det är en tidsfråga innan Stella sitter här och knappar in sig själv i sökrutan. Hon lär i och för sig få fler än en träff på sig själv den dan det är dags. Det är jag säker på. There is greatness in her.

Anna Pia Sparring

Mamma ska ha en också. Hon brukar googla på sig själv ibland. Det har hon erkänt.

Första gången jag gjorde det fick jag "0 matches" som svar. "Did you mean Andres Sarling?"
Och det kändes ju lite tomt.
Sen jag startade den här bloggen och eftersom jag är rätt så flitig, får jag flera sidor. Och det känns också lite tomt. Jag menar, det är ju jag själv som har genererat träffarna; Lite som att slå in julklappar till sig själv och gömma dem under granen och försöka glömma bort vem de är ifrån.

I dag var jag på drömfabriken och lyssnade på John Truby. Han ska fortsätta i morgon, så jag återkommer med mer detaljer om själva innehållet då. Jag kan ju ha missförstått något i dag, som klargörs i morgon, så jag tänker avvakta med att dra några slutsatser ett litet tag till.

En sak vill jag i varje fall återge: Bio Viktor, som är den stora biografen på filmhuset, var fylld till sista platsen, vilket innebär att det satt ungefär 400 manusförfattare och regissörer där. Alla var i god tid och alla - jag menar alla - var utrustade med papper och penna. Själv har jag missat det, men den här John Truby är tydligen störts just nu. Han har jobbat med Star Wars bland annat, och med hollywoodmått mätt måste det vara ungefär samma sak som att ha jobbat med Bergman. I varje fall. Efter en ganska rapp inledning av moderatorn (men med dåligt ljud) tog han plats bakom sitt lilla bord där han skulle sitta ner hela föreläsningen och ratta powerpointdatorn. Han var belyst med en lampa underifrån och jag fick associationer till Jean Michelle Jarre, som ju också trivdes bäst bakom bord med dator (och synth - det hade inte Truby).

I varje fall. Han inledde på smekande Los Angelesamerikanska och tackade ödmjukt för att så många hade kommit trots det vackra vårvädret (nervöst fniss från publiken).

Och så drämde han till:
"Jag jobbar inte med treaktsstruktur. Att skriva en historia utifrån en treaktsstruktur är som att sätta stödhjul på den. Nybörjare gör det, men knappast några proffs. Vill man cykla fort, cyklar man ju helst utan stödhjul Treaktsstruktur har inget med story att göra."

För den oinvigde låter kanske inte det här så värst revolutionerande. Men de som har arbetat med film eller TV, vet hur tungt idén´om de tre akterna vilar över manusarbetet. Se bara på valskissen några inlägg ner här i min blogg. (inlägget: "sänk den där jävla valen") De två vertikala linjerna som delar valen i tre delar, symboliserar aktbrotten. Och detta är en idé som vi har ärvt ända från Aristoteles.

Men bara nybörjare.
Det var absolut tyst i salen. Jag lovar att det inte satt en enda manusförfattare där, som inte kämpar med de tre akterna i sitt arbete. Som inte sätter dem högst upp på agendan när de kommer till struktur. Frågan: "men när kommer aktbrottet?" dyker upp i varje manusprosess minst en gång; Var det i tredje akten eller i andra?; Ska inte hjälten ha med sig det eller det in i tredje akten?
Och så säger han att det bara är nybörjare som ägnar sig åt treaktstruktur.
Vad säger det om oss?

Han avslutade skönt också: Det är viktigt att välja vilken genre en film tillhör. I Hollywood är de tydligen väldigt genrekänliga, så pass att det är viktigare för en film om den ska bli finansierad vilken genre den tillhör, än vem som spelar huvudrollen.
I varje fall: Det finns elva genres.
De tio första är:
ACTION
KOMEDI
CRIME (jag skulle översätta till KRIMINAL)
DETEKTIV
FANTASY
SKRÄCK
KÄRLEK
MYT
SIENCE FICTION
THRILLER.
Varje genre genererar sina egna grundläggande regler. Olika typer av scener SKA finnas med beroende på vilken genre man väljer. Varje genre väcker en grundläggande fråga, som gäller alla historier inom den genren; I Thrillers är den här frågan alltid: "finns det grund för mina misstankar"; i Komedier "visar jag upp mitt sanna jag för omgivningen eller håller jag upp en mask?"; I skräckfilmer är frågan: "Vad är mänskligt, vad är omänskligt (inhuman)?"
Alla filmer inom samma genre genererar också samma grundläggande aktivitet hos hjälten: Skräck: "att besegra monstret"; Kärlek: "att få kärlek"; Thriller: "Att unvika attack"; Fantasy: "att utforska en fantasivärld".

Tio genres. Tio system byggda av regler. Folk antecknade så att det googlade bland bänkraderna (jag med - annars hade jag inte kunnat skriva det här)

Men så kom han till den elfte genren: MASTERPEICE -MÄSTERVERK.
Och detta är en genre, som inte bygger på några specifika regler, utan är ett uttryck för filmskaparen att berätta en unik historia som inte låter sig berättas inom några givna system.
Man kunde ta på känslan av lättnad i salongen. Detta är min genre, tänkte 400 personer på en gång. Pust - nu slutar jag anteckna - typ.

Äh - men jo - ungefär.

I övrigt var alla där med några få undantag. Kai Pollak var inte där. Inte Johan Kling heller. Synd för dem, för Truby namedroppade deras filmer som typexempel ur olika genres. Han hade uppenbarligen sett dem.
Jag måste säga att jag gillar mitt skrå. Folk är trevliga mot varandra. Det hälsas glatt och alla har samma ödmjuka inställning inför skrivandet. Det märker man under minglet i pauserna. Stämningen är hoppfull, känner man. Och folk hjälper varandra till rätta. Paxar en plats i kaffekön. Lånar ut pengar till en fralla. Byter visitkort.

Rickard Hobert var där. Han satt snett framför mig.
All min kärlek till honom. Att han överhuvudtaget pallar med att visa sig offentligt efter all skit han (delvis oförtjänt) har fått utstå de senaste åren, tyder på stark inre moral och ett psyke av järn.
Han såg trevlig ut, tycker jag. Hoppas han kommer igen.

torsdag 26 april 2007

Efter en natt med dålig sömn

När jag startade den här bloggen gjorde jag det av två orsaker.

1. Jag skriver hela tiden. I min dator finns utkast till åtminsone 4 romaner och ett antal långfilmssynopsis. Ingenting är längre än 20 sidor och allt har kallnat. Och det gör ingenting. jag mår bra av att skriva, ungefär på samma sätt som jag mår bra av att träna. Tankar lägger sig tillrätta. Den där lilla klumpen som alltid sitter i halsen löses upp och spänningarna släpper. Det finns de som säger att en blogg skulle ta för mycket av deras tid. För mig är det inte så. Den lilla extratid som det tar att logga in och klistra in texterna gör varken från eller till. Det gör man på ett reklamavbrott.

2. Jag är fåfäng. Jag vill att människor jag inte känner ska läsa vad jag har skrivit och påverkas av det och jag har en idé óm att jag tycker om att höra talas om mig själv i tredje person.

Eller hade, kanske jag ska säga.

I går var jag ute och googlade på mig själv (det är lika bra att erkänna det, alla gör det ibland, om inte jag gjorde det vore det konstigt med tanke på vad jag just har skrivit om mig själv) och då hittade jag en referens till en blogg som jag inte alls känner till, där någon hade droppat en kommentar om mig och något jag hade skrivit.

Först blev jag givetvis nyfiken och lite uppspelt och surfade in på bloggen och läste. Där stod inget som med bästa vilja kan tolkas som illasinnat. Inga elakheter. Ingenting. Det var ett citat bara. Något jag skrev om Fredrik Virtanen för några veckor sen appropå att jag tycker att han är Sveriges bästa programledare. "Ibland känner jag att jag vill vara Fredrik Virtanen", hade jag skrivit. Och det var citerat. Och så stod det: Han heter Anders Sparring och tycker tydligen att...

Jävlar vad obehagligt det kändes. Jag gillade inte alls att se mitt namn så där. Någon hade kommenterat vidare på DEN bloggen och gjort sig lite vänligt smålustig på min bekostnad. Jag började rannsaka mig: Har jag fel i sak? Är det korkat att gilla Fredrik Virtanen? Borde jag ha varit tydligare? Borde jag ha skrivit: "Visserligen är Fredrik Virtanen säkert också olycklig ibland, men då och då drabbas jag av känslan att jag också vill vara lika bra på det jag gör för tillfället som han är just nu."?

Jag kände mig tolkad och uthängd och ångrade att jag hade publicerat de där raderna. Men det var inte det som gjorde ont. Det som kändes riktigt illa, var att jag, nu när jag har fått lite perspektiv, kunde se att jag publicerade just de där raderna, för att jag ville att någon skulle läsa dem och reagera på dem. Jag horade lite där kan man säga. För jag är ingen kille som håller på och tycker ditt och datt om nöjesprofiler. Jag är ingen kille som har någonting med Fredrik Virtanen att göra överhuvudtaget. Han är inte mitt stoff, om man säger.

I mitten av nittiotalet, när krönikörerna sköt som svampar ut jorden och stod och beefade på hannas krog, satt jag hemma och kände mig utanför. Det var som om jag mätte min status med deras måttstock. Men så hände andra saker i mitt liv och jag fick en annan måttstock och jag kände hur jag växte bort ifrån det där och in i mig själv. Och avsaknaden av den där typen av publicitet gjorde inte ont längre.

Nu är krönikörerna bloggare istället. Vi lever i en ny tid, och av någon anledning har jag glidit in i det där negativa beteendet att mäta mig med deras måttstock igen. Och jag börjar blogga mest för att få publicera mina texter. Efter ett tag börjar det klia. Jag läser några andra bloggar. Börjar fatta hur orden ska slängas. Glömmer bort Bodil Malmsten och stirrar mig blind på de lite yngre och Alex Shulmann-betonade. Och pang. Det är 1995 igen och jag känner mig som en lång nörd med för stora öron.

Den som har läst min blogg från start (det är visserligen bara ett par veckor sedan) har nog märkt hur mycket ytligare och mer effektsökande den är nu än vad den var då. Hur mycket mer jag krumbuktar mig för att märkas.

Det måste bli ett slut med det.

Min gode vän TAW, som i mina ögon alltid har sitt instrument stämt i rätt tonart, sände mig några rader. Jag vet inte om de exkt har med det jag just har skrivit att göra, men jag tycker att de passar bra som avtstamp till en denna min lite tråkigare, men kanske snäppet sannare blogg:

"När vi en gång accepterat att också mellan de som står oss närmast
föreligger ett oändligt avstånd, kan ett underbart liv sida vid sida
växa fram; om vi lyckas älska detta avstånd, som gör det möjligt för
oss att se varandra, klart avtecknade mot himlen."

Rainer Maria Rilke

PS. jag stryker inget ur bloggen. Det som finns där ska ligga kvar som referens (och säkert kommer jag att halka dit igen), även gårdagens halvsaggiga kommentar om en svensk artist som jag känner litegrann. DS

onsdag 25 april 2007

Lost

O shit, klockan är 22.29 och vi har inte börjat kolla på Lost än.
Så är det varje onsdagkväll. Vi somnar bredvid varsitt barn medan videon spelar in, vaknar och börjar kolla alldeles för sent. Målet för mig är att sova klockan 23 00, men tjenare. Det händer inte. Vilket är synd, för om det någon gång händer, är jag fräsch som en scout dan därpå och presterar så att jag nästan chockar mig själv. Om jag gick och la mig 23 varje kväll, skulle jag vinna pulitzerpriset före 40.

Det är precis som någon skrev om Mankells Wallander. Om karln slutade käka pizza istället för fibrer och sov sju timmar per natt, skulle han lösa sin fall på 150 sidor istället för 600.

Samtidigt är det ju en universell sanning detta, att det bara är mesar som går och lägger sig tidigt. Som gammal postpunkare har man ju ingått en helig allians med vargtimmen, som man fan inte sviker hur som helst.

Appropå Lost: Jag har noterat att det går omkring en pappaledig singersongwriter på söders gator med en barnvagn och ser precis ut som John Locke.

måndag 23 april 2007

Om manus - sänk den där jävla valen

Kobra i kväll skulle handla om filmiskt berättande. Om dramaturgi.
Jag missade de första tio minutrarna, jag råkade somna bredvid Mårten, men när jag slog på TV:n visade de upp valen-modellen. Det är en kurva som ska illustrera hur en film är uppbyggd och som följer konturerna av valens rygg, där lufthålet högst upp, där det brukar spruta vatten ibland, får representera slutfighten/krisen/filmens förlösning (typ den där scenen när Hugh Grant kämpar sig igenom Londontrafiken på väg till Julia Roberts sista presskonferens på ett hotell, forcerar vakter och slutligen lyckas nå fram med sitt kärleksbudksap).

Som tur var släppte man taget om den där jävla valen sen.
Jag börjar få svårt för såna där kurvor - eller modeller - för hur en film ska vara uppbyggd för att hålla publikens intresse vid liv. På Hedengrens bokhandel i Stockholm finns en hylla som jag och min kollega Janne Vierth brukar kalla för manusporrhyllan. Här trängs böcker med titlarna "How to write a script that sales", eller "creating unforgetable caracters". Vad dessa böcker saluför, är olika modeller av typen Valen, med lite olika aktindelning och synpunkter kring exakt efter vilket antal minuter den eller den scenen i ett manuskript ska komma. Och vi köper dem och smyger hem och skriver manus. Som blir iskalla, klumpiga och refuserade.
Trots att vi gjorde exakt som böckerna sa oss.
Vi följde modellerna.

Det är inte så att jag inte tror att det som sägs i de här böckerna stämmer, för det tror jag absolut.
Grejjen är att de saluförs som någon slags recept för hur man skapar ett framgångsrikt filmmanus. Det är där jag tror att man är illa ute. För vad de här modellerna kan göra, är att visa hur ett filmmanus ska se ut för att locka en publik när filmen är färdig.
Vad de inte säger ett jota om, är hur vägen dit ser ut.

I Kobra framträdde han Babel-regissören. Han är känd för att göra filmer med en uppbruten dramaturgi. Som svar på detta sa han en cool grej: När man bryter upp en berättelse - kastar om bitarna, kommer publiken att fylla i tomrummen sjävla. Och på så vis blir de delaktiga i berättandet.
Coolt och ganska självklart när han säger det så.

Han sa också att han visserligen inte berättar sina historier utifrån ett tidsaxel som är troget kronologin. Däremot är hans histsorier alltid trogna det känslomässiga förloppet.

Där har vi en kille som vet vad han håller på med! En kille som kan sitt berättande så väl och har det så väl inhällt i sitt känslosystem att han kan börja leka med bitarna, och ändå få ihop en fungerande dramaturgisk enhet i slutändan. Och säkert har han och hans klippare tittat på en eller annan valskiss på vägen. Det tror jag att alla gör. Men de gör det i efterhand. De stämmer av sin historia när den väl är berättad, mot en standard.
Ofta är det så att man gör det när något i filmen inte fungerar och där tror jag att valen är ett prima instrument.
Men inte som verktyg att skriva utifrån.

Pluras blogg

Jag läser Pluras blogg och den är ju grym.
Men en sak skymmer sikten för mig.
Det är alla de där ciggen och strorstarken och jägermaistrarna han tar under köksfläkten.
Jag vill absolut inte framstå som överdrivet måttfull (rökte för övrigt just en cigg själv och i fredags tog jag mig fyra öl), men om herr Plura inte slår av på takten, har vi snart ingen Plura kvar.
Så himla svårt kan det ju inte vara.
Han har ju självinsikt, karn.
Det finns ju tolvstegsprogram.
Och nikorette.

Ska vi säga så?

lördag 21 april 2007

lördag 21 april 2007




Jag börjar bli långhårig igen. Det går fort mellan klippningarna. Mitt hår växer som om det vore algblommning. 6 veckor efter kortsnagg, sen ser jag ut som en som skiter fullstsändigt i hur det ser ut. Det brukar ta ungefär 12 veckor mellan klippningarna, så jag antar att de flesta ser mig som just en sådan. Men det är jag inte. Jag är rätt fåfäng faktiskt. Det är bara det att min fåfänga yttrar sig genom att jag aktivt går omkring och klagar över min uppenbarelse när jag inte trivs med den. Min vän TAW kutar till Judits herr och köper en skarf istället. Men så verkar han lyckligare också. Och välklädd som självaste hertigen av Kent är han. (Han är för övrigt den enda heterosexuelle jag känner som agerar smakråd och personal shopper åt bögar, fanns det en professur i änmnet "att klä sig snyggt", skulle han vara självskiven.)
Men jag klagar alltså. Går med håven nästan.

Men detta är ändå ett rätt light problem. En klippning och en 2000kronorsshopping senare (med TAW som smakråd) och jag mår som en prins igen.

I dag var det städdag i föreningen där vi bor. Jag tog det rätt lungt hela morgonen. Mimmi skulle gå ut och städa och jag skulle stanna inne med våran halvåring. De två andra kunde flyta runt mellan gård och lägenhet lite som de ville. Det var rätt mysigt. Lilleman sov och då och då kom Mårten eller Stella upp och frös och ville ha vatten eller nåt. Mellan besöken lyssnade jag på musik och småplockade. Vi har fått en ny laddning avlagda kläder från en av barnens kusiner som ska gås igenom. Jag började lite halvhjärtat sortera, men tappade fokus fullständigt efter en kvart och bökade ner kläderna i kassen igen. Nu står de bland Mimmis fotografier i ett hörn av vardagsrummet. Och där lär de väl stå tills det julas.

Jag lagade till en utsökt lunch. Spaghetti och en enkel tomatsås med bara lite lättfräst vitlök. Därtil rostade solroskärnor och parmesan. Ingen utom jag ville ha. Det vankades grillad korv ute på gården och när jag hade ätit gick jag ut och anslöt mig. Jag kände mig rätt utanför där bland alla städrosiga grannar. Men det gick an. Höll mig lite i bakgrunden.

Sen gick jag in igen och tog med mig Mårten. Han verkade trött och jag tänkte att han säkert skulle somna, men det gjorde han inte. Han gick in på sitt rum och stängde dörren; han skulle bajsa. Han brukar vilja vara ifred när han gör det, så jag la mig tillrätta i soffan med en bok och lite TV på halvhög volym. Jag hade nästan somnat till när Mårten slog upp dörren igen och skrattande klev ut i vardagsrummet. Det var något med bilden som inte stämde. Det tog väl ungefär en och en halv sekund innan jag fattade vad som hade hänt - det kändes på lukten om inte annat - men under det korta ögonblicket han jag önsketänka att han väl hade målat sig med spritpennan på armarna. Han såg ut som Ann Sofi Sidéns lerkvinna från händerna och upp till armhålorna ungefär. Men det var knappats lera, det var rent och friskt bajs. Svart som blodpudding (vilket det förmodligen en gång hade varit också).

Jag överreagerade tror jag. Talade om för honom att nu hade han förbanne mig bajsat i blöjan för sista gången. Från och med nu var det toaletten som gällde: "Fattar du? Toaletten! Det här är för KINKY! Fattar du?" Jo, han fattade.

Scenförändringen var total. Jag for runt i lägenheten och noterade bajs både här och där. Han hade tagit på rätt många ställen innan jag upptäckte vad som hade hänt. Mårten stod nu darrande lydig inne på toalettn med armarna rakt ut från kroppen. Han grät för han var orolig att jag skulle tvätta håret på honom. Det är det värsta han vet. Men han hade tur. Jag lyckades dra T-shirten över huvudet på honom utan att något av bajset som hade klämts upp ur brallan och fastnat på ryggen drogs med upp i hans hår.

Så blev det dusch och tvål och nagelpetning och totalsanering av barnens rum. Lekmattan från IKEA slängde jag i soporna direkt. Jag var på väg att slänga Mårtens jeans också, men han har så få, så jag la dem i badkaret och strösslade på Ariel istället.

Och..ja, jag orkar inte fortsätta. Allt blev väl bra tillslut. Det ligger väl en svag air av bajs i lägenheten fortfrande, men man vänjer sig. För övrigt är den kombinerade doften av bajs och nymonterade trämöbler någonting som jag kommer att förknippa med min tid som småbarnsförälder så länge jag lever, det är jag övertygad om.

Nu sover han i varje fall. Och alla andra med. Han får bajsa i blöjan igen om han vill. Självklart. Man tvingar inte barn på pottan hur som helst. Då kan de få men. Det är jag säker på.

Men jävlar vad jag fick veta att jag levde när det hände. Vad snabbt livet slog om från riktigt soft till akut osoft.
Gonatt!

Dagens dikt

"Att den haltar, världen"

Nej, det kanske inte räcker
med att gå itu
En liten skärva
måste också slarvas bort
För att materian
ska börja halta runt och leta
och drömma om sig själv, i allt strörre cirklar
och aldrig hitta hem igen

ur "I den benkvarn" av Björner Torsson, Albert Bonnniers förlag, 2004

fredag 20 april 2007

Om manus - en seg start är aldrig fel


”Lasse Holmqvist förbereder ny säsong av Här har du ditt liv.
Han befinner sig på det sluttande planet. Dricker för mycket och programmet hotas av nedläggning. Det är i början av åttiotalet och tittarsiffrorna har börjat vika till förmån för lite yngre och fräckare program (typ Jacobs stege).
Som inledningsgäst till den nya säsongen vill man från redaktionens sida ha en av landets folkkäraste komiker. Lasse invänder att detta är en person som är dokumenterat svårarbetad + att han förmodligen skulle slå backut och tacka nej vid den så kallade kidnappningen.

Grundkonceptet för här har du ditt liv bygger ju på att man kidnappar gästen, som alltså är helt oförberedd på att han eller hon några timmar senare kommer att vara huvudperson i kvällens stora TV-underhållning.

Producenten säger att man i detta fall kan frångå denna grundprincip. Saken är den att producenten redan har talat med huvudpersonen och att denna har uttryckt stor entusiasm inför att medverka.

Lasse ger sig motvilligt in i arbetet. Under researchfasen upptäcker han att det inte finns en enda person som vill eller kan säga någonting genuint vänligt eller positivt om den utvalde huvudpersonen.

Lasse Holmqvist vill avbryta, men hans producent vägrar. Och huvudpersonen verkar se fram emot sitt program mycket. Han är väldigt glad och hedrad och har till och med svårt att lämna redaktionen i fred.”

Det här är en i mitt tycke grym plot till ungefär en halv långfilm. Den tar ungefär 2 minuter att tänka ut och 3 att skriva ner. Men där stannar det. Resten av arbetet – från mitten av filmen fram till slutet - skulle ta mig 6 månader eller nåt. Och då snackar vi bara plot. Grundhistoria. Något som man kan söka pengar på. Därefter följer synopsisarbete. Grovmanus (ungerfär 30 sidor löpande text med stickrepliker) och slutligen manus (som i genomsnitt skrivs om i 7 versioner).

”Uttråkad, oglamourös mamma beslagtar sexåringens medsmusslade leksakspistol i kapprummet på dagis. Efter en som vanligt ganska meningslös dag på jobbet går hon för att göra några bankärenden. Hon rotar i handväskan efter leg och upptäcker plötsligt att folk runtomkring henne kastar sig ner på golvet eller sträcker armarna i luften. Hon tittar sig omkring efter orsaken och upptäcker att hon fått upp sonens - i och för sig rätt så realistiska - leksakspistol ur handväskan. Och att hon av en händelse har den riktad mot kassörskan. Och hon hör sig själv skrika: ”Det här är ett rån”.”

En hyfsad förstaakt. Därefter mörker.

Fan, ibland känner jag att jag rids av den här typen av idéer. De slår nästan alltid ner på kvällen när jag ska somna. Hela nästa dag är jag ofokuserad. Jag försvinner in i mig själv. Svarar frånvarande ”ja” när Mårten, 3, frågar om han får titta på ”sagan om de två tornen” på min dator. Och så spelar jag mitt filmembryo fram och tillbaka, från början fram till aktbrottet mellan ettan och tvåan, eller i bästa fall fram till mitten av akt två.

Ju längre dramatiska bågar man ger sig i kast med, ju starkare psyke måste man ha och för mig är den här typen av uppslag bara korrumperande - om det nu är rätt ord – men de kommer inte att leda vidare hur bra de än är. Problemet är ju att från nu, måste jag toppa min grymma öppningsidé. Kurvan måste peka uppåt. Men vad som händer är att när jag försöker bända in den i en fungerande dramatisk struktur, urvattnas den. Förr eller senare måste man dessutom besvara den oundvikliga frågan som varje författare bör ha besvarat redan innan han eller hon satte sig ner: Vad handlar min historia om?
Och där tar det slut. Idén var ingen idé. Det var en darling. Den hade ingenting med dramatik att göra. Den sa ingenting. Den var ingenting. Den handlade om ingenting.

Det är klart att båda mina uppslag skulle kunna ingå i ett filmmanus, men om det är jag som ska skriva det manuset, kommer de inte att dyka upp förrän långt in i arbetet.

I början ska det vara tråkigt. Jag SKA sitta tyst och småirriterad vid datorn och fundera i termer som: Hur berättar jag en historia om X på bästa sätt? Hur gestaltar jag det här grundproblemet? Hur skildrar jag på bästa sätt den där jobbiga grejen som hände när jag var liten? Och jag ska nästan ha börjat ge upp, när något litet händer. Jag kanske hittar en angreppsvinkel. Jag kommer fram till hur man vill att historien slutar eller jag kanske hittar en öppningsscen, just som en av de jag har beskrivit ovan.

Skillnaden är att nu har jag undermedvetet gjort en stor del av det tråkiga grundarbetet. Nu bottnar jag i historien och kan hantera motgångar under arbetets gång mycket bättre. Kurvan pekar uppåt och jag kommer inte att tappa modet om den börjar pekar neråt igen.
Svårare än vad det var när jag satte igång, kommer det i varje fall inte att bli.

Så funkar det för mig. Jag har dåligt psyke. Jag måste hela tiden känna att min historia lever och att jag förstår vad jag håller på med. Tappar jag tråden, är sannolikheten att jag ska hitta den igen mycket liten.

En detalj i sammanhanget som ändå måste nämnas för att inte den här texten ska kännas oseriös, är att jag aldrig har lyckats få ett filmmanus att gå hela vägen till produktion.
Men vem fan har det?

onsdag 18 april 2007

Sagan om ringen-ringen


I mina barns liv finns det bara två ringar som verkligen betyder något.
1. Ringens köpcentrum (vid Skanstull i Stockholm)
2. Sagan om ringen-ringen.
Sagan om ringen-ringen är den ring, i just Sagan om ringen, som Frodo får i uppdrag av Gandalf att förstöra och som han smusslar förbi fyrahundratusen orcher och ett jättstort öga uppe på sagrada familia, hela vägen till domedagsberget utan att kissa en enda gång.

"Tre ringar till alvkungarna. Sju ringar till dvärgkungarna. Tio ringar till människokungarna. Men det fanns en ring till: Sagan om ringen-ringen." Så börjar den ju; I stort sett varje dag på bussen tvingar barnen oss att dra den här harangen. Och helst fortsättningen med. Vi brukar hinna ungefär fram till att Frodo blir stucken i axeln av en svart ryttare, sen är vi framme vid den andra ringen och det är dags att byta buss.

Det är fruktansvärt pinsamt att prata om Sagan om ringen-ringen offentligt, tycker jag. Jag håller rösten lågt och pratar lite sluddrigt så att folk runtomkring oss inte ska höra vad det är jag säger. Sagan om ringen är tråkig. Filmerna är okej (men inte utan Gollum), men böckerna är för mig liktydiga med inget sexliv och finnar över hela ryggen. När jag tatuerade mig för sex år sen utgöt sig tatueraren Matti över alla jävlar som kom drällande direkt från Gotlandsbåten efter medeltidsveckan och ville ha en Gandalf som de hade ritat själva tatuerade på ankeln. "Jag vägrar varje gång", sa han. "De fattar inte hur misslyckat det kommer att bli. Vem vill gå omkring med en trollkarl som ser ut som en uteliggare i Sao Paolo som har sovit på en hög plutonium tatuerad på benet. De får gå till någon annan."

Ungarna älskar sagan om ringen. De har sett både ettan och trean och kollar hur Boromir dör på youtube varje dag. Och om inte jag berättar om hur Frodo smusslar med sig den där obetydliga Sagan om ringen-ringen hela vägen till Mordor, blir det myteri närapå.

Jag antar att det är samma grej som andra vuxna före detta kulturkonäsörer tvingas utstå när deras små mah-jongbeklädda telningar plötsligt kräver att få lyssna på Måns Zemmenlövs senaste i bilen. Barnen bestämmer vad som ska konsumeras.

Men Måns Z slipper i varje fall vi. Våra ungar gillar Lordi.

måndag 16 april 2007

Virginia Tech

32 döda. 29 skadade.

Viriginia Tech. Jag smakar på namnet. Rullar runt det i munnen. Försöker höra hur det låter när man säger det högt. Det kommer att bli ett begrepp. Snart har det ställt sig framför Columbine High.

Av alla privata videofilmer vi har sett under kvällen, är det någon eller några som kommer att rulla längre. Som kommer att arkiveras som själva vinjetten för allt som handlar om masakern. Snart kommer vi att känna skolans skyline från en viss vinkel så väl, att vi ser den som svartvit siluett när vi blundar.

brioche

Måste jobba. Har tre timmar på mig att komma upp med något intelligent och odödligt. Och så sitter jag här och bloggar i stället. Det är fan självdestruktivt.
Fint väder är det i varje fall.

Bakverket har öppnat i ny regi på bondegatan. Hon som hade gamla fina Saturnus har tagit över. Bra nivå på bröd och kaffe. Hon hade till och med små briocher som serveras med en kärv marmelad och någon slags filadelfiaröra.


Okej, nu jäklar ska jag jobba.

söndag 15 april 2007

Lördag 14 April 2007

Redan när jag vaknade visste jag att det skulle bli en fin dag. Sånt har jag koll på dagar i förväg. Jag har inte blivit överraskad av fint väder sen jag var ganska liten. Blir deppig av mulna och blåsiga dagar. Vill veta i förväg. I varje fall: Jag var nog lite stressad när jag vaknade. Det var lördag, lägenheten var rätt rörig. Det hängde tvätt kvar i tvättstugan som jag var tvungen att hämta upp. Mårten var redan vaken. Han hade ätit frukost själv och satt och tittade på mumin på barnkanalen. Nej föresten. Barnkanalen stod på. Mårten gjorde några kator med sitt träsvärd som han knäckte på väg hem från dagis i fredags. Svärdet var vasst skulle mycket väl kunna perforera en liten ven eller artär om han fick in en bra stöt

Jag gick upp och letade reda på kontaktlim och en tving. Vi har ett par under sängen, som håller ihop ekipaget så att det inte ska glida isär. Jag fick lägga mig på golvet och försöka pilla ut tvingen med två fingrar. Lösgöra den och sen varsamt fösa den ut under sängen. Inget snus. Jag hade inte ätit frukost än, men började redan få abstinens. Förlimmade brottytorna och räknade ner tio minuter med äggklockan och Mårten klängande på ryggen. "Jag vill ha mitt svärd. Får jag MITT SVÄRD!" Äggklockan pep och jag pusslade ihop bitarna, skruvade på tvingen och låste ut alltihopa på balkongen så att inte Mårten skulle få för sig att svinga svärd OCH tving i vardagsrummet framför TV:n.

Fortfarande inte snus. Ett glas tropicana grapefrukt och sen ner i källaren. Mårten hängde med. Jag vek och sorterade all tvätt innan jag gick upp igen. Började känna mig rejält yr. Men kände att jag måste äta frukost innan jag kunde snusa.

Jag vräkte i mig frukosten och noterade att Helena Bergström var nominerad till DN:s stora kulturpris. Låt det bli vem som helst, tänkte jag, bara inte Johan Kling.
Snus in. Kaffe.

Just det, det var fint väder - det är fint väder - och det började kännas som att klockan tickade mot att årets första varma dag skulle ta slut utan att vi hade kommit utanför dörren. Redan vid 10:53 började jag känna mig stressad. Pappa ringde och sa att han och mamma skulle ta med sig ungarnas kusiner till skansen. Brorsan är uppe i Umeå för att jobba vidare på sin helkroppstatuering, och nu ska hans fru skaffa en också (inte helkropps). "Hon ska göra en flicka", sa deras dotter Sally till mig i telefon "på armen". Vi bestämde att vi skulle ses på Skansen, och jag lovade att vi skulle komma iväg hemifrån om ungefär en timma.

Två timmar senare ganska exakt lämnade hela familjen lägenheten. Stella hade just bitit Mimmi i armen så att båda nästan började gråta och Mårten började redan gäspa. Vi glömde barnvagnar och nycklar och att kissa i olika omgångar, en ytterligare 20 minuter senare var vi på väg.

Ett lugn spred sig i familjen. Jag hade 2000 i plånboken och bestämde mig för att bränna alltihop på Skansen om det behövdes. Ungarna skulle inte behöva tjata. Jag skulle inte räkna pengar en enda gång. Skatten är betald för den här gången. Soffan likaså. Hyran med. Jag fick bonus i fredags. Om två veckor kommer mer flis.

Vi tog bussen till Djurgårdsfärjan. Mårten sov. Det var varmt och inte särsklit blåsigt. Alla i familjen var rätt klädda. Vi såg till och med ganska fräscha ut tycker jag. Sommarjeansen hade åkt fram. Skjorta. En stickad tröja över axlarna. Gymnastikskor. Solglasögon. Mårten hade keps. Alexander hade huckle.

Det var mycket folk vid färjan men av någon anledning la den ut innan den var ens halvfull. Vi satt där och började drömma om skärgården. Om att ha ett hus där och att smita upp tidigt en sån här dag och bara åka ut och sätta på kaffe och plocka fram utemöblerna. Suckade ett par gånger över att det är så jävla dyrt och att vi aldrig kommer att ha råd. Men när färjan la till vid Djurgården och vi kunde kliva av kändes det som att jag inte skulle känna mig mer tillfreds med tillvaron än vad jag gjorde just nu, om jag så var herrn i huset på Simom Spies gamla cottage på Torö.

Allt flöt perfekt. Hela familjen var i zonen. Stella accepterade att köpa godis senare. Entrén till skansen var ingenting. 120 bagis för hela vår jättefamilj. Innanför grindarna ringde jag pappa. De skulle just köpa kringlor på kringelbageriet ovanför långa rulltrappan. Ville vi komma. De skulle köpa kaffe också. Sally och Jonna var där (barnens kusiner). Trevligt!

Vi fick ett perfekt bord för 10 på en kullerstensbelagd uteserverering på en innergård i lilla mysiga småstadskvarteren. Efter en stund i solen fick jag nästan solsting, men just då blev ett stort parasol ledigt. Mårten vaknade i sin vagn och var inte lessen ett dugg. Han satt i mitt knä bara och åt en halv kringla. Stella tyckte otippat att det var för mycket socker på. Skansen var underbart vackert. Solen sken. Mårtens bästa kompis från dagis tittade förbi med mamma och syster och sockervadd.

Vi sa hej då till mamma och pappa och skyndade mot ponnyridningen. Barnen gick med på att köpa sockervadd senare, men inte för mycket senare fick det bli, för sockervaddflickorna skulle snart stänga. Skyndade vidare till ponnyridnignen. Vi ville bo i vartenda hus vi gick förbi. Jag trodde att Segelora kyrka var jugend. Den är från 1730-talet.

Stella blev inte lessen för att ponnyridningen just var slut för dagen. Hon accepterade att åka bilbanan uppe vid bredablick utan att kröka på munnen det minsta. Vitsippor och barnfamiljer trängdes i gräset mellan stugorna. Flera muslimska familjer strosade runt och såg idylliska ut med sina digitalkameror.

Vi gjorde tre turer med bilbanan. Alla i hela familjen fick åka. Stella och Mårten höll varandra i handen i kön och Stella betalade själv. Sen gick vi och köpte sockervadd.



Och så vidare.

Det är måste ha varit en av de bästa dagarna i vår familjs historia. Allt flöt på som andra aktens första del i en romcom.

go natt

Just det! Såg Stina på TV. Skojar du vilken klass det håller. Det var mycket länge sen man såg ett så grundligt och proffessionellt genomfört nöjesprogram på SVT. Till och med Christer Fuglesang fick hon att framstå som intressant. Och Ola Salo som rolig. Hatten av!

lördag 14 april 2007

Om inomhusmiljön på SVT



Den här bilden skulle ligga som vinjettbild till min blogg men jag fattar fan inte hur man gör. Jag är CP på data (som min kompis på 80-talet, Chrille, skulle ha sagt.).

I dag kollationerade vi Hotell Kantarell. Våra dockspelare, Cecilia Olin, Thomas Lundkvist och Sara Denvard (stavningen där.. har ingen koll) kom och läste två manus. Jag har skränat om det ända sen vi satte igång, och efter i dag kommer jag att skräna ännu mer: Det kommer att bli grymt! Vi har verkligen fått de allra bästa dockspelarna till vårt projekt och det verkar som att de har förtroende för projektet också.

Kollationeringen hade vi uppe i SVT:s lokaler på Oxenstiernsgatan, i det som kallas kontorshuset. Om TV-huset (som ligger 200 meter längre ner mot hakberget) är SVT:s ansikte utåt vad gäller allt som är studiobaserat, så är kontorshuset ansiktet utåt vad gäller allt det redaktionella. Det är i kontorshusets matsal man kan få träffa på profiler som Per Sinding Larsen eller Mats Nyström från TV-sporten. Här trängs de och äter samma brickluncher som vilken kontorsråtta som helst. Jag skulle säga att kontorshuset är hela SVT:koncernens ansikte utåt. Här fattas de viktigaste besluten. Här tänks de störta tankarna.

När jag först började röra mig på SVT för ungefär 10 år sedan var intrycket när man passerade entren till kontorshuset ungerfär som om man hade kommit till Tumgba gymnasium. Grågula väggar och stencilapparater överallt. En överviktig hårdrockare som drog en postvagn var det första man såg. Bo G Eriksson gick runt som en studiorektor och småpratade med Ingela Aghard (Syo-konsulenten). Det var små rökfuttar utplacerade överallt och rappningen släppte från väggarna.

Men det var då det. Nu möts man av en avspänt sober toppmediamiljö. Jag har varit på studiebesök på Endemol i holland och jag fick faktiskt hollandsvibbar när jag klev in på SVT i morse. Det luktar kaffe från de bästa av automater. När man väl har passerat vakten befinner man sig i en sobert vinröd öppen IT-miljö. Små lediga konferensrum med snygga möbler och välfungerande luftkonditionering vätter ut mot den perfekta bensträckarmiljön som finns att uppbringa i företagssverige. Snygga soffor. Välstädade och diskreta toaletter. Vacker konst på väggarna (donerad till Christina Jutterström av tittarna).

Bara en plump i protokollet. En rest från gamla Tumba-gymnasiet tiden. På väggen som leder från receptionen till SVT:s matsal har någon blaffat upp utrivna tidningssidor med artiklar om sådant som har sänts på SVT 1 eller SVT 2. Till 75% handlade materialet om ordförande Person och till 75% var det utrivet ur aftonbladet. Jag menar utrivet - inte saxat - med skräpiga hål där häftklammrar har suttit och ett fult veck mitt i uppslaget. För det var nästan uteslutande uppslag.

Hur tänkte de då? Här har SVT äntligen lyckats processa fram en innomhusmiljö som man trivs i, och så vandaliserar de den själva med fula pappersklipp med fullständigt meningslöst innehåll. Det är som att en gammal "alla ska vara med"-tanke lever kvar på verket. Det är en rest från förslagslådetiden. "Om du ser nåt i tidningen som handlar om oss är går det bra att klistra upp den ovanför Jonas Bolin-stolarna på KH. Det är kul för alla att se att det går bra för oss, så det är fritt fram. Tapetklister hämtar du hos vakten."

I övrigt: Hunky Dory

torsdag 12 april 2007

Oscar Levertin och vårt sociala skyddsnät för själen


Oscar Levertin var bara 44 år gammal när han dog 1906. Jag vet inte mycket om honom, inte mer än vad jag har läst i Per Gedins biografi över Karl Otto Bonnier ”litteraturens örtagårdsmästare”. Men det som finns att läsa där räcker gott och väl för att jag ska kunna bilda mig en så pass bra uppfattning, att jag med bestämdhet kan säga att jag gillar honom.

Oscar Levertin var den moderna litteraturkritikens fader i Sverige. Han skrev för svenska dagbladet och var först i Sverige att skildra litteraturen utifrån vad han faktiskt kände och vad texten gjorde med honom, snarare än utifrån en nedärvd idé om vad som är god litteratur. Levertin var jude och som chefskritiker på svenskan efterträdde han den gamle antisemiten och ständige sekreteraren för svenska akademien Carl David af Wirsén. Wirsén hade under sin tid på chefsstolen sågat hela den lysande generation författare som kom fram på 1890-talet jämsmed fotknölarna, och motarbetade aktivt storheter som Strindberg och Söderberg. Man behöver inte ha särskilt mycket inlevelseförmåga för att förstå den lättnad som fyllde de unga progressivt intellektuella när de äntligen slapp ifrån den gamle träbocken och istället blev bemötta av sådana som Levertin. Det måste ha känts ungefär som det gjorde i Östberlin när muren föll 1989.

När Levertin höll föreläsning på Stockholms högskola var det alltid fullt till sista platsen och det var trängsel utanför föreläsningssalen. Han ansågs vara en av sin samtids största snille, och var inte nog med det ovanligt trevlig sägs det. Han var omtyckt av de flesta; både av Heidenstam och Strindberg. När han besökte sin förläggare Carl Otto Bonnier i hemmet, såg alltid dennes mamma till att det fanns en bukett av Levertins favoritblommor i en vas på bordet. Han såg bra ut i sitt spetsiga skägg och bakåtstrukna hår. Han hade bruna ögon. Kvinnor föll som käglor för honom.

Och så dog han.
På grund att ren klantighet.
På kvällen gick han och la sig med feber och vaknade mitt i natten yr och törstig och svepte av misstag ett glas sköljvatten som innehöll lut. På morgonen var han död. Hans avhandling om Linné hann aldrig bli färdig.

Levertin sörjdes och saknades oerhört. Jag föreställer mig att en plötslig känsla av samhörighet drog in i den radikala borgligheten; att man sa att det skulle bli tystare nu, tråkigare, gråare; Att det andliga klimatet skulle bli råare.

Precis samma saker som jag föreställer mig att man sa när Dagerman plötsligt försvann, eller Dag Hammarsköld, eller Jolo, eller Vilhelm Moberg. När Beppe dog vet jag att man sa det. För att inte tala om Tage Danielsson.

Och detta är inte på något sätt ett uttryck för allmänt hyckleri. Det tror jag inte. Jag tror att Levertin (och resten av namnen jag har räknat upp + en massa andra) har spridit trygghet i sin samtid bara genom att existera. Levertin blev en motvikt mot reaktionära krafter som ville döda nya radikala idéer. Han fanns där som en bekräftelse på att man kan tänka annorlunda. Att man kan utgå från sig själv. Han andades lugn och värme. Han fanns där. Även om man aldrig fick träffa honom, tröstade tanken på att han fanns. Men han var inte ensam. Det fanns fler som han. Och tillsammans med dessa, bildade Oscar Levertin ett socialt skyddsnät för själen.

När jag växte upp hette den tjockaste tråden i det sociala skyddsnätet för själen Tage Danielsson. För mig blev det mörkt och kallt länge sedan han hade dött. Tillslut blev jag tvungen att aktivt hitta nya trådar till mitt nät.

När Anna Lindh dog, tänkte jag: Göran Greider. Han finns. Alltså är det inte fullständigt mörkt. Alltså kommer snålvinden inte att kunna jaga bort all värme.

Jag har en mental lista över några personer som jag anser ingår i vår tids sociala skyddsnät för själen – på samma sätt som Oscar Levertin gjorde i sin. Och varje gång någon från min lista försvinner, tar jag mig en titt på den och tänker: Jo fan, den och den finns fortfarande kvar. Skönt! Ännu är vi inte helt förlorade.


Några personer som gör mig trygg bara jag tänker på att de finns:
Göran Greider
Kristina Lugn
Sverker Åström
Carl-Johan DeGeer
Bodil Malmsten
Barbro Lindgren
Stig Larsson
Horace Engdahl
Tiina Rosenberg
Maria-Pia Boëtius
Ronny Ambjörnsson
Pija Lindenbaum
Täppas Fogelberg

Detta är mitt sociala skyddsnät för själen. Och vad är det de skyddar mig mot då?
Tja, Allians för Sverige.
..for starters.

onsdag 11 april 2007

Studio Virtanen

Fredrik Virtanen är Sveriges bästa programledare sen Lasse Holmqvist. Det måste alla som har sett studio Virtanen i TV8 tycka.
Ibland önskar jag att jag var Fredrik Virtanen.

Jockum Nordström

Vaknade 0455 och jag och Mimmi hjälptes åt att bära in våra sovande barn i bilen för färd mot Visby och fastlandet. Låg i 110 - 120 på tomma vägar med familjen sovande runtomkring mig. Söder om Klintehamn såg vi inte ett enda fordon, förutom en liten prick långt där framme som svängde höger mot Hemse vid Hablingbo. Vägen var min. Jag tog kurvorna fint. Körde inte långsammare än 90 mer än en gång (tvära vänstersvängen vid fidenäs: 40.) Det var vindstilla. Från motorn hördes bara ett skirt surrande. Det kändes som om jag körde en Mercedes E 500 från 2006 och inte alls en volvo 245 från 1990 med trasig stereo (vilket självklart bidrog till den sakrala stämningen i bilen).

Väl framme i Visby visade vi upp den förbetalda biljetten i incheckningen och svängde upp på bildäck. Gick upp till restaurangtorget och köpte frukost. Det tog ett tag att hitta platser. Båten var absolut full och jag och barnen fick hänga ett tag i barnens lilla biograf och titta på informationsfilm om nödutgångar och livvästar, innan Mimmi kom och sa att vi hade fått platser. Jag mådde finfint. Väldigt trött självklart, men ibland kan trötthet förorsakad av att man har gått upp i vargtimmen göra att man känner sig skönt mellow, nästan stenad.

Nå i varje fall. Vi försåg oss med frukostbrickor (som höll låg klass måste jag säga) och började äta. Barnen var vakna och betdde sig utmärkt. Vi till och med småkonverserade där vid bordet medan Visbys hamn försvann bakom oss när vi gled ut på en blank östersjö.
Då såg jag någon som jag instinktivit kände att jag tyckte om. Jag hann precis kväva impulsen att hojta "tjenare kungen" (som man ju gör när man träffar en god gammal vän) när jag såg att det var konstnären och barnboksförfattaren Jockum Nordström.

Jag har mött honom på liknande sätt en gång tidigare. En god dag för några år sedan. Solen sken och jag var pappaledig i kungsträdgården. Då mötte jag honom flankerad av två galleristtyper. Samma känsla då som nu. Man gillar honom direkt när man ser honom. Jag tror inte att det hade spelat någon roll om han var en offentlig person eller inte. Jag hade fått samma impuls ändå.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men vissa person har det bara. Man kan vara likeable (lajkabel) och man kan vara det inte. Jonas Karlsson är ettt annat exempel. På något sätt strålar värme ut från honom. Det gjorde det från Jockum med. Jag känner inte Jockum Nordström på något sätt. Jag har aldrig talat med honom. Jag har aldrig talat med någon som har talat med honom, han kan mycket väl vara ett svin privat, har ingen aning, men ytligt sett gillar man honom per automatik. Det är något med blicken tror jag. Blicken som varken viker eller utmanar. Och graden av närvaro. Att befinna sig andligen och kroppsligen på samma plats. Det skapar trygghet. Jockum var på väg genom restaurangtorget på MS Visby, varken mer eller mindre, och han utstrålade inget annat heller.

Det jävliga är - tror jag i varje fall - att det inte går att göra något åt saken om man är en person som folk gillar eller inte. Inte utan terapi i varje fall. Inte utan en retreatfärd mellan Vamlingbo och Visby i ryggen.

måndag 9 april 2007

AIK - Kalmar

Annandag påsk. Snö på marken när jag vaknar. Har åter arbetat febrilt, men bryter klockan 15 och sätter på radion. Det är mycket folk på Råsunda, säger speakern, kanske premiärrekord. Det är AIK mot Kalmar. Allt annat än seger är fiasko. Matchen trevar igång. Jag tappar fokus efter ett tag och nöjer mig med ett sånt där bevakningsfönster som kommer att plinga till när gnaget gör sitt första mål. Efter 35 minuter kommer det. PLING! Jag fjädrar dit och kollar. Vem satte den? Figureido? Tjernström? Nej, Kalmar..

Kalla fakta: AIK 0 - Kalmar 1.

Jag sätter självklart på radion igen. Blir belönad. AIK pressar på. Kalmar kommer att få svårt att hålla det här, lovar man. Det är 55 minuter kvar. Jag känner mig betydligt lugnare och drar mig till minnes några klassiska vändningar. Mot DIF sommaren 2003: 0 - 3 blev 3 - 3 under sista tio minutrarna.

Paus. Fortfarande 0 - 1. Killarna kommer att snacka ihop sig. Kommer att vara ett nytt lag till andra halvlek.

55:e minuten. AIK pressar. Inga mål.

70:e minuten. Kalmar spelar EXAKT som man ska göra om man vill försvara en ledning. AIK:arna springer ihop där ute. Någon får gult kort för filmning.

80:e minuten. Börjar hoppas på oavgjort.

85:e. Kalmar gör precis allt rätt.

90:e. 4 tilläggsminuter.

92:a Kalmar gör ett byte.

93:e. AIK:s målvakt lämnar buren. Får jaga hem igen.

95:e. Bra frisparksläge. Bollen in bakom Kalmars försvar mot Mendes som är fri.

Mendes nickar.

Tätt utanför.

AIK förlorade. En och en halv timme åt helvete.

söndag 8 april 2007

Gotländsk påsknatt

Alla sover nu. Jag är hos mina svärföräldrar på Gotland och i huset sover 11 personer och ett oräkneligt antal katter. Det luktar lite kattpiss där jag sitter. jag hoppas att jag inte har foten i kattskit. Det var nära i morse att jag trampade i en hög när jag skulle läsa tidningen på webben.

Det är påsk. I torsdags skrev jag klart ett nytt avsnitt till hotell kantarell. Jag har drabbats av dåligt självförtroende igen. Det händer med allt för kort mellanrum nu. Oftare ju bättre det går tycks det. Jag avslutade i varje fall ett avsnitt och kände mig märkligt lättad.(bajsade tre gånger i dag). Har inte fått det läst ännu. Vet inte om det suger. Men jag tror att det är ett av de bästa jag har skrivit i manusväg. Får se på onsdag i nästa veckan när jag möter juryn. Behöver inte bli så farligt. De har också skrivit manus som ska bedömmas av mig.

Tidigare i kväll publicerade jag två texter som jag har haft liggande i datorn olästa i åtminsone ett halvår. Dessa blir mina två debuter på webben. Trots att ingen har läst dem än, är det kittlande för mig att veta att de ligger där till allmänt beskådande nu. Jag vet inte vad man har en blogg till, hur man gör, varför osv, men jag känner att texter som inte får bli publicerade har en förmåga att ligga och skava i medvetandet. Man tar fram dem och läser dem och undrar vad en eventuell läsare skulle säga. Är det något? Är det ett begynnande filmmanus? En bok? Något som kan göra mig berömd? Kan jag det här?

Det är sent. jag börjar få ont i halsen. Barnen har varit förkylda i omgångar och jag tror att det är stresshormonerna som har hållit mig frisk tills nu. Måste jobba igen på måndag, men i morgon kan jag lägga mig sjuk. Tror jag.

Nä det kan jag inte. Mimmi ska skära till tyger till barnkläder.

Mimmi, älskade Mimmi. Hon ligger där inne och sover nu. Med nya Elle nedhasad på täcket och Alexander vid bröstet (och ytterligare två barn inom en radie av en och en halv meter).

Jehovas Vittnen

För en tid sen knackade Jehovas vittnen på dörren.
Mimmi hade bara nattlinnet på sig, så hon sprang och gömde sig i barnens rum. Jag öppnade med Alexander på axeln.
Två gossar i 23-års åldern. Ordentligt klädda. Under tensonjackorna skymtade jag skjortor och hyfsade slipsar. Ljusa färger. Gullins. De hade inte fått någon ordentlig skäggväxt ännu. Det kalla snåla vädret hade marmorerat deras kinder med röda fält som drog som skyar över den vita hyn. Två barnrumpor var det som stod där i trapphuset undrade om jag ville ”prata lite om såna saker som man kanske inte tänker på så ofta”. De sa att brukade gå runt så här och knacka dörr. Jag frågade om de kom från Jehovas. Jo, det gjorde de.

Jehovas Vittnen. Michael Jackson, tänkte jag. John Travolta – nej, han är scientolog, det är andra grejjer – men det var länge sen man såg Jehovas, så här i vardagsplanet. När jag var liten kunde det hända att de kom och knackade på. De försökte alltid bryta isen genom att säga något vardagligt i stil med ”här luktar det bulle, oj vad gott, går det bra om vi stör en minut innan festen börjar”. ”Nej.” ”Förstår det. För det luktar verkligen gott. Säg, känner du till en bok som heter bibeln?”
SLAM. Dörren drog man igen mitt framför näsan på dem (och skröt om det nästan dag i plugget). Från morsan och farsans sovrum kunde man tjuvkika ut mot loftgången och se hur de lomade vidare till nästa granne. Han hette Jäderholm och var alkoholist och hockeyfarsa från skelefteå. Det blev SLAM där också.

Men detta ägde rum på åttiotalet. Före DiLeva och Tomas Andersson Wij, i ett ännu mer sekulariserat samhälle än vad vi har i dag. Och dessutom i en arbetarstadsdel där niorna, med sina farsors goda minne, vid ett tillfälle band religionsmagister Löwander och närapå dränkte honom i alkisfontänen i centrum.

Nu kunde jag inte riktigt dra igen dörren med ett slam och se mig själv i spegeln efteråt. Jag skulle ha mått dåligt resten av dan om jag hade gjort det. Föresten är trebarnsförälderns liv ganska så andefattigt i vissa avseenden. Blir man erbjuden ett samtal om livsfrågor så där helt otippat i sin egen tambur, tackar man liksom inte nej.

”Okej killar – visa vad ni har, fram med kuken nu”...sa jag kanske inte. Men i undertext. Jag nickade i varje fall uppmuntrande och gav dem rum att fortsätta.
”Jo, vi har en liten broschyr”, sa den ene och höll upp en ganska tunn publikation i enkelt fyrfärgstryck. Det var inte Vakttornet, utan snarare någon slags enkel introduktion för ännu icke invigda. Han bläddrade snabbt igenom broschyren och pekade här och där på några rubriker. ”Om du tycker att det är tråkigt att läsa all text räcker det om du tittar på bilderna och så får man faktiskt ut ganska mycket om man läser rubrikerna bara”.

Jag kände att han höll garden högt, att han nog förväntade sig att jag skulle slamma igen dörren snart. Det var en obehaglig känsla. Som att de taggar jag vände utåt när jag var liten fortfarande syntes, och att de nu äntligen gav effekt. Jag är ju trots allt närmare 40, över två meter lång och höll ett litet barn på armen. De här killarna hade knappast sexualdebuterat ännu och frågade sig rimligen vad de hade att berätta för mig som jag inte redan visste om livet. Jag kände kort sagt att de var på väg att ge upp redan innan de hade hunnit börja, så jag sa att jag visst kunde tänka mig att läsa det finstila också.

Jag frågade om de kunde känna tvivel ibland. Jo, det kunde de göra. Men som de sa: ”tro handlar om att söka bevis. Och bibeln är full av bevis på guds existens”. Jag sa att jag inte alls tror att tro handlar om att söka bevis. Jag sa att jag tror att tro handlar om att förhålla till att tillvaron är långt mer obegriplig än vad våra intellekt kan omfatta.
Den andra killen, han hade stått tyst fram till nu, harklade sig och undrade om han fick berätta en historia för mig. ”Javisst!” ”Den är kort, vi ska inte bli långrandiga”, sa han. Och så drog han igång.

Det blev pinsamt nästan på en gång. Han var ingen god berättare. Han drog på orden och försökte lägga pondus bakom dem, på ett sätt jag antar att han hade sett sin farsa göra någon gång när han var liten. Historien handlade om ett mycket litet barn – Jehovas vittne – som av någon anledning befann sig på ett badhus i Belgien. Och på detta badhus fanns det präster. Barnet undrade om han fick massera en av prästerna.

Barn i Belgien som masserar präster på badhus. Jag såg på den första killen att han började flacka med blicken. Och själv ansträngde jag mig för att inte låta associationerna fara iväg till aftonbladet.se och nästa stora pedofilhärva i beneluxländerna.

Nåväl, tillslut var han äntligen igenom inledningen. Det lilla barnet hade fått följa med sin präst till kyrkan, och började ansätta honom med frågor: ”Om himlen är uppåt och helvetet nere under marken, varför säger man då att det är varmt i helvetet, under marken är det väl kallt?”
”Förstår du vart jag vill komma”, sa han.

Jag bestämde mig för att inte försöka vara tillmötesgående. Det skulle bara förvärra situationen. ”Nej”, sa jag och återvände till den första killen: ”Är det inte jävligt kallt och otacksamt att gå runt så här i snöstormen och knacka dörr?”
Han hann inte svara. Kille nummer två hade en ny historia på lager: ”Man kan säga så här: Om du vet att det är en orkan på väg, och alla du känner flyr ner i skyddsrummen, låter du väl inte den granne som fortfarande obekymrat är ute i sin trädgård och grillar, fortsätta med det. Du går väl och talar om för honom att han ska förbereda sig?”

Bra liknelse. Jag förstod den. Jag förstod varför de hade knackat på min dörr. De gjorde det av kärlek. De gjorde det därför att de trodde sig veta något, som jag inte visste. Och jag väntade på en fortsättning. Kunde liksom inte komma på något mer att säga efter den där historien.

Och vad händer. Jo, kille nummer ett är nu så pass generad och fullständigt övertygad om att de aldrig kommer att få mig dit de vill (vilket de i och för sig aldrig skulle heller), så han säger kort att han inte vill störa längre. Och så går de. Han gav upp, därför att han inte hade själförtroende nog att se att hans kompis just hade jobbat upp värsta smashläget för frälsning.
Jag kände mig tom när jag stängde dörren efter dem. I min hand låg ett sladdrigt exemplar av Vakttrornet. Innan jag slängde den i pappersinsamlingen öppnade jag den och möttes av rubriken: ”spelar det någon roll vilken religion man väljer?” När jag började läsa var jag ganska så säker på att den skulle hävda kristendomens överlägsenhet gentemot andra världsreligioner. Det gjorde den inte. Den handlade om att man ska passa sig för amerikanska framgångsteologer med feta bankkonton. Den var till och med ganska välformulerad.

Det var kallt ute. Det var söndagsförmiddag och folk var lediga och ville inte bli störda. Vi befann oss i Årsta, inte långt ifrån min barndoms arbetarförort. Jag är ganska säker på att de här killarna hade upplevt mer än ett SLAM innan de kom till mig. Jag kände en uppflammande värme gentemot dem. På något sätt gjorde de ju detta för min skull. De ville frälsa min själ och min familj. De ville ha upp mig på berget innan syndafloden kom.
Men med tanke på detta - uppdragets förtvivlade allvar och de höga oddsen för att det skulle lyckas, tycker jag att de var sällsynt illa förberedda. En skam för sin uppgift.