lördag 30 juni 2007

Holliday

Glad sommar alla kära vänner.
Nu tar jag paus, men är nog tillbaka redan om tre veckor.

torsdag 28 juni 2007

MA Numminen


I morse var det MA Numminen som fick göra DN/på stans Hej Konsument.

Jag tycker att det är ungefär som att pilla på en sårskorpa att läsa den där spalten. Man gör det, fast man inte borde, med enda resultat att man får dras med såret ett litet tag till.

Såret?
Eller hur, visst skulle det vara skönt att NÅGON gång få bryta helgen utan att tänka på var man borde bjuda morsan på middag? Eller hur mycket man borde lägga på kallingar (och vilken färg de inte får ha), eller vilka promenader man borde ta (för övrig svarar ungefär hälften fantasilöst Monteliuspromenaden - jag skulle ha sagt norra hammarbyhamnen, men dit har inte DN-konsumenterna hittat än).

Och i morse var det alltså MA som fick svara. Han valde stilfult en promenad i Helsingfors. Men i övrigt var det Stockholm för hela slanten. Vassa Eggen! Jag har rätt svårt att se MA Numminen på Vassa Eggen.

Jag minns 1980, när jag var liten och vi bodde på landet utanför Östhammar. MA skulle spela i personalmatsalen på Forsmakrs kärnkraftverk. Kulturuthungrade som vi var, åkte vi dit. Hela familjen. Mamma och Pappa och fyra ungar. Alla i graningestövlar. Det blev vi och åtta kärnkraftsarbetare och två kulturtanter från Österbybruk.
Och ett av mitt livs konstertminnen.
MA och hans dragspelare var som klippta direkt ur Harens År. De hade skinnjackor och björnjägarstövlar. Bäst var de när de sjöng på finska. Jättefort!

Men jag var ett fan redan sen tidigare. "Haren satt i gropen i Finland" hade brorsan fått i födelsedagspresent den 14 mars 1979 och ännu i denna dag när jag lyssnar på den skivan får jag blygrå marskänslor i hela kroppen (fast lyckliga).

Efter konserten minns jag att pappa tog kontakt med MA. Pappa jobbade som föreståndare på ett behandlingshem för Narkomaner en bit norr om Norrtälje. Kunde MA tänka sig att spela även i deras lunchrum?
- Ja, det kunde han.
Så vi packade in oss i bilen ännu en gång, gummistövlar och lusekoftor och så var det vi och 8 fd narkomaner och två kulturtanter från Knutby som satt och diggade. Vi kom så nära att vi kunde känna lukten av MA.
Han luktade medwurst.

I övrigt är det snart semester. På måndag drar vi till Skåne, bort från alla bredband.
Hur nu det ska gå?

onsdag 27 juni 2007

manlig vänskap

I går kväll innan jag somnade, läste jag en text som handlade om Verner von Heidenstams vänskap med Strindberg. Läs den! Det är en klockren skildring av manlig vänskap. Om hur känslig den där nödvändiga prestigelösheten är. Hur en liten rubbning av statusförhållandet vänder djup vänskap till fiendskap.
Allmängiltigt så att det svider om det.

Per Gedin
”Verner von Heidenstam, ett liv.”
Kapitlet ”Strindberg”

Den är tjock och dyr, men om man slinker in på Söderbokhandeln på Götgatan, så kan man sitta i deras trevliga soffa längst in och smygläsa.

Onsdag morgon

Nu hör jag hur ungarna vaknar där inne i vårt sovrum. Stella och Mårten sover väl fortfarande, men Alexander har vaknat och om jag låter han ligga där och sparka en stund på Stella, så sköter sig resten självt. Ja! Där vaknade hon med. Då är det bara Mårten kvar.
De brukar bli stressiga på slutrakan, våra mornar. Nu är klockan halv 9. Mimmi står i duschen och jag har inte hunnit dit än. Och som sagt, Mårten har inte vaknat än.

Det är skönt att det regnar och är 13+ i dag. När solen skiner kan man inte äta frukost som folk i vårt kök. Vi brukar sitta som vampyrer, hukande bakom cornflakespakteten och bara kisa med ett halvt öga. Men i dag är det kallt och molningt. Bra, för jag måste jobba. Fem dagar kvar, sen åker vi till Skönski. Det har varit svårjobbat på slutet. Delvis på grund av det fina vädret, delvis på grund av bloggen. Den tar ju en del energi. Men det får det vara värt.

Jag tog en bloggrunda här när jag hade käkat frukost. Micke Berg skriver att alla kvinnor blir lallande vrak bara de ser små bäbisar. Jag håller inte med honom. Så är det inte i min värld i varje fall. Män däremot. Gärna aggressiva män med mycket dåligt samvete bakåt. De blir plötsligt blödiga och uppsvallande ömma, på ett sätt som gör att man bara önskar att bussen var framme snart så att man fick ta ungarna i hampan och gå av.

Karin skildrar nunnorna och munkarna i sitt kvarter hemma i Paris. Benediktinersystrarna klär sig i asketiskt gråa kläder med ett träkors runt halsen medan dominikanerbröderna är mer cassual, med snygga glasögon och flerväxlade cyklar. Om jag vore kallad, skulle jag välja benidiktinersystrarnas outfit (dock med tydlig mansprofil). Kärvhet, mina vänner. Kärvhet!

Vilket leder mig tillbaka till vädret.
Tack gud att det får regna i dag. Låt det regna i fem dagar till.
Därefter:
Sol
Amen.

Men vad hör jag nu? Det är alldeles tyst i vårt sovrum. De har somnat om. Alla tre.
HALLÅ! VI MÅSTE JU GÅ NU!

tisdag 26 juni 2007

Dödsmetall

Vi lyssnar på Entombeds nya, Serpent Saints.
Jag vet inte varför, men jag blir alltid upprymd av riktigt bra dödsmetall.

Stella, 6

I dag den 25 juni 2007 fyllde Stella 6 år. Hon föddes på Visby lasarett klockan 19:11 och sen dess har tiden bara rusat fram.
Vi firade henne faktiskt nere på skolgården här på andra sidan gatan. Där växer ett vackert träd med bänkar under. Vi dukade upp med vitello tonnato och tårtor och grejjer. Folkisar och Fanta. Nästan alla kusinerna var där och jag tyckte att vårt sällskap mest påminde om en stor grekiskt familj. Brorsan och Syrrans kille i svarta T-shirts förde ett tyst samtal med nedböjda huvuden. Mamma och Pappa bollade med tre bäbisar. De stora kusinerna drog runt och lekte och bildade en lång svans som rörde sig fram och tillbaka över skogården.

Det kan vara jobbigt att fylla år. Jag minns själv kriserna när jag var liten. Hur jag välte kaffebordet en gång. Hur jag grät och for ut mot min farbror Ingemar en gång. Det var alltid något som hände som man ville förtränga efteråt. Att bära upp en födelsedag är svårt när man är liten. Stella bar sin födelsedag med värdighet. Inte en gång grät hon. Hon var närvarande vid varje present. Hon tackade och sken som en sol när vi stod i ring runt henne coh sjöng "Stella i dag vi gratulerar och hälsar med jublande sång" (nu ser jag att frasen låter frikyrklig, men det är den inte). Hon pratade med alla och släppte inte en kusin ur sin uppmärksamhet.
Vi var kvar på skolgården och gick inte in förrän klockan var elva. Stella somnade i soffan som en liten krok just över hörnet.

I höst börjar hon i skolan. Klasslistan kom i dag. 25 anonymar namn i boktavsordning. Och hur man dumstirrar på de där namnen som kommer att bli så viktiga redan om några månader. Några av dem kanske kommer att följa Stella under hela hennes liv.
Jag hoppas det.

Och nu över till detta:
Sportjournalister kan också. Det här är hämtat ur DN:s nätupplaga nu i kväll: "Gnagets supportrar kunde i alla fall njuta av en färgrik inramning på Ullevi: En brun- och grönrandig plan. Och en blå, turkos och orange mosaik av 35.000 tomma plaststolar."

måndag 25 juni 2007

Adel, tyvärr!

Ju längre in i det här bloggprojektet jag kommer, ju mer uppslukad blir jag. Det finns så många bra texter där ute som bara måste läsas, som man inte hinner med. Långa litterära underverk i vissa fall. Jag skumläser som man ju gör vid datorn och måste ta några djupa andetag för att lugna ner tempot. Och så impulserna till läsning vid sidan av. Boktips och tidningsartiklar. Filmer man borde ha sett. Musik man borde ha lyssnat på. Och med glädje kommer att försöka hinna med att lyssna på.

Och impulserna till ytterligare skrivning vid sidan av. Viljan att ta ett steg djupare in. Att våga skriva utan att publicera på en gång och få läsarkommentarer och kvitto på att det bär.

För mig har en helt ny värld öppnat sig.

---
Nä fan, nu över till något på riktigt:
För några dagar sen pågick ett samtal om hur det kanske finns en gudsförnimmelse i tystnaden. Jag tror det. Ju mer jag tänker på det, tror jag det, för det kan inte vara på något annat sätt.
Den goda kärva tystnaden.

Men det finns en annan tystnad också. En satans tystnad. En myndighetstystnad. En parlamentariskt godkänd tystnad som söker skydd i lagtext och praxis. Den tystnad som uppstår då det inte finns någon att ställa till svars för att ett uppenbart fel har begåtts.

Var det någon som läste om Adel Mohammad Abbas i DN i morse?
Adel flydde från Irak förra året efter att ha hotats till livet på grund av en text han hade skrivit i en tidning. Kort efter att han hade flytt, kom milisen till hans hus för att hämta honom. Då han inte fanns i huset, dödade man Adels 6-åriga dotter. Kort efter att Adel hade anlänt till Sverige dödades också hans ettåriga dotter vid ett bombattentat. Adels fru skadades också svårt vid attentatet.

Man kan ju bara föreställa sig vilken fruktansvärd kris. Två barn har dött. Hustrun är svårt skadad. Två barn är fortfarande i livet. Har ni sett Babel? Brad Pitts furiösa vrede och maktlöshet där i den marockanska ökenstaden sedan hans fru har blivit skjuten. Jag kan lätt relatera till den känslan. Att inte kunna skydda de som man älskar när fara hotar. Att inte kunna söka tröst hos de man älskar när två barn har dött. Det drabbades inte Brad Pitt av, men Adel gjorde det.

Nu till saken: När det självklara vore att så fort som möjligt hjälpa den här medmänniskan som 1. har uppenbara skäl att söka asyl och utan tvivel kvalificerar sig för att få det, 2. har förlorat två barn inom loppet av 7 månader, så utvisar de svenska myndigheterna Adel Mohammad Abbas till Frankrike.

Och skälet? Jo, under resan till Sverige (som var hans uppenbara mål, eftersom han har nära släktingar här) mellanlandade han i Paris och bytte flygplan. Och enligt EU:s regler, måste medborgare från icke EU-länder söka asyl i det första land de kommer till när de anländer i unionen.
Adel var i Paris i 4 timmar. Sen reste han till oss i Sverige. 4 timmar. Och nu är 7 månaders arbete med en asylansökan spolierat. Adas överklagade beslutet till kammarrätten, men de avslog och därefter var det omedelbar transport med poliseskort till arlanda och därifrån till Paris.

Nu sitter han på ett hotellrum där i världstaden. Ett litet kvavt rum är det där han försöker samla kraft att göra en ny asylansökan och laga så att han kan få återförenas med spillrorna av den familj han lämnade bakom sig. Han har inga släktingar som kan hjälpa honom. Han har ingen att tala med om sina barn. Han har ingen som kan lägga en arm om honom när paniken blir för svår. Han är själv. Fortfarande med uppenbara skäl för asyl, men i Frankrike tänker man inte låta honom återförenas med sin familj, förrän han kan påvisa att han kan försörja dem på egen hand. Från myndighetshåll har han fått reda på att han inte kan förvänta sig en återförening än på ett par år.

Och i Sverige är Adel ett avslutat kapitel. Allt som återstår är tystnad. Ingen att ställa mot väggen. Ingen som kan säga: "Jo det är fördjävligt, vi ångrar oss". Bara en helvetiskt tystnad.

Man blir förbannad.

lördag 23 juni 2007

fêté de la music

Jag fick veta nu i dagarna att över hela världen firas fêté de la music den 21 juni. Det är tydligen bara i Sverige och i två andra länder som man inte firar fêté de la music.
Vi har ju en annan högtid att tänka på...

1995 var jag i Paris den 21 juni. Självklart hade jag inte en aning om att den där gatufesten vi skulle gå på var en årligt återkommande världshändelse. Jag trodde väl att det var ungefär som vattenfestivalen eller nåt. Det var jag, brorsan och brorsans kompis Frank. Vi skulle till la bastille för att se les negresses vertes, tror jag i varje fall, men eftersom vi var ute i lite för god tid, stannade vi till vid en ambulerande korvkiosk, där man också kunde köpa öl. Och där blev vi kvar resten av kvällen.

På avstånd kunde vi höra hur les negresses började spela, men vi skulle bara ta en öl till, och en till, och en till.
Det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv.
På dagen hade det varit säkert 30 grader varmt och det var fortfarande tryckande varmt när solen sjönk. Runt omkring började folk samlas. Borta vid bastillen var det överfullt, och nu stod vi liksom ändå i publikhavet, fast vi inte ens såg scenen. Det var inte bara vi som köpte öl. Efter ett par timmar hade korvförsäljaren sålt slut, men vi hade på något sätt vuxit fast där framför hans vagn, så vi turades om att springa in på en närbelägen bar efter drinkar. Som vi drack framför korvförsäljaren.

Det var som i den första castanedaboken, om någon har läst den, när huvudpersonen får i uppdrag av Don Juan att hitta sin plats ute på en tom altan. Carlos Castaneda förstår inte uppgiften, men försöker i varje fall lösa den. han sätter sig planlöst på olika ställen, utan att veta vad han ska leta efter, tills han efter ungefär 10 timmars provsittande, hittar en plats som känns helt rätt.
Lite så var det med oss där framför korvförsäljarens vagn, på fêté de la music när les negresses dånade på bortifrån la bastille. Vi hade, som av en händelse, råkat hamna på rätt plats. Jag vill minnas att jag partymimade lite där i berusningen och fick spridda applåder. När baren stängde gick vi hem.

Dagen därpå var det midsommarafton. Vi firade i en ateljévåning som tillhörde en bortrest svensk konstnär. Någon i svenskkollonin (eller om det var en fransman?) fick överslag och öppnade en burk surströmming.

I går var det åter midsommar. Jag tog en massa bilder och hela sällskapet skämtade om att "de där hamnar väl i bloggen".
Yes they do.
I varje fall en.

Varsågoda:

torsdag 21 juni 2007

Folkbildning

Jag rekomenderar er att läsa det här.

Min religionslärare i gymnasiet hette Bertil Ultin.

När vi skulle tala om existensialismen, delade han ut ett maskinskrivet ark med ett långt citat ur Jean Paul Sartres "Les Mots". Texten var på svenska, men Bertil hade skrivit den med minimalt radavstånd, helt utan styckesindelningar eller indrag. En massiv kloss på ett A4-papper.
Läs det hör först sa han.

När vi hade läst, undrade han om vi tyckte att texten var svårgenomtränglig.
Ja, det tyckte vi och någon sa att det hade kanske hjälpt med lite styckesindelningar och rubriker här och var.
Nä, sa Bertil. Jag ville att den skulle vara tung. Jag ville skriva den så, att ni blev tvungna att stänga av omvärlden för att tränga in i den. Den bästa läsningen gör man med näsan mot pappret. Med ögonen som streck och ett finger i texten.
Jag minns att jag kände en slags upprymdhet när han sa det där. Jag minns att jag tänkte att han hade rätt. Texten hade verkligen gått in. Och läsningen hade lämnat en slags lugn efter sig. Det var no bullshit liksom. Inget i fetstil. Bara ren text att tränga in i . Det var som meditation.
Bertil Ultin var min bästa lärare. Det var han som fick mig att förstå kvalitén i begreppet kärvhet.

I går begravde vi min farmor. Hon hann bli gammal och det var inte många ur hennes generation som var där. De flesta är döda. Men vi var i varje falla ett svartklätt gäng som satt där i siverdals kapell med händerna i knät och blicken riktad mot golvet. Farmors kista var enkelt vit och stod vid fönsterpartiet som vetter ut mot granskogen utanför. 7 vackra kransar låg på golvet runt kistan och på locket ett fång rosor.
Många grät tyst. Prästen sjöng vackert vesperartat med ryggen mot oss. Mimmi fick gå ut med Mårten, men bredvid mig där på bänken satt Stella, rak i ryggen med öppna ögon och en liten hand på min axel.
Det fanns en kärvhet där i rummet. Värme och kärlek, javisst, och kärvhet. Begravningsgudstjänsten inleddes med att vi satt tysta i säkert en kvart och bara var där, utan yttre stimuli, ingen pausmusik, inget att läsa, bara tystnad.

Fram till för ungefär 5 år sen brukade jag gå på en mässa som hölls i allhelgonakyrkan varje söndagkväll. Mässan var uppbyggd kring just tystnad och låg, långsam, kärv psalmsång. Ofta var det Olle Karlsson som är präst i Katarina församling, som predikade, men det kunde lika gärna vara någon som bara hade något att säga, utan att vara prästvigd, som stod där framme och pratade. Jonas Gardell var uppe flera gånger, Tomas Andersson Wij spelade, Sara Isaksson var organist. Man kan säga att de där mässorna höll rätt så hög nivå. Det var alltid fullt i kyrkan, längst bak fick de som kom sist stå, för det fanns aldrig sittplats nog. Man gick alltid hem med en ny tanke i huvudet, eller en ny fråga; en ny aspekt på vad det är att vara människa. Men det var inte predikan och musiken som var det största med allhelgonamässan, det var tystnaden. Att sitta i en kyrka mitt i ett brusande konsumtionssamhälle mitt i en stad där folk jobbar så att de får näsblod, och bara vara tyst. Och när man gör det, när stressen långsamt lämnar en, kommer nya tankar fram. Obekväma tankar kanske, eller tröstande. Det spelar inte så stor roll
Det är den där obetvingliga kärvheten. Jag gillar den.

Och jag uppfylldes av den känslan i går igen. För det var som att när allt bakgrundsbrus hade tystnat, när vi hade kommit så pass långt ner i oss själva, att vi kunde vara i tystnaden, så stod hon där, farmor, och var närvarande på ett sätt hon inte har varit på många år nu.
Det var en fin begravning.

Bertil Ultin dog på tunnelbanan 1989. Han föll ihop på T-centralen och var död redan när han slog i perongen. Det måste ha varit en stor förlust för skolan.
Lärare som han växer inte på träd.

onsdag 20 juni 2007

Avslutningsfest på dagis i kväll.

Vemod och många avsked. Rödvin och en lista där man fick sätta streck. Sverker hade skrivit en ny text till "satelit". Kramar med ryggdunk farsor emellan. Vi kommer att hålla kontakten, heter det.
Så blir det ju inte,
Men man inser som alltid lite för sent att de där halvanonyma familjerna som har blivit en del av ens vardag faktiskt betyder något för en.
I höst kommer nya familjer och tar deras plats. I mitten av november känns allt som vanligt igen.

tisdag 19 juni 2007

Barn är mjuka

I kommentarsfältet under mitt inlägg ”Naturbarn” har Kai Stavre lämnat en skildrig av hur han bevittande när ett litet barn plötsligt rusade ut och blev påkört av en bil på Hornsgatan.

Läs det, den som inte har gjort det.
Eller, läs det inte.

Men betänk:
Barn är mjuka.
Bilar är jävligt hårda.
Och en sak till:
Barn i en viss ålder vet inte att bilar är farliga. När drabbas av en impuls att springa efter den där bollen eller vad det nu är, vet de inte ens att bilar finns.
De vet bara en sak i taget.

För ett par dagar sen läste jag en text som handlade om en barnbegravning i Dar Es Salaam. Även här var det ett barn som hade blivit påkörd av en bil. Av sin egen pappa, jävligt nog, när pappa svängde in med sin feta Nissan på garageuppfarten där barnet satt och lekte.
Texten var så välskriven och gripande, att jag länkade till den, men redan efter några timmar tog jag bort den.

Jag orkar inte tänka på att det kan hända.
Jag vill inte påminna någon om det heller. Och ändå vill jag det.

I dag stannade vi till på Östgötagatan. Mimmi skulle göra ett ärende i en affär, och jag stannade i bilen med Alexander som bara satt och jollrade i sin Britax. Mårten visste som vanligt inte hur han skulle göra. Han drabbas av valet och kvalet hela tiden nu, stackarn, och nu grät han över det omöjliga valet mellan att stanna hos mig, eller att följa med Mimmi in i affären.

Till slut valde han affären. Han tog Mimmi i handen och följde snällt med över gatan. Och jag satt kvar i bilen och lyssnade lite på radio. Men så kom jag på att jag ju kunde passa på och hälla i lite ny olja i expansionskärlet för servostyrningen. Den läcker och behöver fyllas på ibland. Så jag öppnade huven och började slabba med den där oljan.

Och känner jag inte, fan i mig, helt plötsligt en liten närvaro där bakom mig på gatan. Jag vänder mig om, och där står Mårten. Då har han sett mig ute på gatan, vid bilen, och snabbt fattat ett beslut att kuta över till mig. Östgötagatan är rätt så trafikerad så där vid 5 tiden, och jag blev kall i hela kroppen.

SÅ DÄR FÅR DU INTE GÖRA!

Men han brydde sig inte. Han var glad att han hade fattat ett beslut. Han var med mig nu, och kände sig säkert nöjd. Jag ledde i varje fall in honom till trottoaren och röt att han skulle STANNA HÄR!

Så jag jobbade vidare med motorn. Det gick ju snabbt, så jag slog igen huven och vände mig om för att säga något till Mårten.

Då har ungjäveln fått syn på Mimmi där inne i butiken och är på väg över gatan igen.

Nu när jag skriver det här, fattar jag ju vilken idiot till förälder jag är. Jag borde självklart ha låst in honom i bilen och spänt fast honom i säkerhetsbältet. Jag borde åtminstone ha punktmarkerat honom ordentligt.
Men jag lät mig nöja med att säga till. Jag hade annat för mig.

Nu rusade jag över gatan och fick tag i Mårten på den andra trottoaren. Nu blev han rädd och bara grät. Hur mycket jag än skrek och gick på om att SÅ GÖR MAN INTE, grät han och försökte vrida sig ur mitt grepp.

Tillslut lugnade vi ner oss. Jag försökte igen. Nu lite lugnare: Du får inte gå över gatan själv Mårten.
Han lyssnade inte. Det var inte aktuellt för honom längre. Han ville inte över gatan längre. Han ville ha glass.

Vad gör man?
Den där lilla killen och hans syskon är ju det finaste vi har.

Kai skriver i sin text om hur mamman bara skrek och skrek.
Jag har det där skriket i mig känner jag. Det ligger där, redo.
Hur gör man?
Vad gör man?
Äh, nu orkar inte jag tänka på det här längre. I morgon måste jag hålla hårdare i grabben.

Jo, en sak till. Jag gjorde lite research på den där olyckan som Kai bevittnade.
Barnet överlevde.

söndag 17 juni 2007

Jag sitter med Stella, 6, och tittar på Star Wars 2, ”Kloonerna anfaller”. I en scen tränar Yoda några barn att hantera svärdskonsten. Stella tittar storögt och så vänder hon sig om mot mig.
”Var det flickor med där?”
Jag: ”ja”
Stella: ”Så flickor får också fäktas?”
Jag: ”Ja”
Jag önskar att jag kunde beskriva Stellas leende när det gick upp för henne:
Flickor kan också bli jediriddare.

Naturbarn

Om några dagar ska vi föräldrar till barn som slutar dagis nu till sommaren anordna en stor avslutningsfest för ungarna. Det är en viktig tradition, så har det varit på Harambee sen sjuttiotalet. Harambee, det är vårt dagis, grundades 1977 av bland annat Rainer Hartleb och några andra storfräsare inom kultursektorn. Traditionstyngt som Lundsberg är det, och i år är det alltså vi som står för programmet.

Jag har fått i uppdrag att skriva ihop en saga till barnen. Sagan ska läsas upp av någon (vi har tre högskoleutbildade skådespelare bland föräldrarna) och ska fungera som starskott till skattjakten. Jag tog på mig uppdraget innan någon hann fråga. Innan jag hann tänka på att vi har två publicerade författare/litteraturrecensenter i föräldragruppen + en sträng lektör på ett av Sveriges största förlag. Och en professor på Mejan och en VD för en större facktidning och så vidare.

VARFÖR ÅTOG JAG MIG UPPDRAGET?

Jag tröstar mig med att jag ju trots allt skriver för barn. Det är jag i varje fall ensam om i föräldragruppen.

Så fnissar Mimmi till från datorn. En pappa som inte är författare, skådespelare eller professor på Mejan, utan bara vanlig vägingenjör har skrivit en sångtext på Ted Gärdestads ”satelit” som vi ska repa in och sjunga för barnen. Han har bifogat en mp3 fil med den verklige Ted så att vi ska kunna träna. Och jag och Mimmi tränar. Vi sjunger och jag upptäcker att texten är fantastiskt bra. Mångbottnad, lite vemodig, sann – den säger verkligen något om det komplexa i att på samma gång som man slutar dagis och kommer att sakna fröknar och kompisar, ser man fram mot livet som bara väntar på att börja där borta någon gång i mitten av augusti.
En så bra text skulle jag aldrig kunna skriva.

Och jag känner att JAG ÄR INTE BRA PÅ NÅGONTING.

I skolan hade jag medelbetyg i alla ämnen. Jag lyckades kanske svettas upp betyget till femma i några ämnen, men på bekostnad av både kompisar och sexliv under hela tonåren.
På idrottsplatsen var och är jag direkt pinsam. Jag kan kicka en boll ungefär två gånger innan jag tappar kontrollen. Mitt finaste idrottsresultat i alla kategorier genom alla tider är en och sextiofem i höjd.

Jag är inte musikalisk. Jag klär mig bra men inte perfekt, jag talar knagglig engelska med tung svensk brytning. Spanska kan jag beställa en öl på, men blir ofta svarad på engelska.
Jag är dålig på att passa tider och tjänar inte mycket pengar.
Jag är inte särskilt kvick ute bland folk. Jag förstår inte undermeningar och dolda budskap i vardagligt tal. Jag har tre barn och ibland känner jag att åtminstone två av dem har långt snabbare slutledningsförmåga än jag.

Alla tre är snyggare än jag – som grundmaterial betraktat. Mimmi uttrycker sig bättre än jag i skrift, trots att hon skriver ungefär bara tre gånger om året (jag skriver precis hela tiden).

Vi sitter där och sjunger över Ted, Mimmi och jag, och jag sneglar ut genom fönstret ner mot gatan. Ett par i vår ålder håller med gemensamma krafter på och fickparkerar sin bil. Mannen jobbar bakom ratten, och hon står bakom bilen och visar med armarna hur nära bakomvarande bil han är. Han har gott om plats, men måste börja om gång på gång. Jag ser hur stämningen där ute sjunker och hur paniken växer. ”Tänk om vi inte får in bilfan, vad gör vi då?”
”Lägg om tidigare”, säger jag för mig själv, ”du måste lägga om tidigare.”
För jag ser exakt hur han borde göra. Jag skulle kunna parkera den där bilen med förbundna ögon om jag ville.

Och där slår det mig att jag åtminstone är bra på en sak.

Jag är faktiskt ovanligt bra på att fickparkera. I förrgår till exempel, fickparkerade jag så tight att jag inte kunde passera ut till gatan, vare sig framför eller bakom bilen, sen när jag hade lagt i parkeringspengar. På första försöket.

Och faktiskt: Jag är bra på att skiva sagor. Det finns ingen anledning att kokettera med något annat.
Jag börjar i morgon kväll.
På tisdag smäller det.

Bilden föreställer Mårten och är tagen nere vid Årstaviken i slutet av Maj. Jag är rätt bra på att fotografera också.

lördag 16 juni 2007

I senaste nummret av tidningen Bon porträtteras Johan Renck av Klas Ericsson. I ingressen till artikeln står det så här:

"Det pratas om Roy Anderssson och Josef Fares. Men Bergmans rättmätiga arvtagare heter så klart Johan Renck."

Det påståendet måste vara en av den journalistiska historiens grövsta missar.

Ingen skugga ska falla över Johan Renck, det är inte han som har satt ingressen, men faktum är att jag har svårt att tänka mig någon som har färre beröringspunkter med Ingemar Bergman än just Johan Renck (förutom att de är arbetsnarkomaner och utseendemässigt rätt så lika), det är ungefär som att skriva: "det pratas om Margon Wallström och Mona Sahlin, men Perssons rättmätiga arvtagare heter så klart Big Bengt av High Chaparall."

Jag undrar hur de tänkte. Artiklen i sig ger inga leddtrådar. Den säger inte så mycket överhuvudtaget, utan handlar mest om att Johan Renck inte hinner komma på avtalade möten med reportern eftersom han är utomlands.

Alex Schulman porträtteras i samma tidning. Sigge Eklund skriver och det är stor klasskillnad.

Mitt tips är att BÅDE Sigge Eklund och Alex Schulman kommer att tilldelas (typ) Augustpriset inom 15 år från nu. I varje fall om Schulman väljer att rikta sin briljans mot något som är mer beständigt än krönikor och innelistor.
Och att blogga.

I och för sig: Alex Schulmans blogg är bra.
Gå dit och leta efter guldkornen den som tvivlar.

natt igen

Det är natt igen.
God natt.

torsdag 14 juni 2007

Bror Hjort vid Gullmarsplan

På Gullmarsvägen 8 i Johanneshov serverar konditori Milano hyfsat kaffe och rätt så goda bakelser.
På mornarna kommer byggjobbarna hit och käkar frukost, annars är det mest gamla tanter som tittar in och köper vetebröd.
Här ber man inte om någon latte, det finns inga supermunkar med exploderande hallonfyllning, inga spännande italienska ostmackor. Kaffe och dopp, och köttbullemackor eller mackor med leverpastej. Jag tror att den invanda genomsnittligheten sprider någon slags trygghet bland gästerna. Och det är väl okej. Bryggkaffe är ju godare än latte och så vidare. Däremot hade jag gärna sett att de höjde kvalitén på bakverken ett par snäpp.

...och att de tog ner tidsskriftsstället som sitter fastskruvat rakt genom duken på den 3x2 meter stora Bror Hjort-målningen som sitter på långväggen mitt för entrén.

Jo visst, där sitter den. En tvättäkta Bror Hjort och ber om ursäkt för sin existens bakom sladddriga ex av Se och Hör och Hänt Extra. Målningen satt ursprungligen på Bromma flygplats, men togs ner på 60-talet och såldes billigt av någon tanklös tjänsteman till dåvarande ägaren av Milano. Nu, sen Bromma flygplats har renoverats och man vill återställa den ursprungliga 30-talsmiljön, har man försökt köpa tillbaka den, man har erbjudit miljonbelopp, men från Milano säger man Nej!

Det är en vacker målning - gå dit och titta på den för tusan - men inne på det trånga konditoriet påminner den mig mest om en mobbad lektor som är inlåst i niornas uppehållsrum. Tjuriga hantverkare väger på stolarna och lutar sina svettiga nackar mot duken. Borden är ilsket inskjutna mot tavlan och så har de som sagt skruvat fast ett tidsskriftställ, rakt igenom duken. Säkert praktiskt. Men oj vad korkat.

Konditori Milano, Gullmarsvägen 8,
(stämningen där är som kanske framgår rätt kärv, jag har inte vågat gå in och ta en bild)

Shine on you crazy diamond

13th Floor Elevators, Roky Erickson sjunger You´re gonna miss me och jag lyssnar på den nu. Inspelningen är från någon gång i slutet av 60 talet och Roky är 21 om jag inte missminner mig.
21 år och redan så fullfjädrad.

Bättre än han är här blev han aldrig igen. Han sjunger hjärtat rakt ut ur kroppen. Att sjunga hjärtat ur kroppen, det uttrycket hör man ofta, men det passar aldrig så bra som det gör här. Roky, 21, inte komplett galen än, men på god väg, har under 2 minuter och 28 sekunder lyckats tygla lavaströmmen av idéer och impulser.
Nu riktar den mot oss och skapar en av 60-talets bästa poplåtar.

Det finns en video, eller vad man nu ska säga, promotionfilm, uppenbarligen producerad helt utan att Roky har haft något att säga till om. Bandet står i fonden bakom en stor swimingpool där halvnakna 60-”gals” och glada ”pals” simmar omkring och har det ”swell”. Några är uppe på scenen och jiggar med bandet, som har blommiga skjortor på sig och ler och sprallar som om de just har insett hur ”hipp” de är.

En bit in på scenen, truligt klädd i rekorderlig skogshuggarskjorta, liksom böjd över sin gitarr i en krum pose, står Roky och sjunger ”you gonna miss me” så att man inte tror att det är sant.

Det är bara att surfa ut på youtube och leta rätt på filmen. När du har tittat på den kan du passa på titta på de två korta inspelningar Rokys mamma gjorde med sin VHS:kamera hemma på gården någon gång 1983.

Roky är halvpsykotisk. I blicken finns ingenting. Gitarren är ostämd. Roky tar ett par accord, det låter skramligt och man tänker att näe vad hemskt. Men så öppnar han munnen och börjar sjunga och jävlar i min låda. Det är som om rent guld rann ur käften på honom. Gudalikt.

Leta efter den filmen också.

För övrigt ska Roky Erickson visst vara på benen nu igen, drogfri och färdigmedicinerad, på väg till Europa vad jag har hört.
Eller hörde jag rent av Hultsfred?

tisdag 12 juni 2007

Lord of lords

Mårten älskar Dart Vader. Om han fick välja skulle han vilja vara Dart Vader. Han är kompis med Dart Vader nu. Vi berättar sagor om Dart Vader. Dart Vader bor i Mårtens säng. Mårten blir trygg då.
Dart Vader är god.
Yoda är ond.
Så ser Mårtens världsbild ut. Och jag förstår honom.
Trots att jag har hållit emot i trettio års tid nu måste jag erkänna. Den mörka sidan är coolast. Yoda är lajvare. Luke Skywalker är oskuld.
Det är INTE Dart Vader.
Lord Vader.
Den här har Anders Worm gjort.

Juni


Trogna läsare av denna blogg kanske har noterat att allt inte är precis topp med hr Sparring just nu. Dagarna rusar fram utan att något blir gjort och det ska jag säga, är mycket som borde bli gjort.
Jag tröstar mig med att det väl alltid är så den här tiden på året. Juni kanske är den värsta månaden på året rentav. Under april och maj tar man dagarna på volley. Ljuset kommer och man trippar totalt på endrorfiner och jobbar upp ett rejält sömnunderskott. Vin dricks ur låda på kvällarna, nätterna ägnas åt annat än sömn, man tackar ja till uppdrag som man inte har täckning för och planerar semestern. Den ska bli grandios i år. En revansch på hela förra året.
Och så blir det första juni, det är ungefär 3 veckor kvar till den grandiosa semestern och man inser att den kanske inte kan bli av. Allt det man har skjutit framför sig ska bli gjort. På kontot är det glesare än man trodde. Sömnbristen börjar ta ut sin rätt. En latent virusinfektion bryter ut efter ett av årens första rejäla bad. Man upptäcker att kortbyxorna från förra året ser för jävliga ut + att det som man har höljt i kläder under året nu ska exponeras fritt på stränder och gräsmattor och att det kanske man borde ha tänkt på redan i februari. Lågtryck och högtryck avlöser varandra och man vet aldrig om man är på väg upp eller på väg ner. Magen börjar redan krångla pga sill och färskpotatis och man börjar undra om DET VAR DET HÄR MAN LÄNGTADE EFTER. SOMMAREN ÄR JU HÄR. SÅ VARFÖR INTE NJUTA.

Ja ja, allt det här brukar kulminera i en rejäl (men diskret) krasch någon gång runt den 27/6 och sen är man rätt mild resten av sommaren.
Som ju är kungen av årstider.
Trots allt.

Fez



Funderar på att börja med fez. Vilket är coolast?

måndag 11 juni 2007

Sista spöket Laban

Jag sitter och kämpar med mitt absolut sista avsnitt av lilla spöket Laban. Sen är det slut. Det är alltid något skitnödigt över det absolut avsnittet sista av vad man än gör. Det är som att man ska få med allt det där man missade under hela produktionen, alla gagsen och tokroligheterna, alla aspekter som serien har inbjudit till men som man inte riktigt har tillvaratagit, in i det sista avsnittet. Knorren.

Du är aldrig bättre än ditt senaste manus, som någon sa.
Det är ett perspektiv jag helst inte vill tänka på just nu.
Nu har jag en idé som är så konstruerad och tillkrånglad att skrivprocessen blir som att backa in en husvagn i ett för trångt garage.
Jag tror att jag kommer att få börja om igen.

söndagen den 10 juni

Peter Wolodarski försökte sig på att porträttera Povel Ramel på DN:s ledarsida morse. Man önskar att han hade låtit bli.
Ohoj vad oskickligt han väjde runt det faktum att Povel var sosse.

I dag tog det halva dan innan vi kom ur lakanen. Den hr helgen har varit som ett jullov. Vi har vänt på dygnet fullständigt. När vi vaknar står solen som en dockusåpa in över köksbordet. Det tar halva förmiddagen innan man har vant sig vid ljuset och får fram frukosten. Sen tar det halva eftermiddagen att få i sig den. Det är mitt värsta: När klockan blir över 2 och man fortfarande sitter i kallingar i koma över DN. Det kan ta en vecka innan man är glad igen efter en sån start på en söndag. Och barnen bara tittar på Nikelodeon. Jisses sicken skit!!

Alexander har 40+ så vi hade förvisso anledning att stanna inne i dag. Klockan halv 4 vacklade vi ut i varje fall och gick ner och fikade på Dianelund.
Känns det till?
Dianelund är koloniområdet som ligger här i skogen ovanför Årstaviken och ser ut som rena rama Nangijala -
(oh shit, när jag skriver det här – i ett worddokument – reagerar inte rättstavningsprogrammet, Nangijala finns i ordboken, worddokument däremot gör det INTE, det är tre Lindgren de gnidna kulturimperialisterna, jag visste det)
– rejäla egnahemsliknande stugor som kantar en grusväg bak röda staket, och lotter på säkert 2000 kvadrat. Hög medelålder, typ 90 – 100 så där. Vi ställde oss i kö. 70 – 100 tusen kostar insatsen för en stuga.
Jag ska lura med farsan.

I varje fall, vi fikade och smällde i oss hembakt som väl var så där, med utsikt över södermalm, innan vi snubblade vidare. Nere vid Åstaviken hittade vi en strand som kanske var 7 meter. Stella och Mårten badade i svallvågorna efter delfinbåtarna. Alexander kämpade med febern. Och jag satt där i skuggan och tittade ut över vattnet och kände mig låg som en tistel.

Inte en kemikalie har hamnat rätt i mig i dag.

Jag satt väl mest där och oroade mig för pengar och tänkte mörka tankar kring ur snåla vi måste vara under semestern. Mimmi var gullig och försökte stötta. Men en söndag som denna, biter inte tröst. Jag tror i och för sig att jag ska vara glad att hon inte lämnade mig där och då; En parodi på en man i lägre medelåldern. Begynnande putmage, dåliga tänder, ständigt ångest över det jordiska och förlägen ägare till en ful men praktisk bil.
Tacka vet jag hippies. De brydde sig i varje fall inte.

Ja ja, så vi masade väl oss hemåt, åt, bråkade med barnen och tvingade i Alexander flytande alvedon. Dagen har fortfarande inte tagit slut än. Jag borde jobba. Tjäna mer pengar.
Kan ingen be den här trötta gubben att dra åt pipan nu.

söndag 10 juni 2007

blackbird

..singing in the dead of night.

Legenden säger att Paul McCartney skrev låten på natten i sin villa i Chelsea. På den tiden var han belägrad av fans som campade utanför hans hus dynget runt. När låten var klar lär han ha slagit upp fönstret till sitt arbetsrum och bjudit på en förhandslyssning. Det är Paul själv som berättar legenden och jag tror att han ljuger. Men Blackbird är en vacker hyllning.

Koltrasten är en vacker fågel. Jag är inte svag för fågelsång, men älskar koltrasten. Det tjatas och har alltid tjatats om näktergalen hit och dit. Näktergalen säger mig ingenting. Koltrastens sång är död och födelse i en rent tonföljd. Jag säger det en gång till: mellan maj och september har vi ingen vargtimme i det här landet. Det är koltrastens förtjänst.

Hon sjunger nu. Klockan är 02:31 och det ljusnar igen.
I köket står två glas vatten som säpovakter i givakt och väntar på att jag ska bära in dem till Mimmi. Jag gör det nu.

fredag 8 juni 2007

Fellingsbro

Klockan är kvart i elva. Det är fortfarande så varmt att det är svårt att formulera en klar tanke. Vi hängde kvar ute till tio i kväll. Slog oss ihop med Lotta och Feliz och köpte två kebabtallrikar på Palmyra och gick och satte oss på en av gårdarna mellan Siljansvägen och Årstavägen och åt.. Två tallrikar från palmyra kebab räcker utan problem för tre vuxna och tre barn att dela på. Det blev över också. Vi fick slänga.

Tidigare i dag var jag och Janne och Anders Worm och tittade på animationselevernas slutarbeten i Fellingsbro folkhögskola. Inte en elev var färdig med sitt arbete. Vi fick se fragment av något som nog skulle kunna bli något.. längre fram. Begåvning och ambitioner var det gott om, men det tar tid att göra film. Om det är något de här eleverna har lärt sig, så är det att det tar tid – långt mycket mer tid än man kan föreställa sig.

- jag flyttade ut på balkongen, det var bättre -

Man behöver sittfläsk och ett psyke av stål. Detta gäller oavsett om man ängar sig åt animation, eller som jag, som stundom försöker skriva långfilmsmanus. Grejen är att man utifrån en kreativ impuls sätter igång en process som sträcker sig så långt framåt i tid, att den kreativa impulsen hinner klinga av flera gånger om innan man har nått till slutet. Om man ska härda ut tvingas man gång på gång gå tillbaka till sin ursprungskänsla och tanka kreativitet därifrån. Sånt tar på krafterna

Det är en kille där i klassen. Han är väl ungefär 21 och tycks fullständigt obekymrad om sin uppenbara överbegåvning för animation (han skriver bra också). Under året som gått hade han inte gjort många knop. Han hade softat. Skissat lite. Kanske skulle göra klart i höst, typ, så lät det. Jag fick skärpa mig för att inte lacka ur fullständigt, för de små scener han hade fått fram, de få bakgrunder han hade skapat, var fantastiska.

Jag tänkte på den medelmåtta på alla plan jag var när jag var 20. Hade jag bara haft ett gram av den här killens förmåga, hade jag varit i Hollywood och skrivit manus till Jake Gyllenthaal vid det här laget. Men den är killen var som sagt obekymrad. Skulle sommarjobba på ett lager sa han. Sen fick han se.

Patrik – om du läser det här – orka tro på dig själv, jobba för i helvete med din film istället för på lager, det kommer att betala sig.

Errata

Och nu över till detta:
Under några dagar har jag deltagit i någon slags debatt kring Stieg Larssons litterära kvalitéer på apolloprojektet.com - Malte Perssons blogg. Där är alla rörande överens om att Stieg Larsson inte är något att hänga i julgranen, och det ena tillmälet elakare än det andra har kastats på honom. (Från mig med, fast han är död. Efter några timmars tillmäleskastande, blev några av deltagarna galna och kastade sig över varandra istället, fast det hör inte hit..)

Här har vi ett sällskap unga litterära män, jag antar att de huvudsakligen kommer från universitetsvärlden, med sakkunskap som ett välfyllt referensbibliotek. Under två dagar har jag väjt för dåliga studentikosa antikvitsar och dogmer kring vad som är god litteratur. Alla har läst allt. Proust kan de som sin egen dagbok – jag kan inte ens namedroppa en enda av de författare som nämns på sidan, jag vet inte hur de stavas. Inläggen postas av bloggare som ”Exegel”, ”F” och ”xamydia ”, de är långa, välformulerade och litterärt fulländade i all sin meningsbyggnadskonst, de skämtar och kallar argumentationen för "OEI-ig" och jag har svettats vid tangentbordet för att hänga med.

Så, i går kväll, frös jag till is. Det var som på skräckbio när jag insåg att jag satt och argumenterade med döda. Jag läste inlägg efter inlägg - där fanns inte en droppe varmt blod. Inte en aktiv könshormon. Inte en droppe salt. Här menade man bara det man sa med hjärnan. Hjärtat var bortkopplat. Det var som att de bara kunde behandla känslor om de fick ta i dem med sinnrikt konstruerade japanska kirurginstrument.

Det var som Marcus Birro, fast precis tvärtom.

Var finns de som ligger mitt emellan?

torsdag 7 juni 2007

verano


På gatorna utanför smattrar mopederna. Om jag blundar och håller för näsan förflyttar jag mig med lätthet till Genoa eller till Cadiz. Det är sommar nu om någon hade missat det.

(missa för övrigt inte den roliga debatten på apolloprojektet.com, ang språket i Stieg Larssons deckare. Läs gärna tvärpuckot Jespers fina inlägg och bl a mina svar.)

Topp!

Bach

I går drabbades jag plötsligt av en oväntad och lite bisarr känsla: Ingmar Bergman dör snart.
Ja visst, Bergman fyller 89 snart och har åldrats avsevärt sen han gjorde Saraband, så som varsel betraktat är väl min känsla inte så mycket att komma med. Jag dessutom att jag tänkt att Ingmar Bergman ska dö snart rätt så ofta. I varje fall sen han fyllde åttio.
Men det som drabbade mig i går, var att jag såg så konkreta bilder.

Jag såg den gamle mästaren, trött, mager och uppenbart döende på ett sjukhus – Visby lasarett. Han låg i ett tråkigt opersonligt rum och var omgiven av några nära anhöriga. Rummet var trångt och den dominerande färgen var grönt. I Bergmans säng hade man lagt plast under lakanen för alla eventualiteters skull. Blommor fanns på rummet och en TV uppe under taket. På TV:n visades Dagens Dubbel.

En läkare fanns också i rummet och ett samtal mellan läkaren och en representant för de anhöriga fördes över Bergmans huvud. Exakt vad som sades vet jag inte, men innebörden var att eftersom det inte fanns något hopp om Bergmans liv, skulle han enligt sin egen tidigare uttalade önskan, transporteras med sjuktransport till sitt hem på Fårö. En sjuksköterska skulle eskortera honom och ta hand om honom fram tills det var över.

Sedan såg jag ett fönsterparti som vette mot havet. Framför fönstret hängde lätta genomsläppliga gardiner som räckte från golv till tak. Ute sken solen, men i rummet var ljuset milt och vänligt. Vid en vitrappad stenvägg som var rest i vinkel mot fönsterpartiet stod en säng. En enkel träsäng var det, bäddad med fina vita lakan . Rummet fortsatte in mot skuggorna i husets mitt, men sängen badade i ljus.

En förtrupp kom in i rummet, två personer bara som för att se att allt var ordnat till det bästa innan ambulanssjukvårdarna kom med båren. Ingmar Bergman höll ögonen slutna men han var vid medvetande. Någon vek undan täcket och så låg han där i sin säng. Det tog en liten stund, men sedan man hade ordnat och prövat sig fram med olika kuddar, tecknade han att han låg bra.
”Bach?”
Ingmar Bergman skakade på huvudet och pekade med ett krokigt Bergmanfinger mot fönstret. Någon öppnade det, men lät gardinerna hänga för. Utanför ledde klappstenarna ner mot havet. Det blåste knappt, gardinerna rörde sig bara lätt och vänligt i brisen. Det var som att de dansade för honom. Ingmar Bergman andades lugnt. Han höll ögonen halvöppna. Han var själv i rummet nu. Luften var sval och god att andas.

Han var inte ensam.

Nu när jag skriver ner bilderna – som ju är perfekta – inser jag att det inte var Bergmans död jag såg. Det var min egen. Hoppas jag.

För övrigt dog Povel Ramel i går kväll.
Hatten av för honom.

onsdag 6 juni 2007

sorry
inte mycket til inlägg i dag. Lisbeth Salander behöver mig. 200 sidor kvar.

Fint på gotland dock. Oxlarna blommar och syrenen. Känns som Juli redan nu.

Åker tyvärr hem i morgon kväll

tisdag 5 juni 2007

Jag såg att Johan Rheborg hade stängt ner sin blogg. Tråkigt, för jag tänker inte läsa några jävla veckobrev. Tråkigt, för han var en skönt främmande fågel i det här sammanhanget.

Miljötoalett


Jag använde en miljötoalett i dag - utedass. Ja visst, i Ljugarn stod den, på Mimmis släktgård "Barnarve", under ett par tallar med ryggen mot havet. En rätt nyuppsmälld skönhet med namnet "Sjöqvists dass" som stod där redo för leverans. Toalettpappersrulle och ett två år gammalt nummer av tidssrkiften Rocky, med bland annat en tecknad intervju med Ken. Nu hann jag inte med att läsa, för Mårten skulle promt hänga med och hålla sällskap.

Jag är rätt van vid utedass. På sjuttiotalet när jag var liten och bodde på landet fanns inget alternativ. På vintern frös man, men med en frigoltiskiva under stjärten gick det bra. Man gjorde det man skulle, torkade sig blåste ut ljuset och gick.
Enklet och robust!

Inte längre. Det är något fjolligt med utedass nuförtiden tycker jag. Eller miljötoalett, som det ju heter. Det är så många regler och förordningar man ska ta i beaktande, alltid uppspikade rakt för sittringen, så att man kan läsa in sig när man sitter där och låter det man har ringla ner på mullbädden. Inte sällan ångrar man att man överuvudtaget gick och satte sig. För minsta felsteg inne på en miljötoalett kan rubba hela balansen i det känsliga ekologiska system som just pågår en halv meter under en.

För att din miljötoalett ska fungera ska du - det är rubriken -
1. Inte kissa i toaletten (oops, det hände liksom av sig själv när jag satte mig)
2. Inte kasta sanitetsartiklar i toaletten (vad gör jag med pappret?)
3. Strö en skopa mull över avföringen efter varje besök (var är mullen? var är skopan?)
4. Röra om i miljötoaletten med jämna mellanrum, så att den får syre (med vad?)
5. Undvika att besöka miljötoaletten om du har ätit rött kött, vilt, eller livsmedel som kan innehålla transfetter, då dessa resulterar i en avföring som är svår för din miljötoalett att bryta ner
6. Undvika att använda miljötoaletten om du har förtärt alkohol eller kaffe - se punkt 5.
7.Undvika att använda miljötoaletten om du har förtärt vitt bröd, pasta, ris eller potatis - se punkt 5.
8. Undvika att använda miljötoaletten om du har ett stillasittande arbete eller just har kört en längre sträcka i bil då risk för blödningar kan uppstå eftersom miljötoaletten som miljö betraktat ofta kräver mer fysiskt arbete av brukaren.
9. Med jämna mellanrum öppna ventilen som är placerad i marknivå på baksidan av dasset, sticka in handen och fösa ut matjorden som har bildats där (om du har skött din miljötoalett rätt)
10. Se till att din miljötoalett brukas minst 5 gånger om dagen, annars föreligger risk att den känsliga bakteriefloran som sköter nedbrytningen dör.

Så där ja, det finns komposter på Barnarve också. Men dem skiter jag i.

måndag 4 juni 2007

Allt är sagt

"Jag hade tänkt att jag och frugan skulle spara 5000 spänn i månaden från och med nu när hon börjar jobba och sedan ta ut 20 000 per år efter fyra år för att ha och resa för. Men så går hon och är otrogen och vill skiljas.... Sånt är livet."

Jag stal den här texten från en angränsande blog. Hoppas att inte skribenten blir sur på mig, men den säger allt. Den förtjänar att spridas.

Sista delen av six feet under i kväll. Allt är sagt. Jag kände verkligen det när Clairs fantastiska bilresa hade tonat ut. Allt är sagt. Tack Alan Ball. Du kan sluta göra TV nu, för det här trumfar du aldrig.

söndag 3 juni 2007

Det ska faan vara bloggare när solen skiner och alla jävlar är ute och njuter av den. Är det någon förutom jag som sitter framför datorn en sån här helg?

Läs för övrigt Micke Bergs skildring av tillståndet i nationen och vad vi har att vänta oss: mickebergphoto.blogspot.com. Jag vet inte hur man gör klickbara länkar, men det ska väl inte vara så svårt att kopiera och klistra in.
Se så!

lördag 2 juni 2007

nr 50 - Thåström den gamla räven

Jag såg att det kommer en Imperietsamling och att Marcus Birro har fått äran att skriva en text till den.
Han måste känna sig sjukt hedrad.
Jag tycker inte att Imperiet är det starkaste av Thåströms projekt. Det känns mycket mer daterat än Ebbas tidiga grejjer, och textmässigt har han väl aldrig nått högre än på Skebokvarnsvägen.

Dock! Imperiet är alltid Imperiet. Jag minns när jag och brorsan gick och såg dem på Göta Lejon hösten 85. Det var mitt under värsta "märk hur vår skugga"-hysterin, och självaste Bengt Göransson var där. På scenen var det Thåström med kompband. Per Hägglund sträckte sig fram mot micen och pep "tack" en gång, I övrigt var det officerssonen från Högdalen som regerade. Själv var jag inne i någon slags popperiod - redan då var jag på plats av nostalgiska skäl, men oh shit vad bra det var. Jag tror att jag bytte tillbaka från himmelsblått till svart redan dagen därpå.

Våren 1982, när jag var nyss fyllda 13, lät morsan och farsan mig åka in till stan på egen hand för första gången. Det kan låta sent, men vi hade just flyttat in från landet och nu bodde vi i Fruängen en bit söder om stan.

Ebba Grön skulle spela på skeppsholmen. En polare som jag knappt kände - Matte Ahlgren - mötte upp vid Sergels torg. KSMB skulle spela också, men redan under deras sjunde låt började publiken skandera Ebba -Ebba (ingen visste då att detta var en av KSMB:s sista konserter - de splittrades kort därefter).

Nåväl - KSMB hoppade över extranummren och så entrade Ebba scenen. Thåström - jag minns ingen annan - hade vit jeansjacka och jag minns att jag tyckte att han såg så ouppnåeligt vuxen ut där uppe på scenen. Jag kännde mig verkligen som den lilla skit jag var och fattade att jag aldrig skulle bli stor som han. Matte försvann redan under första låten (jag är nästan säker på att det var "Flyktsoda") och sen var det jag och Ebba hela långa kvällen. Och jag dansade och flög, pogade med anarkister som typ var födda på 50-talet, ramlade, fick hjälp upp av en gammal hippiekvinna och vacklade lycklig hemåt långt efter midnatt. Tunnelbanan hem i ett tinnitustöcken och så pappa som mötte upp hemma i hallen: "Har du haft roligt Anders?".

Våren 2005, jag hade just fyllt 36, och var på väg från mitt kontor för att hämta ungarna på dagis. Då jag kommer där med portfölj, kavaj och tom barnvagn passerar jag restaurang Södergruvan och vem ligger där, uthälld i en stol med en cool keps i nacken och en bira i näven? Thåström givetvis.

23 år senare. Samma kille.
Oj vad gammal jag kände mig.

Och jag tänkte att så ung som han är, blir jag aldrig igen.

Stieg Larsson

Jag kallade mitt föregående inlägg "Sonja Åkesson". Det var en dålig titel. Pinsam. Jag vet ingenting om Sonja Åkesson, jag har närapå läst ingenting av henne och jag har ingenting att säga om henne. Ändå tar jag mig ton och påstår att jag skulle ha det. Stackars alla sonjaåkessonfantaster som är ute och googlar på sin idol och hamnar hos mig. De måste bli ungefär lika besvikna som Marcus Birro blev, när han googlade på sig själv och hamnade här.

I går ägnade jag nästan hela dagen (i smyg) åt Stieg Larsson. Det är lite som porr det där med svensk krim. Man läser bakom låsta dörrar och kan absolut inte sluta, för det dyker alltid upp något smaskigt på nästa sida. I nya boken är Larsson nästan kusligt profetiskt när han låter avgående chefredaktören för Svenska Morgon Posten drabbas av en hjärtinfarkt och falla död till golvet på sin egen redaktion (i morse läste jag att Filip och Fredrik hyllar Stieg Larsson för att han romantiserar arbetsnarkomani).

I förrgår läste jag en DN-intervju med Larssons yngre bror Joakim. Det är han som har rättigheterna till böckerna eftersom Stieg Larsson aldrig oficiellt var sambo med sin sambo (tillika bollklank under de tio år då han skrev sin trilogi). Joakim Larsson säger typ att "Stieg var alltid en bra historieberättare" och att han var politiskt intresserad och gärna diskuterade hemma vid middagsbordet: "Det diskuterades mycket i hemmet om den tidens aktuella frågor som Vietnamkriget, svälten i Biafra och ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien. Stieg engagerade sig i Vietnamrörelsen och i vänsterrörelsen och det hände ofta att han och hans kompisar satt och diskuterade med mina föräldrar långt in på natten. Det lade även grunden till hans förmåga att acceptera andras åsikter."

Det är någonting med Joakim Larssons ord som klingar väldigt falskt tycker jag. Inte bara genom de standardformulerringar han använder sig av utan också därför att DN inte ställer en enda motfråga. I en tidigare artikel i samma tidning stod det att läsa att Stieg Larsson inte hade någon kontakt med sin far eller sin bror; att han tillbringade sina första 12-13 år med sin farfar och att han lämnade föräldrahemmet när han var ungefär 17.

Nu är jag säkert svinkonspiratorsik, men kan det vara så att DN har tvingats publicera intervjun med Joakim Larsson. I dag startar deras nya sommarförljetong: "Luftstottet som sprängdes" av Stieg Larsson. Varje dag under hela sommaren.
Jag menar: det är ju han som har rättigheterna till boken. Han måste väl ha gett sitt godkännande.

Å andra sidan. Jag har ingen annan information än den jag har fått genom DN och möjligtvis Aftonbladet. Sen har min konspiratoriska och revanchistiska hjärna kokat ihop resten.

Och då kan det bli fel.

fredag 1 juni 2007

Sonja Åkesson

Jag sov till halv elva i morse. Klockan två i natt anlände vi till Vamlingbo efter en rätt så jobbig resa. Gotlandsbåten är alltid en prövning tycker jag. Dålig luft. Mycket dålig mat (det brukar ta ungefär fyra dygn att hämta sig efter en dagens serverad av Destination Gotland - ett gott råd: ta med eget). Dåligt med föreströelser. SF 1500, som vi åkte med, är som en 300 gånger förstorad Mitsubischi Spacewagon med plats för 1500 passagerare och ungefär lika många bilar.

Sjunde däck domineras av ett gigantiskt restaurangtorg där den sämsta av mat serveras till urhungriga resenärer. I fören ligger det lite sobrare "förliga däcket" där amerikanska familjefilmer med Jennifer Lopez i huvudrollen avlöser varandra på bredbildsskärmar (döm om vår absoluta förvåning i Påskas, då de visade "de andras liv", som både har nakenscener och något att säga). I aktern ligger den lite folkligare bistroloungen. Här sitter man ungefär som på förliga däcket i obekväma polyseterfåtöljler, men istället för filmvisning bjuds man ölförsäljning från en gigantisk grillbar som står och osar i mitten.

Av 1500 passagerare brukar ungefär en tredjedel vara förskolebarn. För dessa har man ifrån Destination Gotlands sida ordningställt två utrymen på sammanlagt 15 kvadrat på vardera sidan om receptionen. På höger sida är bion (här visades babar - men mest var det DVD-menyn som stod och loopade) på vänster sida lekrummet (det är här barnen får sina virusinfektioner).

I går dominerades restaurangtorget av gamla gubbar som satt och spelade poker och hinkade bira och en större grupp killar i 14-års åldern som Mårten underhöll under hela överresan.

På vägen mellan Visby och Vamlingbo var det dimma och bilkö. Vi satt där någonstans i mitten av baklyktornas pärlband och lyssnade på nattjakten som vi brukar när vi kommer med sena båten. Någonstans i höjd med Eksta slutade jag lyssna och började drömma om Tårtan. Jag var farligt nära att somna där några gånger - men jag tror att jag tänkte ett par stora tankar i varje fall. Tårtan är det största som har gjorts för barn, tänkte jag (den tanken är kanske större än den är sann). Jag kom att tänka på alla fantastiska Cameoinsatser vi bjöds på utan att fatta det. Den största av dem alla måste vara Sonja Åkesson som i första avsnittet skänker bort hela sitt bageri till de tre nyss ilandstigna bröderna, Janos, Frasse och Hilding.

För visst var det hon som spelade Ellen?

Carl-Johan DeGeer i gorilladräkt måste också nämnas. Liksom textilkonstnären och sedemera rektorn för konstfack, Inez Svensson, som dyker upp både som fisförnäm dam vid flera tillfällen, och som stöddig djurskötare, när gorillan har rymt från en cirkus.
Men Sonja Åkessons instats - om det nu var hon - är ändå den största. I TV-historien.


Det börjar närma sig sommar nu. I dag är det den första sommardagen. Stella har verkligen räknat ner. Hon fyller sex år den 25:e. Hon är precis som jag - för henne är sommaren meningen med livet på något sätt. Själv brukar jag börja oroa mig redan i Februari och läser Wolfgang Rhöders prognoser intensivt. Och alla andra prognoser. Det ska bli uppemot 23+ i slutet början av nästa vecka.
Salve!