fredag 31 augusti 2007

Det tog mig en timme att betala alla räkningarna. Jag tog en bild också och tänkte lägga ut den, men det blir för fult. En bunt papper som man betar av i slutet av varje månad. Bara telefoni går väl på en 2000 kronor, med alla förval och mobiler hit och dit. Vad kostade det på gamla hederliga televerkets dagar? 300 spänn i månaden. Punkt och slut. Över 18000 landade det på allt som allt. Jag vet inte om det är mycket eller lite, men tanken att ytterligare 18000 ska ut nästa månad, och nästa och nästa och så vidare tills döden kommer emellan, är kvävande. Jag kommer ihåg en skämtteckning i svenska MAD när jag var liten. Mamman och pappan hade byggt ett sånt där hamsterhjul som ungarna fick springa i, för att de skulle lära sig i tid. Ekorrhjul heter det väl? Man är mitt i det. Springer, springer. Betalar räkningar och sorterar in nya. Vad händer om man bara skulle sätta sig ner med armarna i kors och skita i allting? Sluta simma? Äh, då sjunker man väl. Så enkelt är det med det.

Läste Jon Jeffersson Klingberg i morse (länk i inlägget nedan). Det är orättvist, men på avstånd kan smärta vara vacker. Han skriver som man säger, hjärtat ur kroppen karln.
Och det är ju sånt man vill hålla på med.
Inte pröjsa räkningar.

torsdag 30 augusti 2007

kväll, torsdag

Ibland ångrar man saker man har skrivit. När man har varit uppe i för hög tonart och bara liksom viftat till över tangenterna utan att riktigt reflektera över hur texten kommer att upplevas av en läsare. I somras skrev jag en blogg där jag gick ut rätt hårt och sa att det inte fanns något ointressantare än när folk berättar om sina drömmar. Jag tänker inte länka, men i korthet gick texten ut på att vi begår våld mot våra drömmar när vi försöker berätta dem. Att vår förmåga att minnas, förstå, återge är för begränsad för att vi någosin ska kunna göra dem rättvisa.

Okej. Bra så.

Men i dag läste jag i en blogg, skribenten hade drömt om en gammal flickvän och som läsare laddade man ju upp. Okej, vad då? Berätta nu. Men så pang, refererade han tillbaka hit och gick vidare, bytte ämne. Det kändes som att jag hade tagit något ifrån honom. Glädjen att berätta om en dröm. Det kändes dåligt.
Han skriver för övrigt en mycket bra blogg tycker jag. Papa Magnus, den är prestigelös och välskriven och alltid nere i rätt tonart. En vardagsblogg som aldrig känns menlös.

Genom Magnus hittade jag den här bloggen. Det är Jon Jefferson Klingberg som skriver och han gör det så bra att man måste luta huvudet mot skrivbordet en stund när man har läst.

Klockan är 21:52. Nu pågår ett svenskt samtidsdrama på TV. Svenska 17-årigar säger "håll käften för faan?" och "nämen låt mig vara i fre för helvete" till varandra och man får ha på lågt så att inte barnen ska vakna eller få mardrömmar. I dag åt jag lunch med den överbegåvade Christof och vi pratade om varför svensk litteratur och film så sällan höjer sig över vardagsplanet. Det var ett bra samtal. Janne var med. Hela lunchen kändes magisk. Christof är ett geni. Han vet det inte själv, och det kanske bara är bra.

onsdag 29 augusti 2007

Le Waldorf

Micke Berg tycks ha dragit igång en personlig kampanj mot Waldorfskolan och han anklagar dem för den ena hemskheten värre än den andra. Sonen ska ha tvingats virka ett blockflöjtsfodral. Han fick inte sparka fotboll, för att det gjorde ont på bollen.

Jag har rätt många vänner som har gått waldorfskola (det har alla som är medelklass och har sysslat med källarteater i Vasastan på 90-talet) och de är ju okej. När jag var ung blev jag förälskad av ren princip så fort jag hörde att hon hade gått i waldorfskola. Det var något med de där foträta fårskinnsskorna som lockade. De rosiga osminkade kinderna om hösten. Den rutiga linklänningen och den stickade schalen om axlarna. Doften av alternativ parfym och det varma fria skrattet som klingade vackrare än alla Järnas drömfångare tillsammans. Det där riktigt varma blomtéet i som hälldes upp i koppar som pappan eller brorsan hade drejat. Och jag minns hur man kröp ihop runt koppen och försökte göra sig liten och känslig och hur man centimeter för centimeter makade sig närmare henne. Hur man satt i den där andrahandsettan i Hornstull och berättade om sig själv i timmar utan att få natta över.

Ungdomen.Jag är glad att jag fick vara med om de där kalla klara höstkvällarna när jag fick lära mig mer om antroposofi och inte fick ligga... Enkla sanningar levererades och livet kändes klart och okomplicerat. Höll man bara till vänster och åt ekologiskt och mediterade och lät bli att titta på TV kunde inget ont hända en. Jag lovade att följa hennes råd till punkt och pricka innan jag tog 94:an hem till min egen andrahandslägenhet.

Men, trots detta, har jag alltid tyckt att antroposoferna är lite läskiga, lite Stephen King på ett smygande hotfullt sätt. Inte lightantroposoferna på Södermalm och i Enskede kanske men den som har varit i Järna och har träffat på en riktig hardcoreschweizare vet. Det finns en tomhet där. En övertro på naturen och metoden, som gör varje intellektuellt samtal överflödigt. Inget av allt det Rudolf Steiner sa, får ifrågasättas. Om han sa att det finns tomtar i trädgården som man måste ta hänsyn till när man planerar, så blir det lika viktigt som att gödsla.

Mimmi gick en kurs där ute för många år sen. Och just när föreläsaren växlade över från att prata kompost till att prata om de underjordiska, kände hon att hon måste ifrågasätta lite. Så hon räckte upp handen och sa som det var, det här förstår jag inte. Och hon fick höra hon inte var redo för att förstå än. Att vissa saker fick man bara acceptera eftersom de inte kunde ifrågasättas. Okej, jag ska inte dra för höga växlar nu, men var det inte något i den stilen Jim Jones sa till sina lärjungar där nere i Gyuana innan de tog livet av sig?

Mamma har berättat om när hon jobbade på avdelning 15 på Långbro. Det här var på 80-talet och på avdelningen låg ett 10 tal rätt så sjuka patienter i 20-årsåldern. Av någon anledning hade man bestämt att alla dessa patienter skulle göra ett studiebesök på Vidarkliniken i Järna. Där har man ju uppnått dokumenterat goda resultat med autistiker, så det fanns väl någon baktanke med besöket. Men mamma berättade efteråt att ångesnivån i gruppen steg bara de klev in i byggnaden där kliniken låg. Och att innan besöket var över, hade någon eller några blivit psykotiska. Hon sa att det var som att den där arkitekturen, den där speciella antroposofiska arkitekturen med sina udda hörn och pastelliga färgskalor frammanade psykosen.
Läskigt.

Jag brukar tänka på det när jag åker förbi Järna. De där stora overkliga huskropparna som ligger som ufon i den gröna naturen. De påminner faktiskt om vanföreställningar. Som att arkitekten kom från en annan planet med andra naturlagar. Som att man har vävt in hemliga budskap och koder i dem.

Jag tror att en natt, när månen är ny, och drömfångarna spelar sin treton unisont, kommer vattnet i vattentrapporna att vända.
Nu rinner det ut över gräsmattorna. Det kommer nästan fullständigt ljudlöst, men om man lyssnar noga kan man höra hur gräset viker sig för vattnet. Och inne i de väldiga sovande kokongliknande byggnaderna börjar något att röra sig. Något mycket gammalt och sedan länge förutspått har äntligen vaknat.
Nu tittar den första antroposofen ut med oseende ögon. Och där är en till. Och en till. Och likt sömngångare vandrar de ut över odlingslandskapet och förenar sig med de underjordiska.
De beväpnar sig med liar.
Och sen tar de bort oss.

Adidas


När jag ser en sån här nästan-vintagekofta med ett diskret adidasmärke någonstan får jag ont i magen av tomhetskänslor. Jag kan inte sätta fingret på varför, men ett mer intetsägande plagg får man leta efter. Det är något med adidas i kombination gubbkofta. Ungefär som V70 reklamen, ni minns. Två ytterligheter som möts i ett ingenting. Det här säger mig ingenting. Och då får jag ont i magen.

tisdag 28 augusti 2007

Den här bilden är väl på gränsen till för bra för att få vara med här. Kitch nästan, men den illusterar sommarens finaste dag och när jag tänker tillbaka på sommaren 2007 (som väl är slut nu?) är det hit jag vill.

Vi hade fått en vägbeskrivning till en strand av några bekanta över telefon. Vi kommer att vara där typ klockan då och då. Kom dit! Kör bara ner där vid skylten, sen är det några kilometer tills ni kommer till en bäck och sen följer ni elstängslet ungefär 2 kilometer innan ni stannar under några träd. Jasså? Ni kommer från andra hållet. Okej, men så, fast tvärtom då?
Barnen hade skrikit i bilen. Det var varmt och i bakgrunden låg tunga åskmoln och tryckte. Men jag och Mimmi stålsatte oss. Stannade och köpte glass till barnen och försökte navigera efter svalorna. Tillslut hittade vi (nog) rätt avfart, rätt korsning och en plats som vi tyckte stämde. Vi parkerade och lyckades släpa våra motvilliga barn längs en stig ner till havet. Jag störtade ut på stranden först. Letade efter de landmärken vi skulle leta efter, småsprang mot det där kullfallna trädet. Och där var de. Hela gänget. Trevliga vuxna och massor av småungar i passande ålder. Familjerna möttes. Barnen mjuklandade i sanden och sommarens 3 bästa timmar kunde börja.

Efteråt klättrade vi upp för klintarna och kom upp på gräsplatån där fåren betade. Mårten jagade dem en stund i små flockar, tills han hittade en grupp som inte brydde sig om honom. Och vi tog bilden. Ravlunda skjutfält. Åk dit!

måndag 27 augusti 2007

Pausen är slut

Jag har föresatt mig att sluta äta efter middagarna. I dag hamnade jag i ett provrum på en av stans mest överskattade second-handaffärer, "beyond retro", och fick en chock när jag såg mig själv i spegeln. Den där tröjan jag hade tagit med mig in, snarare förstärkte det jag hade tänkt att den skulle dölja, så jag stapplade ut, gjorde golgatavandringen förbi expetiterna och sprang uppför betongrampen ut på gatan för en nypa frisk luft. Jag behöver frisk luft. Inte småätning efter middagen.
Och se hur bra det gick. Nu sitter jag här med en kopp té och har just smällt i mig ungefär 150 gram god choklad från Cadíz. Jag brukar ha andnöd på dagarna, bara för att jag håller in magen hela tiden. Spänningarna fortplantar sig i hela kroppen. Svaljet känns som ett stålrör. Det skulle vara så enkelt att sluta käka på kvällarna. Göra 40 sit-ups varje dag. Cykla istället för att ta bilen.
Okej, jag ska inte hacka på mig själv där. Jag cyklade hela förra veckan.

Jag hade bestämt mig för att ta en paus med bloggen. Jag satt hela kvällarna och kollade kommentarer, slutade tänka på jobbet, smygsprang till datorn när resten av familjen satt och käkade middag. Beslutet kändes rent. Så lätt, så självklart. Jag skulle bli en ny människa. Lite måttfullare, lite mer i mig själv. Två veckor hade jag föresatt mig. Det gick i tre dagar. Och jag har kollat kommentarsfälten till mina senaste 5 inlägg varannan timme. Och nu på kvällen havererade det fullständigt. Jag får skylla mig själv. Jag får acceptera att jag inte är den där måttfulla, kärva, svala personen jag vill vara.
Jag är måttlös, konsumtionssugen, tanklös och ibland rätt plump.

Jag skulle ta en paus, låta tystnaden lägra sig. Andas in september, den klara soliga höstluften. Läsa något klassiskt. Återvinna självkänslan.
Se hur bra det gick..

Men för sjutton. Det var kul att skriva det här inlägget. Jag njuter verkligen av själva skrivandet. Något händer. Något förlösande, något renande.

Just nu mår jag bra. Det är därför jag skriver.

fredag 24 augusti 2007

Paus

Någon liten missbrukargen har jag nog i mig. Nu har bloggen blivit ett problem istället för en ventil. Jag kollar den var 5:e minut istället för att arbeta och det gör mig bara nervös och olycklig.

Jag började skriva här för att jag gillar att skriva och sen spelade det inte så stor roll om någon läste. Bloggen fick bli någon slags öppen skrivbordslåda, om ni fattar liknelsen. Så är det inte längre. Bloggen har blivit ett självändamål och det funkar inte. Så jag tar en paus nu tills jag har skärpt mig.

Ha det så bra!

torsdag 23 augusti 2007

Snyggare som Simpson

I kväll har jag ägnat mig åt bland annat
det här.

Det var skönt.
Är det någon som har lagt märke till den här kampanjen?


Jag förstår den inte. Vad har svenniga volvo V70 med coola Napoleon Dynamitenördar att göra? Ingenting. De båda ytterligheterna drar in varandra mot en mitt utan innebörd. Ingenting blir sagt. Volvo blir fulare. De coola nördrna är inte coola längre.

Tack jesus för trängselskatten

Jag cyklar ju till jobbet. Hela förra året var det bilen, men tack Jesus, nu är det biltullar igen. Klockan nio, när det brukar vara igenkorkat bort till Farsta ungefär, rullade i snitt 5 bilar i taget över Skanstullsbron. En bil hade till och med stannat i början av bron och föraren hade tänt en cigg. Han hade inte ens varningsblinkerserna på. Satt bara där med sin cigg. "Äh, jag tar mig en rök här och nu", kanske han tänkte. Såna tankar kan man tänka nu, är det är biltullar. För när man inte sitter och tittar på bilen framför sig och darrar av stress mitt på bron, utan kan vrida blicken ut över Årstaviken, slår det en att utsikten från Skanstullsbron är en av Stockholms vackraste. Särskilt på mornarna när solen slickar lövträden på Årstasidan och dagens första joggare just har segnat ner bakom båtklubben vid Eriksdalsbadet. Så där satt han och rökte. Tänkte jag. Eller han kanske planerade att hoppa? Det tänkte jag inte på.
Okej, han hade valt en fin dag i såna fall.

...
Micke Berg hade varit inne och läst och kom med ett påpekande. Tydligen satt killen och väntade på att klockan skulle bli 9 och att avgiften skulle sjunka till 10 kr istället för 15.
Snåljåp. Och stod inte bilen på tomgång också? Jo jävlar, jag vill minnas att det var så.
Så mycket för en vacker morgon på skanstullsbron.
Om 8 år är det för sent. Jorden går under. Vissa går under mer än andra.

onsdag 22 augusti 2007

Jag blir på riktigt dåligt humör av den här typen av budskap.Jag känner mig underskattad som läsare och jag tycker synd om Ulf Larsson. Det senaste halvåret har han behandlats som elefantmannen av medierna. Är det ingen som fattar att han behöver lite bekräftelse bara. Vicky von der Lancken, vad håller du på med? Lyft luren och ge karln ett jobb. Han behöver det mer än någon annan just nu.

tisdag 21 augusti 2007


Nu är jag frisk och på jobbet och har just druckit kaffe. Carina Rydberg är fortfarande inte utläst. Jag tog i lite där på sid 82, men just då hände något som gjorde att det ljusnade och jag kände att allt kanske inte var så jävligt ändå. Ett par uppslag senare begick någon självmord och spiralen neråt krökte in mot mitten och accelererade. Allt pekar mot barnamord. Jag pallar inte med det. Jag har tre barn själv, varav ett just har börjat i skolan. Vi lever i olika världar, Carina Rydberg och jag.

Ibland är man extra hudlös. Jag vaknade klockan 0640 i morse och efter insidans ganska avstängda skildring av kvinnlig kreativitet, hamnade jag i ett reportage om övergrepp som begicks mot fosterbarn på 60-talet, ja ända in på 80-talet kunde man läsa i en fotnot. Skildringen var brutal och på gränsen till parodisk nästan. Fosterfadern, pingstvän och stor sadist, hade betett sig som självaste Donald Sutherland i "1900", för den som har sett den filmen. Han hade tagit sin fosterdotter i anklarna och svingat henne runt i rummet och slutligen släppt greppet så att hon for med huvudet före in i ett järnelement. Detta var 1965, men vad är det som säger att det inte händer i dag? Ibland när jag kör bil, särskilt på natten, och bilen glider in i ett sovande samhälle, kan jag tänka att här, här någonstans, bakom alla nerdragna rullgardiner, händer det, just nu. Och jag tittar i backspegeln och ser mina egna barn. Sovande. Med armarna ut från kroppen. I deras kroppspråk finns ingenting som tyder på försvar eller beredskap inför plötsliga utfall från vuxenvärlden. De sover med ett leende. De är lugna. Inget ont kommer att hända dem.

Barnet i texten i DN var nu närmare 50. Hon hade få vänner. Inga barn. Hon var rädd för närhet sa hon. Det var som att när hennes barndom hade tagits ifrån henne, fanns inte mycket kvar att bygga ett liv på.
1965 alltså. Det händer i dag också.

måndag 20 augusti 2007

JC, Lindex och Polarn och Pyret

Ny vecka, nu börjar skolorna. Jag cyklade in med Mårten till dagis vid niotiden. Överallt uppklädda, lite spända ungar på väg till sin första dag i skolan. JC, Lindex, Polarn och Pyret och H&M lär ha haft kassafest i helgen.För Mårten är det bara vanlig vardag. Han hade valt sina kläder själv och såg som vanligt ut som en barnhemsunge från Bukarest. Han ärver kläder från sin kusin som han älskar och vill bara ha just de kläderna, trots att de är fullständigt urtvättade och saknar resår och har börjat fransa sig i yttersömmarna. Ibland tänker jag att dagispersonalen kanske tror att vi har slutat bry oss om vår lille grabb, med tanke på hur han klär sig menar jag. Men det har vi inte. Pop-kläderna ligger snällt där i garderoben, med prislapparna kvar, ratade för alltid. Han hade udda strumpor också. Jag försökte byta, men han vägrade. Grät och skrek i hallen, så det var bara att kapitulera. Men han är söt ändå. Nadja på dagis ser stjärnor bara Mårten visar sig. Så det är nog inget att oroa sig för.

Jag såg en dödsannons i dag. Den var enkel. Stilfull.
Så stilfull att det bara kan vara en person som har designat den; Han själv.

söndag 19 augusti 2007

Förfallet

Jag vaknade klockan 05.30 av att ryggen värkte och jag kunde inte ligga kvar i sängen. Tidningsbudet hade lyckats peta ner vår namnskylt och när jag tog upp tidningen låg den där på hallgolvet som ett tecken på annalkande förfall. Det är viktigt att laga såna där småsaker på en gång, annars blir man blind för dem och befinner sig tillslut i ett system av provisorier och halvlagade föremål. När jag var ensam och bodde i Gröndal, började mina kökslådor att gå sönder. Framstyckena lossnade ett efter ett och hamnade på en växande hög i hallen. Det hade varit en enkel sak att laga de där lådorna, men under tre års tid lärde jag mig att liksom kasta in skedar och gafflar från sidan, eftersom lådorna inte gick att dra ut utan att gå sönder ännu mer.

Bara jag blir frisk ska jag sätta tillbaka namnskylten.
När blir jag frisk? Inte i dag i varje fall (och det har inget med Carina Rydberg att göra.)

I DN bjöd man på ett spionreportage från Bergmans begravning som inte sa så mycket mer än vilka som var där. Dessutom hade man tagit bilder med teleobjektiv från en angränsande äng. Ibland undrar jag hur det känns att vara journalist och sändas ut på ett sånt uppdrag. Jag antar att man måste stålsätta sig mot tomhetskänslorna. Och jag antar att det rådde en ganska rå kollegial jargong där ute på ängen, bakom avspärrningstejpen och securitasvakterna. I varje fall blev skildringen ett slags vi och dom reportage. De förtappade skildrade de utvalda liksom.
Äh, jag svamlar.

Nu är klockan närmare åtta och jag kan inte ligga ner fast jag borde. För 6 år sen köpte vi en säng för 25000 och efter ett halvår insåg vi att den är alldeles för mjuk. Varje natt vaknar jag och måste byta sängläge. Ofta hamnar jag i soffan eller i någon av barnens sängar. I går var jag så dålig att jag inte kunde annat än att ligga i vårt gungflyg till säng hela dagen (och sen hela natten) och nu känns det som om jag har fått en allvarligt ryggsjukdom, eller stryk. Jag försökte sova i skräddarställning i soffan, men det gick inte, så jag fick återvända till tidningen.

Dan Ekborg verkar inte må så bra. Det tror jag att man kan slå fast efter dagens porträtt i DN-söndag. Han är precis lika själupptagen och vardagsfrånvänd och besatt av Ibsen som alla andra män i hans generation i teaterstockholm.

För 15 år sen var teatern allt för mig. Jag jobbade på en av Stockholms källarteatrar, stämplade, afficherade, drogs med luftrörsinfektioner och drömde om Dramaten. Och jag minns de där gyllene tillfällena då man fick möta en riktig skådespelare. En som hade gått scenskolan och var etablerad i världen utanför de ideella källarteatrarna i Vasastan. Vi satt i en ring runt den store och lyssnade till visdomsorden, lyssnade på anekdoterna från när den eller den polske gästpedagogen på malmö scenskola förnedrade Rickard Wolff, fick se äkta tårar, fick se en Strinbergs/Bergman-imitaion och avslutade med att gå ut och ta en öl på Peppar. Och det var märkligt hur vi killar som genom ett trollslag blev fullständigt ointressanta så fort vi slog oss ner där längst in runt ett jättebord. Hur den store liksom böjde sig fram över någon 21 årig tjej och bara svettades ut sitt behov av bekräftelse.

Jag minns en fest på teater Plaza -93. Vi lågstatusskådisar strök runt väggarna och tittade in mot centrum där storheter som Stefan Larsson och Mikael Persbrandt trängdes kring Bergmannymferna från Scenskolans avgångsklass det året. Plötsligt blev det oroligt i lokalen. Det började röra på sig där inne och så öppnades en väg genom trängseln, som döda havet för Moses, när Persbrandt blev galen och skulle ut på Odengatan för att slå någont på käften.
Och en kör av unga kvinnoröster stämde upp:
"Micke! Lägg av."
"Micke, du är full."
"Micke, bry dig inte om honom."

Beslutet att lägga av kom som en oväntad impuls och jag följde den omedelbart. Det var det bästa jag har gjort. Jag har inget med teater att göra. Det är inte min värld. Jag begriper den inte.

Nu är hon 8.17. Ryggen värker, men jag tror att det vänder i dag.
Och nu: Carina Rydberg.

lördag 18 augusti 2007

fredag 17 augusti 2007

som man vässar får man ligga

Jag har blivit sjuk igen. Utan förvarning insjuknade jag i hög feber och frossa nu på eftermiddagen. Jag lagade middagen som jag hade planerat och klämde till och med en halv flaska vin, men sen fick jag kapitulera för mattheten och störtade in i vår säng, där Stella redan låg och hackade tänder.

Det är faktiskt rätt mysigt att ligga så där och vara sjuk, om man har sällskap. Jag och Stella låg och småpratade och flamsade en stund, innan hon somnade mitt i en mening och jag plockade fram Carina Rydbergs senaste. Om man är småbarnsförälder finns det inget bättre än att så fullständigt kunna hänge sig åt en roman, som man kan när man ändå är bunden till sängen. Men den här är svår. "Den som vässar vargars tänder." Det finns ingen direkt nåd i den titeln. Redan på första sidan fick jag en klump i halsen. Hon är en otrolig författare Carina Rydberg. Hon är så skicklig att jag får intrycket att hon bara lever på riktigt genom sina böcker. Att den här prosan är mer verklig för henne, än den värld hon lever i. Jag har inte hunnit mer än 70 sidor, men jag kan redan säga att här pekar allting rakt mot stor katastrof. Fantastisk bok, men ingen vidare feberläsning.
Jag önskar att jag inte redan hade läst Gentlemen.

torsdag 16 augusti 2007

midnattsloppet

Detta är en allmän förfrågan.

Min lillasyster vill springa midnattloppet på lördag, men hon var för sent ute och fick ingen plats.

Är det någon som har en plats, men inte tänker springa på lördag, köper hon den gärna.

Mejla mig: sparring@comhem.se
Jag blev på gott humör när jag plockade upp DN-kultur i morse och såg den fina modebilden från nya långfilmen ”this is Enlgand”. Ingen annan subkultur har i mitt tycke varit lika välklädd som den engelska skinskulturen i början av åttitalet. Inte en detalj var fel: Ben Shearmanskjortorna, de smala ljusblå jeansen snyggt brutna mot ett par oxblodsröda Doc Martens. Tjejerna med sina skruvade 60-tals hybrider till frisyrer och killarna i sina tätt kortklippta gruvarbetarfrisyrer. Ljus, ljus jeansjacka eller svart kraglös flygarjacka eller vindtygsjacka i mörkt blått, nästan svart, med klanmönstrat foder. Och så röda hängslen. Sweet!

1986, när jag var sjutton år och redan 2 meter lång fick jag en klippning av vår homosexuelle granne Sven. Förmodligen gav han mig en Jimmy Sommervillefrisyr, men med mitt råttfärgade hår och grova huvudform blev resultatet allt annat än bögigt.
Tack så mycket, sa jag till Sven och gick hem igen och kände mig lite tveksam. Mina öron syntes för första gången. Jag såg längre ut än vad jag var van. Man såg hårbotten och jag skulle bli tvungen att börja använda mjällschampo insåg jag.

Jag minns att min nya frisyr föll på plats först när jag fick på mig en ljus jeansjacka som jag fodrade med en islandströja och en suporterhalsduk från London. Till jeansjackan valde jag ett par lika ljusa jeans (som jag lät bli att rulla upp två varv) och ett par svarta matta låga doc Martens. Vi hade en hallspegel från golv till tak, som jag brukade undvika att titta i, men när jag ställde mig framför den med min nya outfit var det som om jag såg mig själv för första gången. För första gången kände jag mig snygg på riktigt. Jag kände mig tio år äldre. Väderbiten istället för finnig. Klok istället för lillgammal.

Ett par dagar senare var jag och brorsan i kungsträdgården på protestmanifestation mot Reagans bombning av Tripoli. Där i vimlet bland alla nordafrikaner och svenska vänstersympatisörer som hade kommit dit för att protestera, stötte jag på min gamle ärkefiende från Fruängsskolan, Rashid. Rashid och jag hade slagits ända sen sexan och sa att vi hatade varandra. (Innerst tror jag att det fanns en ömsesidig värme, som vi inte kunde hantera, så det blev nävarna istället.) I varje fall: Jag kände mig försvarsinställd på ren reflex inför Rashid, men gick ändå fram till honom och frågade om han kände igen mig.
Rashid såg rädd ut.
”Ja”, sa han och gick därifrån utan att ha mött min blick.
Utan att ha tänkt på det innan, förstod jag i det ögonblicket vad det var Rashid hade sett och varför han hade blivit rädd. Det var som om jag hade varit tvungen att se mig själv genom Rashids ögon, för att förstå. Jag vände mig till brorsan.
”Ser jag ut som ett skinhead?”
Brorsan nickade allvarligt.
”Du ser ut som ett redskin”, sa han.

I Stockholm fanns det inga redskins. I Stockholm fanns det tjocka, dumma, farliga skinheads som brukade hänga på helikopterplattan utanför Gamla Stans tunnelbaneuppgång. Jag kan säga att de här bollarna knappast var direkt välklädda, vilket beror på två dominerande orsaker:
1/ Stockholms tongivande skinheads på den tiden hade blivit det för att få utlopp för sin främlingsfientlighet och såg kläderna snarare som en uniform än som en klädstil.
2/ De var för fulla för att kunna klä sig snyggt.

Tre månader senare hade jag färgat håret svart. Jag hade en stor ring i örat och gick klädd i säckiga polotröjor och lika säckiga svarta pantomimikerbrallor. Jag hade blivit depprockare, vilket kanske är den fulast klädda subgruppen jag känner till, men hellre det än att bli förknippad med idioterna nere på helikopterplattan.

Så det är med nostalgiskt bankande hjärta jag finstuderar bilden i DN-kultur. Och jag känner en våg av värme välla upp inom mig när jag läser att dessa skinheads absolut inte var några rassar. Och jag ångrar självklart att jag inte stod på mig och vågade vara lite välklädd, där i slutet av 80-talet.

onsdag 15 augusti 2007

kvällsmat

Nu vet jag åtminstone en som kommer att tycka att jag är svinäcklig:
I kväll åt jag en kaviarmacka som jag sköljde ner med ett glas apelsinjuice. Det var jättegott!

Annars har dagen bjudit på det bästa som finns tror jag, för i dag kom vardagen tillbaka. Upp vid sju. Läsa tidning. Duscha och väcka barn med Madicken-CD. Cykla genom morgonstockholm. Lämna på dagis och skynda vidare till jobbet. En kopp kaffe. Jobba. Lunch och lunchmöte med två trevliga danskar. Röka. Jobba lite till. Hämta på dagis. Möta upp resten av familjen. Åka hem och äta fiskpinnar med mandelpotatis. Gå ut efter middagen och prata med andra föräldrar medan barnen leker sig så trötta att de stupar i säng efteråt. Gräla lite. Bli sams. Blogga en stund.
Go natt.

Och lycka till i morgon Stella, för då börjar inskolningen på sexårs!

tisdag 14 augusti 2007

Grova drag? Kärv hy?

Micke Berg tycker att jag ser ut som ett skräckmonster eller som Peter Stormare på fotot i mitt förra inlägg. Och det är väl bara att kapitulera, eller kanske att skylla på dåligt ljus eller vitballans eller på något annat. Dålig fotograf kanske. Jag själv alltså.

Under de senaste tio åren har jag nog tagit ungefär 500 såna där bilder av mig själv. Armen rakt ut från kroppen, tittar stint in i kameran och knäpper av. Och jag tror aldrig att jag har lyckats se okej ut på en sån bild. "Nu då, nu blir det nog bra", ser jag ut att tänka, eller: "Kommer inte det där knäppet snart?", eller: "Ser jag snygg ut nu?".

Det vilar liksom en förbannelse över den där typen av självdokumentation. Jag är aldrig så spänd och uppe i huvudet som när jag tar bild på mig själv. Det där obekymrade, mitt i steget, avspända och charmiga leendet som jag någon gång har sett på mig själv i andras bilder, dyker aldrig upp här. Det är som om jag vakade över mig själv med ett ont öga just när bilden tas.

Och det är samma onda öga som bränner till när jag ska tala in ett nytt hälsningsmeddelande på voicemailen: "Heeej du har ringt till Anders Sparring. (paus) Jag kan TYVÄRR inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp."
Just den idiotfrasen har jag nog dragit tusen gånger in i min egen mobiltelefon, bara för att radera den ögonblicket efter att jag har provlyssnat. På mina hälsningsfraser brukar det låta ungefär som om jag just har fått en mobiltelefon, men att jag försöker låtsas som att frasen är något jag bara säger så där i stunden, för att ingen ska förstå hur darrande imponerad jag är över min nymodiga ägodel. Eller så hör man knappt vad jag säger. Till slut är man ju så utmattad och ur gänorna så att man släpper skiten och så blir det det sist intalade som får representera.

En sommardag för ganska exakt tio år sen fick jag höra att Po Tidholm hade sagt att han tyckte att jag skulle passa bra i TV. "Anders skulle nog kunna sprida en del värme med sina grova drag och sin kärva hy", hade Po sagt. Det låg säkert ingen ondska i det (men dumhet), jag tror att Po tyckte genuint bra om mig, men så säger man inte. Man lyfter inte fram "grova drag och kärva hy" som någonting positivt om man pratar om en kille som just har fyllt 28 och jobbar arslet av sig för att slippa fortsätta vara singel i ytterligare sju år. Jag hade just klippt mig och skaffat mig dyra snygga kläder på NK och kände mig väl som typ Darin och var övertygad om att resten av södermalm också såg mig så, när det där "kärva hy" tände lysröret mitt i plytet på mig.
Och jag började ta självporträtt med min kamera.
I den fåfänga förhoppningen att något annat än grova drag och kärv hy skulle synas.

Äh, det där är överspelat nu. Jag gillar mig själv. Jag fattar också att mannen på bilden inte är någon skönhet och jag kan till och med garva åt det. Men faktum kvarstår: Jag kan inte låta bli att bevaka mig själv utifrån, och någonstans där inne i, långt in i Rumpestilskins hjärta bor det en Darin. Eller en Jonny Depp.

För övrigt. Po Tidholm är inte direkt någon Jonny Depp han heller. För att inte tala om Micke Berg(atroll).

Så här kan jag föresten också se ut. Det här kortet har Stella tagit.

måndag 13 augusti 2007


-Välkommen ut ur kalufsen!
-Tack, det var skönt.

Bilaga: Elvis lever

Ur kommentarsfältet till föregående inlägg kommer följande historia (det är Kai Stavre som skriver):

"Runt år 2000.

Hörde om en postanställd som hittat ett ostämplat brev bakom ett skåp på kontoret. Det hade legat där i typ 40 år. Han skickade iväg det och efter alla år fick kvinnan så ett personligt brev i retur på vad hon skrivit till sin dåvarande idol Elvis."

söndag 12 augusti 2007

Elvis lever

Jag borde vara frisk vid det här laget, men det är jag inte, så jag tillbringar dagen i sängen. Vi skulle ha åkt hem i natt, men så blir det nu inte och jag tycker att det är rätt skönt med den där bonustiden. Även om jag är sjuk och aj aj aj har så ont bakom ansiktet.

På torsdag är det exakt 30 år sen Elvis dog. Jag minns tydligt när mamma gläntade på min dörr och levererade dödsbudet. Om Elvis dog den 16 augusti, måste det ha varit den 17 augusti och typ en vecka kvar innan jag skulle börja i tvåan.
”Elvis är död”, sa mamma.
”Trodde han på gud”, undrade jag.
För det var en sån där grej som jag alltid ville veta. Vi trodde absolut inte på gud hemma hos oss och i min värld var alla som gjorde det, inte onda kanske, men mycket märkliga. Av en annan sort kan man säga. En sort som inte angick mig.
”Javisst, han var ju amerikan”, sa mamma. Sen sa vi inte så mycket mer tror jag. Elvis var död. Han var kristen och så var det med den saken.

Mamma hade rätt. Elvis var verkligen amerikan. Han var ju kungen av bibelbältet och white trash och stod säkert för precis allting som vi i vår familj tyckte illa om.
Ändå dröjde det inte länge innan jag började känna mig märkligt berörd av Elvis. För självklart gick det minnesprogram i TV. Någon extrabilaga följde säkert med Aftonbladet och till jul det året fick jag och brorsan en varsin Elvissamling av farmor.

Elvis var ju så..semester. Han var så Hawaii med sin mättade brunbrända hy och sina feta glansiga polisonger och sitt kraftiga vita leende. Han var liksom uppfräschad och med extra allt, en version av vårt eget kön som vi aldrig hade stött på i verkliga livet.

Sommaren därpå dök the Boppers upp och jag och brorsan mimade till deras låtar uppe på rummet. Brorsan skaffade sig en vit kavaj och kammade håret bakåt med brylcréme (6 år gammal). Vi fantiserade om att vi var Boppers och lekte att vi drog runt på varsin motorcykel och sjöng rungande rock och räddade brudar ur farliga knipor. Vi lekte att vi var Boppers. Men vi älskade Elvis. Han fick vara hur kristen han ville, för oss hade han blivit kungen.

Nu ligger jag här i min sjukbädd och börjar närma mig den ålder Elvis hade uppnått när han dog. Han hade varit 72 om han hade levat nu. Jag undrar var han hade befunnit sig i dag.

Så här, jag leker med tanken:
Elvis dog inte den där morgonen på toaletten på Graceland 1977. När han satt där och krystade kände han hur en våg av mörker drog över honom och han grep reflexmässigt tag i handfatskanten och satt så tills vågen hade passerat och han på darriga ben kunde resa sig upp. Han kände sig yr och illamående och en läkare kallades in. Stroke, kunde läkaren konstatera, en mild stroke, men med tanke på Elvis fysiska kondition hade han nog ändå haft tur. Elvis borde försöka tänka på vad han stoppade i sig, sa läkaren. Han borde motionera lite. För nästa gång vet man inte hur det går.

Elvis hörde inte själv vad läkaren sa. Han låg i ett angränsande rum med en handduk över huvudet och sov. Det var först nästa dag som Priscilla själv tog sig ett snack med honom och Elvis var föresten inte intresserad. Han bara fnös. Motionera? Jag motionerar när jag står på scen, du har väl sett väl hur jag svettas?

Under resten av hösten kände sig Elvis rätt så dassig, men han gjorde som han var van. Han reglerade all fysisk och psykisk obalans med tabletter och sprit och mat och det var inte förrän vid jul 1977 som livet hann upp honom igen. Elvis gjorde en kryssning i Karibien tillsammans med Priscilla och Lisa-Marie. Han hade turnerat hela hösten och det var Priscilla som mer eller mindre tvingade honom att ta semester. Elvis tillbringade största delen i familjens svit, där han låg i sängen och åt och tittade på TV. Sen i augusti hade han gått upp ytterligare 25 kilo och vid de få tillfällen Elvis rörde sig ute bland de övriga passagerarna upplevde han något han inte hade upplevt sen 1954. Folk kände inte igen honom.

Nå i varje fall. När Elvis till slut blev igenkänd, blev han också upptrugad på en liten scen på en av nattklubbarna ombord. Sjung nåt, skanderade man. Och Elvis som var för berusad för att protestera tog ett steg upp på den lilla scenen.

Vågen var lång och tung och Elvis hade inget att gripa tag i. Han slog huvudet i golvet när han föll tillbaka från scenen och blev liggande medvetslös.

Detta blev väckarklockan. När Elvis vaknade upp 7 dagar senare och äntligen förstod hur nära döden han hade varit satte han genast igång med operation sanera Elvis. Han skrev in sig på Betty Ford kliniken och började äta sunt. Han skaffade sig en tolvväxlad cykel och började titta på workoutfilmer på video. När sommaren kom 1978 hade Elvis gått ner 50 kilo och kände sig som en ny människa. Under de två åren som följde avbokade han alla jobb och ägnade sig bara åt sig själv och sin hälsa. han tog upp sitt andliga sökande igen och kunde befinna sig i djup bön i timmar. Han anställde en buddistisk yogalärare och började ägna sig åt meditation. Timme ut och timme in satt han i sitt nybyggda lilla tempel med benen i kors och mässade sitt mantra. Dagar i sträck.

Elvis hade slutat äta kött och 1980 gav han ut sin första helvegetariska kokbok. Detta var till jul och på våren 1981 utkom han också med en workoutfilm. Filmen gick inget vidare. Det tycktes som att Jane Fonda hade större trovärdighet när det gällde jympa än vad the King hade, så i ett desperat försök att nå ut gjorde Elvis en inspelning tillsammans med LL Cool J där han medelst rapping försökte prångla ut sitt hälsobudskap.

Överhuvudtaget var väl inte den nye gröne Elvis någon kommersiell braksuccé. I Las Vegas ville man inte se den här nyfrälste sprattelgubben som dessutom envisades med att ha med sig ett knippe fusion-discomusiker på scen. Elvis ska vara stenad och tjock, sa man allmänt. Det här står vi inte ut med. Så Elvis fick fortsätta på mindre scener i städer som kanske inte hade samma sköna klang som Las Vegas. Det blev många inomhuscentrum för Elvis under första halvan av 80 talet. Försäljningskurvorna fortsatte neråt men Elvis envisades med att fortsätta. Han till och med finansierade en långfilm, där han spelade en miljöaktivist som med hjälp av avancerad kung-fu bekämpade miljöbovar uppe i norra Alaska. Filmen blev ett praktfiasko och under en period skämtade man inte om någonting annat än om Elvis miljöfilm i hela den civiliserade världen.

Elvis var fullständigt bankrutt. Han fick säga upp sin buddistiske yogalärare. Han sålde Graceland, alla bilarna, till och med de gamla scenkostymerna från 70-talet (billigt). Priscilla gick ifrån honom. Det var 1986, Elvis var 51 år och hade ingenting kvar. Han var utskrattad och när skratten dog ut gled han in i glömska.

Inte förrän 1991 dök Elivs upp igen. Det var en musikjournalist på Rolling Stone magazine som ställde sig frågan: ”Vad hände med Elvis Presley?”. Journalisten hittade the King i en trailer utanför Memphis. Elvis hade gått upp i vikt igen. Han hade fallit tillbaka i sitt sprit och tablettmissbruk och vräkte i sig chips och bacon och vad han nu kom över i de lokala lågprisbutikerna. Men det var något som gjorde intryck på journalisten. Tyngden i ögonlocken, den dova erotiska rösten, det statiska rörelseschemat, allt det Elvis tappade under 1980-talet, hade han vunnit tillbaka. Elvis och journalisten talade länge. Elvis pratade om hur mycket han längtade tillbaka till scenen och till sina musikaliska rötter och brast ut i gråt flera gånger under intervjun. Innan journalisten lämnade honom föll de båda på knä framför Elvis illaluktande säng och förenade sig i bön.

Det blev 30 sidor i tidningen. Anton Corbijn fick i uppdrag att göra bilderna och han gjorde ett jättejobb där han fångade Elvis ute i den vindpiskade öknen, trasig och dömd, framför en metallgnistrande trailer. Plötsligt fanns Elvis Presley i det allmänna medvetandet igen. I det unga medvetandet. Kurt Cobain från Nirvana ville jobba med honom. Daniel Lanois gjorde påstötningar. Black Francis från the Pixies åkte till och med hem till Elvis och presenterade ett knippe nyskrivna låtar (som Elvis kom att spela in 7 år senare, när han gjorde uppföljaren till sitt comebackalbum ”the King”.)

Det blev Lanois som gjorde comebackplattan, som sålde i otroliga 7 miljoner exemplar. Och när Nirvana 1995 gjorde sin fjärde platta (en fjärils vingslag ni vet..), gästade Elvis på inte mindre än 3 låtar. Och så rullade det på. Elvis hade aldrig mått bättre. Han köpte tillbaka Graceland lagom till sin 60 årsdag 1995. Han gav sig ut på nya turnéer världen över och åker nu för tiden alltid iväg med två set. Ett folkligt jättearenaset och ett sobrare set för sittande publik i klassiska konsertlokaler, speciellt framtaget för medelklassen i Europas storstäder.

För medelklassen älskar Elvis. Det finns i dag inte en reklambyrå i hela västvärlden där man inte lyssnar på Elvis minst en gång om dagen.

..äh, jag svamlar. (men tänk på att jag har feber)

Jo, föresten, missa inte spoken word inspelningen Elvis gjorde i början av 2007. ”Any topic” heter den och den är jättetänkvärd.

lördag 11 augusti 2007

I skuggan


Från en viss punkt betraktat förmörkade svärfar solen.
Vi kallar alltsedan dess en särskild plats här nere

i skuggan av svärfar

fredag 10 augusti 2007

Havet runtomkring oss


Nu börjar allt gå fort igen. Efter helgen börjar skolorna och dagis. Stella ska skolas in på sexårs och om ett halvår går till och med lilla Alexander på dagis.

För några kvällar sen åt vi en middag här på balkongen. Vi hade några gäster och samtalet rörde sig oförsiktigt kring miljön och vad man kan göra åt problemen och den eventuella framtid våra barn har. Om åtta år är det för sent att göra något, stod det i tidningen för en vecka sen. Någon pekade på Alexander som kröp runt i morfars famn och sa att han kommer att leva i en helt annan värld när han blir stor. Det refererades till Mad Max-filmerna. Inga naturresurser finns kvar. De som inte kan slåss för sin överlevnad kommer att gå under. Ärligt talat vet jag inte om det kanske var någon som pekade på just Alexander, men jag tittade på honom och undrade om vi har gjort fel som satte barn till världen. De är så obekymrade nu. De tar allt för givet. Har de ingen framtid?

I kväll tog vi vägen ner till en strandäng där vi grillade och tittade på solnedgången. Vägen kantades av frodig grönska och sista biten fick vi veva upp fönstren för att inte bli piskade i ansiktet av välhängda hasselkvistar. Allt var grönt och fylligt och FETT. Naturen var fet i kväll och man frågar sig om det här verkligen kommer att försvinna. Kan den här naturen som känns så oböjlig verkligen vara hotad?

När vi hade grillat färdigt balanserade jag ut på några stenar för att fiska upp lite vatten att slå ut grillbädden med. Botten är täckt med flata ljusa stenar, men jag såg bara en bråkdel av dem för den dyiga växligheten som ligger och skalpar just under ytan. Vattnet luktade illa när jag hällde det på grillkolen. Och jag minns att jag gjorde ungefär samma manöver många gånger när jag var liten. Luktade det illa då också? Jag minns det inte så.

Havet runtomkring oss dör. Det är där det börjar och plötsligt känns inte naturen så oböjlig längre. Från havet kommer döden att smyga sig upp på strandängen och äta sig vidare inåt. Det kan bara vara en tidsfråga innan hasselgrenarna här nere skramlar tomt mot rutan när man rullar förbi.
När ungarna rullar förbi...

Så vad ska man göra för ungarna? Sluta köra bil ner till strandängen och gå istället, självfallet... Spara i fonder och aktier så att ungarna får ett ekonomiskt försprång och kan köpa en bostadsrätt? Jag vet inte, visst sparar vi, men det ger mig bara en känsla av tomhet. Tvinga bort dem från TV:n kanske, så att de lär sig att umgås med böcker och får ett kraftfullt språk och lär sig att använda och vässa de resurser de har fått med sig. De måste få någon slags försprång om de ska klara sig. Det känns så i varje fall.
Var det korkat att sätta dem till världen?

Om 35 - 40 år är jag borta och då ska Alexander klara sig själv. Då har han kanske klarat sig själv i många år redan. Om det går att klara sig. Om han har verktygen.

Nu börjar skolorna. Så vässa era resurser ungar. Vässa!

Augusti

Jag vet inte om det är värmen eller vad det nu är, men plötsligt funkar inte länkningen som den ska.
Så, kopiera och klistra in den här adressen i adressfältet: www.tusculum.se/helena/2007/08/den-mrka-kvllens-magi.html
Det är Helena von Hofsten som skriver och ska ha äran.

utrett


TV:n funkar (fast det har vi inte sagt till barnen). Någon hade glömt att betala en räkning.Som jag trodde.

torsdag 9 augusti 2007

DigitalTV-nätet verkar ha lagt av på Gotland. Eller så har någon glömt att pröjsa en räkning. Men det blir rätt komiskt när TV:n slutar att fungera i ett sällskap med fler än en vuxen. Det famlas efter läsglasögon och olika fjärrkontroller, instruktionsböcker rådfrågas, sladdar dras ur, sätts in, olika teorier framkastas och förkastas med en tyst men ilsken huvudskakning (för det är alltid någon som ligger längst fram, står på alla fyra med baken vänd mot rummet):
"min enda önskan är att se på nyheterna" Någon annan sitter i soffan mitt framför TV:n där viasats testbild redan har brännt sig fast och skriker att det inte är något fel här inne. Det finns inget att göra. Felet är någonstans där utanför. "Sluta försök!"
TV:n stängs av. TV:n sätts på. En efter en lämnar vi rummet. Skiter i eländet och tar tag i disken.

Och självklart: Den som satt framför TV:n - den som höll i fjärrkontrollen när det hände, får bära skulden.

Men det verkar inte bekomma henne.
Nu dansar hon med sitt yngsta barnbarn och har dragit upp volymen på stereon så högt att Mårten kanske vaknar. Han är sjuk stackarn. 39 graders feber för andra dagen i rad. Jag känner att jag också är på väg in i eländet igen. Mitt på dagen var jag ute och snickrade lite och då kände jag det: Den där oinspirationen som brukar vara första tecknet. Något varmt i huvudet. Tröttheten.

Natten mellan söndag och måndag åker vi hem. Båten går 03:30. Jag visste inte att det fanns såna avgångstider, men jag antar att det är tvunget när medeltidsveckan är slut och alla lajvare måste hem och tanka ur bilderna ur digitalkameran, byta kallingar och logga in på isildursbane.org eller var man nu träffar nya kompisar om man gillar medeltid och sånt.

Det ska bli kul i varje fall att se dem, alla dessa skinnbeklädda alver och djäknar, hur de vinglar runt på restaurangtorget med en toblerone i ena näven och en påse bilar i den andra.

Äh, jag svamlar.
gonatt!

onsdag 8 augusti 2007

Paparazzi


En vacker byggnad på Sudret. Ett gammalt sädesmagasin under den ljusblå himlen där man dagar som dessa köper kläder av märket Vamlingbolaget. Vad bilden inte berättar är att just i fotoögonblicket - i realtid för ungefär 7 minuter sen - befinner sig Horace Engdahl där inne. Horace och Ebba.
Närmare än så här kom jag inte.

I slutet av semestern

Några kilometer söderut, utmed kustvägen till Hoburgen ligger en skyddad vik, just nedanför bilvägen, men ändå nästan gömd. Ketelviken heter den och det är konstigt att vi inte hittar dit oftare. Det brukar vara så nästan varje sommar, att först när det är bara en vecka kvar, upptäcker vi Ketelviken på nytt och planar äntligen ut där nere på den korta strandremsan.

Vägen slingrar sig ovanför oss på klinten och är glest trafikerad, det är mest motorcyklar med amf-pensionärer och en och annan saab 9-5 med husvagn bak. Viken är intim och långrund. På höstarna och på vintern störtar vågorna in mot klinten och river loss nya fossiler som virvlar runt i viken och slutligen hamnar på stranden just där man sätter fötterna. Stella hittade flera i dag och undrade särskilt över en. Dinosauriesnopp sa jag, så nu tror hon det.

Stranden vänder sig mot väster och solen ligger på och man kan följa hur den långsamt sjunker genom det milda diset. Om det är vindstilla värmer solen så pass att klockan kan bli närmare åtta innan man tycker att det börjar bli dags att dra sig upp till bilen. I bakluckan läggs fossilerna ut i prydliga rader och på golvet hamnar sanden. Sanden följer med överallt sen. Mitt i vintern när man drar fram något ur bilens gömslen upptäcker man plötsligt att man har sand från Ketelviken på händerna. Och man blir lite vemodig och börjar längta efter en ny sommar.

Den är ju slut snart - inte sommaren kanske, men semestern. I dag började jobbmejlen att ramla in och jag blev bryskt påmind om att det ser tunnt ut i början av hösten. Arrhgg! Jag hatar den här sidan av frilanslivet. Ovissheten. Kan vi betala hyran nästa månad? Var är jag om ett år? Om fem? Varför satsade jag inte på en duktig utbildning istället för på det här flummet?

Nä, tacka vet jag Ketelviken och den orosbefriade halvslummern som alltid råder där en eftermiddag, i slutet av semestern.
Den kan man dö för.

måndag 6 augusti 2007

förkylt

Denna historiska lågtryckssommar har man ju följt väderleksprognoserna varje dag, med ett messialt hopp i hjärtat och i går kom äntligen solen och den 24 gradiga värmen.
Och se på jävulen: i går insjuknade jag i 39 gradig feber och svidande luftvägar. C vitaminer, olika friggspreparat, alvedon och äpplen. Måste bli bra innan högtrycket lämnar oss!

Det är tur i varje fall att det finns bra böcker.


* * * *

Jag kommer in lite senare här:
Läste just att högtrycket bara varar i två dagar, vilket betyder att jag inte kommer att hinna bli frisk innan vi har det brittiska vädret över oss igen.
Jag vet inte, men på något vis känns det som att det är aftonbladet.se:s fel.

söndag 5 augusti 2007

Spik i foten 2

Det är medeltidsvecka. Jag hade missat det. Stelkrampsvaccin gills inte nu. Foten blånar. I morgon bitti kommer två trälar och en herreman för att dra mig i en skrinda upp till en klok gumma i Lau som ska slå åder eller hugga av foten. Mina hosor kliar av ångest. Måtte hon låta det räcka med åderlåtning. Jag kan inte med att förlora en fot till.

För det hände sig ju i vintras då jag efter rekrytmötet tog vägen genom skogen att jag stötte på Klangen den odågan där i en glänta. Det var kallt så det ilade i träden och Klangen den stackarn försökte hålla sig varm genom att gnida sin bara överkropp mot en stor sten och på fötterna hade han bara ett par badtofflor. Han undra om jag hade en sup och det hade jag ju inte, men jag kände medlidande så jag gav honom mina rejäla STÖVLAR innan jag skyndade vidare hem mot Ida och ungarna alldeles naken i badtofflorna (ja, för det fanns ju inte strumpor på den här tiden). Aj vad hon bet kylan. Redan vid hor-Annas stuga var jag kall in på benpiporna, men hon vägra släppa in mig, trots att jag både truga och hota där vid dörrn. Så jag fick kämpa mig vidare hemåt och när jag såg det varma skenet från stugan och röken från skrostenen var foten redan förlorad. Jag visste det bara jag titta på den där i månskenet. Blå och redan ruttnande kikade hon tillbaka på mig där nere under snön, hon min vänstra fot.

Så jag tänkte att va fan och tog en sväng in i vebon och sågade av den innan jag linkade in i till de mina och hälsade dem med ett sturskt:
"Pappa är hemma. Hur många ungar har jag nu då?"

lördag 4 augusti 2007

Spik i foten

Jag trampade på en spik i dag. Det är första gången i mitt liv något sådant händer mig. Annars gick ju barndomen ut på att akta sig för att trampa på en spik. Det var ju liksom därför man skulle ta stelkrampssprutan i fyran. Jag hade fått reda på redan i trean att någon gång i fjärde klass måste man ta den där sprutan. Någon gång. Jag visste inte om den skulle komma på hösten eller på våren. Jag visste bara att någon gång i fyran. Vi bodde på landet och jag gick i en liten skola utan egen skolsköterska så jag visste att när klockan var slagen, skulle hon svänga in på skolgården med sin bil och ta med sig väskan med sprutorna in i lärarrummet där Per Strömmer vanligen satt och rökte. Jag räknade bort första dagen i skolan och sista dagen före jullovet och en dag i mitten av oktober då vi hade en inplanerad utflykt till Östhammar för att se på dockteater (Staffan Westerberg), men annars skulle hon i princip kunna komma vilken dag som helst.

Och som jag väntade. Varje gång en okänd bil svängde in på skolgården frös jag till is. Jag visste inte riktigt hur skolsköterksan såg ut, så jag la mig till att fråga alla okända människor som kom till skolan vad de hade för ärende och så. Hösten gick och det blev jul utan att jag hade fått ta min stelkrampsspruta och när jullovet var slut, var jag så på helspänn att jag nästan vägrade att gå tillbaka till skolan. Jag fick sömnproblem och slutade sova i min egen säng. Kväll efter kväll låg jag och smågrät med en nalle under var arm och undrade om hon skulle komma i morgon, ända tills klockan var över midnatt och jag tyckte att jag kunde tassa in till mamma och pappa. Det skulle göra ont som fan hade jag för mig. Först skulle det spridas en iskyla i armen och därefter skulle stället där giftet hade sprutats in bli hårt som sten och det skulle värka i timmar efteråt. Det hade femmorna (de svinen, eftersom de ljög) berättat för mig.

Dagarna gick. Skolsköterskan kom inte och jag gick in i en nästan manodepressiv fas. Ena dagen såg jag fram emot sprutan. Det skulle bli kul intalade jag mig. Jag skulle klara det galant och inte alls gråta och kanske till och med skulle det bli lite intressant och se hur det gick till det där mystiska med att ge stelkrampssprutor. Och jag fylldes av tacksamhet över att jag var ett rikt barn i en rik del av världen där man fick stelkrampssprutor och slapp dö av onödiga sjukdommar som barnen i Etiopien gjorde.
Andra dagar var jag full av ångest. Min hud kändes tunn som rispapp och jag var övertygad om att den där jävla nålen skulle fortsätta genom muskeln och tränga långt in i benet - skelettet. När jag såg på TV från något U-land där ett vaccinationsprogram pågick hur de små ballongmagade barnen stod på led i väntan på sin tur, var jag tvungen att blunda. Och jag tyckte synd om dem. Jag tänkte: hellre död än spruta.

Men det var det där med de rostiga spikarna. Det kunde jag inte komma förbi. Jag bodde på landet och det fanns rostiga spikar och jag skulle helt säkert förr eller senare trampa på en och få stelkramp. Om jag inte tog sprutan.

Hon kom en dag i slutet av maj. Sommarlovet nalkades och jag hade börjat kalkylera med att vi kanske skulle slippa. Men en dag svängde en röd liten bil in på skolgården och jag visste när jag såg den att nu smäller det. Hon hade hennafärgat krulligt hår och såg varken snäll eller elak ut. Så här i efterhand, när jag rekonstruerar förloppet, tror jag att jag kan säga att hon nog såg stressad ut. En svart doktorsväska hade hon och med den i hampan försvann hon in genom dörrarna mot lärarummet.

Under lektionen som följde kunde jag notera att jag var rätt så cool trots allt. Det kändes nästan som en lättnad att hon äntligen var här. Och jag visste att när jag satt på skolbussen hem den här dagen, skulle saken vara ur världen och jag skulle inte behöva oroa mig mer. Men hon dröjde. Det tog onaturligt lång tid för henne (i efterhand förstod jag att hon passade på att ge treorna sprutor också, när hon äntligen var här) innan hon knackade på dörren. Vi fick lomma ut tillsammans, alla vi fem som gick i fyran det året. Vi väntade utanför lärarrummet och så fick vi gå in en och en.

Camilla gick först. Och fan i mig, hörde jag inte ett vekt "nej" där inifrån, och hade hon inte tårar i ögonen när hon kom ut? Jo fan, det hade hon och nu var det min tur. Tunnelseende och säkert blek som lärft stapplade jag in. Hon sa ingenting, bara ordnade med sprutan och tog min arm. Jag hade kortärmad skjorta på mig, så hon behövde inte rulla upp någon ärm, bara höja sprutan. Jag glömde nästan bort att protestera, men så drog jag armen till mig och fick ur mig ett lamt "jag vill inte". "Jo, jo" sa hon, och så högg hon. Det gjorde väl inte så värst ont, men jag grät lite ändå för att hålla stilen och så gick jag ut och kunde släppa in Patrik Eriksson. Han hade värre saker att tänka på, kommer jag ihåg att jag tänkte, för hans farsa hade dött under julen. Men jag steg ut i solskenet framför skolan och kände hur sommarlovet kunde få börja och hur jag skulle hoppa i varenda brädhög på hela Söderön utan att akta mig för spikar, för jag hade tagit en stelkramsspruta.

Jag trampade aldrig på någon spik den sommaren och har inte gjort det sen dess. Inte förrän i dag.
Hoppas att vaccinet fortfarande hjälper. Så här 28 år senare.

Objet trouvé


ATT GÖRA

Tvätta skänkta gulnade bomullsunderkläder
Stryka skjortor
Skaffa blåkläder
Skaffa stoppvästar
Sy barnkläder

Sätta gångjärn på luckorna vid lagårdsloftet
Laga elkontakt på stolpe vid avloppsbrunnen i hagen, flytta stoplen eller säkra den mot djuren.
Fixa enesbändar till stängslet mot vägen

Sätta i isolering i luckorna/fönstren i personalrummet
Fixa slang till avfuktaren där
Sätta in vinterluckor i lagårn
Justera kassaskåpet till rätt plats
Kalka långväggen i butiken

Hittan en bra plats för utställningsskärmarna
Magasinera föremålen
Bestämma vilka som ska kastas

Hänga upp bolster och täcken på loftet för luftig vinterförvaring
Blästra järngrytor så de går att koka mat i.

Bygga/skaffa gammaldags hönshus och grisinhängnad
Skaffa inredning till hönshus
Bygga permanent barnsäker utfodringshage

Bygga handikapptoalett


Ur bilaga till möte på hembygdsmuseet Botarvegården.
Det var Mimmis pappa som gjorde mig uppmärksam på texten. Läs den en gång till:

ATT GÖRA

Tvätta skänkta gulnade bomullsunderkläder
Stryka skjortor
Skaffa blåkläder
Skaffa stoppvästar
Sy barnkläder

Sätta gångjärn på luckorna vid lagårdsloftet
Laga elkontakt på stolpe vid avloppsbrunnen i hagen, flytta stoplen eller säkra den mot djuren.
Fixa enesbändar till stängslet mot vägen

Sätta i isolering i luckorna/fönstren i personalrummet
Fixa slang till avfuktaren där
Sätta in vinterluckor i lagårn
Justera kassaskåpet till rätt plats
Kalka långväggen i butiken

Hittan en bra plats för utställningsskärmarna
Magasinera föremålen
Bestämma vilka som ska kastas

Hänga upp bolster och täcken på loftet för luftig vinterförvaring
Blästra järngrytor så de går att koka mat i.

Bygga/skaffa gammaldags hönshus och grisinhängnad
Skaffa inredning till hönshus
Bygga permanent barnsäker utfodringshage

Bygga handikapptoalett

torsdag 2 augusti 2007

En liten stund till

Nu har jag sagt "en liten stund till" till Mårten i ungefär en och en halv timme. Han sitter framför en dator och spelar bolibomba. Det ser rätt gulligt ut med den där lilla människan framför den där stora datorn, men jag undrar...man blir väl varse om så där en sju, åtta år som Micke Berg sa.

Huset börjar tömmas så sakteliga. I morse for Mimmis syrra med son hem till stan och lämnade ett ödsligt litet tomrum efter sig. Jag minns när jag var liten och bodde på landet, hur deppigt det var när sommargästerna började åka hem. En bit in i augusti började de försvinna en efter en och man fick en klump i halsen som växte i takt med att gräsmattan avfolkades nere på den kommunala badplatsen. Tillslut var det bara jag och mina bonnakompisar kvar. Vattnet var varmare än på hela sommaren, men man hade inte längre någon lust att bada.

Kojan är långt ifrån färdig. Den ska växa minst 4 meter upp i trädet har jag bestämt. En trappa upp till ett litet skjul (ursäkta men är det rättstavat? Det känns inte så..) där ungarna kan sitta och tjyvröka när den dagen kommer. Med lucka i golvet och en liten burk med skeppskorpor och tändstickor. Lite klassiskt sommarlov så där. Det kanske kan hålla dem borta från datorerna. I vilket fall som helst blir det fler resor till brägårn i Hemse.

Job Man

Jag var på brägårn i går. Vi håller på att bygga något som till en början skulle bli en koja åt ungarna men som nu har dragit iväg till att bli något som man kanske måste söka byggnadslov för, typ. I varje fall var det läge för ett brägårdsbesök.

Jag gillar att dra iväg till brägårn. Jag gillar den där lilla semestern från mig själv och njuter av den snäppet fyrkantigare och inte lika fjollige Anders som brukar dyka upp när det är dags att åka till brägårn. På brägårn måste man veta vad man vill, tänker jag, annars blir man utskrattad bakom ryggen, så jag vet vad jag vill ha och kan uttrycka det i korrekta måttermer. På brägårn måste man kunna backa sin bil alldeles intill bräderna, utan att titta i backspegeln, så jag gör det med gasen i botten. På brägårn måste man lasta själv, annars tror de att man är svag. Så jag lastar själv.

Innerst handlar väl det här om att jag har en ide om att såna som jobbar på brägårdar föraktar såna som mig och att det därför är viktigt att jag är under cover när jag åker dit. Särskilt här på Gotland är det viktigt. Gud förbjude att jag skulle misstas för mig själv av någon på brägårn i Hemse. När jag ser den där killen som går runt med Job-man jacka med sågspån på och ett block där han med trött min skriver upp vad han vill ha sagt eftersom han pratar så grov gotländska att ingen förstår ett ljud, känner jag per automatik hur min röst blir lite mörkare, hur jag tänker lite fyrkantigare tankar, hur jag blir lite starkare och hur jag får lust att dra lite grövre och mer lättbegripliga skämt än vad jag är van. Jag är som Zelig. När jag är på brägårn blir jag den brägårdsanställde, så fort jag ser honom.

Och jag gillar det. Faktum är att jag till och med tror att det är bra för mig. Inte minst efterssom brägårdskillarna alltid ger lite rabatter till killar av sin egen typ.

onsdag 1 augusti 2007

Lång dag, helt okej dag, nu är klockan 00:37 och det är den första Augusti och det är äntligen biltullar i Stockholm igen. Tack Jesus, nu kan jag inte ta bilen in til stan på mornarna. Vi har en canondale kick-ass cykelkärra för ungarna och det är bara att plocka fram den när vi kommer hem.

Jag hade ett långt jättebra samtal med min gamle vän Mats i dag. Han var ensam hemma och skrev och sånt kan ju göra underverk med en människa. Mats hade varit på begravning. En gammal kvarnenprofil har tagit livet av sig och det är ju bara fan vilken dödssommar det här har utvecklat sig till. Vi kom att prata om den där sorglösheten vi kände när vi stod där i baren på kvarnen och skrålade sovjets nationalsång mellan ölen och trodde att vi var kungar. Flera av de som surrade runt där i myllret - glada skitar allihop - är borta nu.

Men det var väl så, sa Mats, att hur stor samhörighet vi än kände, så kunde vi inte visa allt. Innerst var i ensamma, för det fanns något där som vi inte kunde uttrycka, trots broderskapet och de långa fyllesnacken och bakfylledagarna som vi garvade oss igenom tillsammans. Trots detta fanns det ett skikt i oss som inte kom ut.
Jag vet inte..för mig har det alltid varit oerhört svårt att uthärda det där. Den där ensamheten. Jag har alltid haft ett behov av att fläka ut HELA mig. Sanningslidelse kanske. Många tyckte säkert att jag var jobbig, men jag gav mig aldrig förrän jag var säker på att jag hade nått fram till 100%.

Jag skriver lite slarvigt nu för jag vill gå och lägga mig. Mimmi väntar med ungarna. Fan - bloggen alltså. Den är som knark.

Har för övrigt bytt bakgrund. Någon tyckte att jag skulle byta tillbaka och Kai tyckte att det kändes som att komma ut på asfalt efter att ha kört på grus.

Jag vet inte. Inte så viktigt kanske, men ändå: ett beslut ska tas.