jag vet inte riktigt vad jag håller på med i dag, men här kommer ett inlägg till.

Jag pratade med en kompis i går och när det visade sig att jag inte behövde berätta för honom om var jag är eller vad jag gör just nu, eftersom han hade läst det i bloggen, märkte jag hur jag började be om ursäkt för det jag skriver här. Att formen är dålig just nu och att jag kanske borde lägga ner osv. Det var löjligt gjort av mig, men jag märker att jag inte är lika pigg på att bara kasta mig ut och publicera längre. Inte lika pigg som jag var låt säga i april i år, eller i juni 07. Någonting har helt klart hänt den senaste tiden. Kanske är det jobbet som tar mer tid och engagemang, kanske har jag tröttnat, men jag tycker inte att det svänger som det gjorde förr.

Ibland märker jag hur jag försöker rädda det föregående inlägget med en ny lite roligare eller djupsinnigare text, beroende på vartåt jag tycker att jag måste preja min blogg. (det här inlägget skriver jag till exempel direkt på det föregående. Kanske för att skyla över ironin. Kanske för att jag inte känner att jag fick något sagt.) Och hur det blir ett slags "någonting-som-absolut-inte-har-med-lust-att-göra".

Och så har vi kommentarerna, det eviga kommentarskollandet. Är det fler än jag som ser dem som ett slags belöning? Eller att bloggen är slut efter tre inlägg i rad utan respons?

Det här är inget "nu lägger jag ner bloggen-inlägg", absolut inte, något sådant är inte aktuellt, men jag vill ändå lufta de här känslorna. Jag rör mig ju i en bloggsfär av likasinnade men ibland kan jag känna mig rätt ensam. Alla verkar så självsäkra på något vis. Så klara över sig själva.

Det är inte jag.

I samtiden

Det är rätt synd att jag inte har en kolumn i till exempel tidningen City. Då skulle jag ha den här bilden som bylinebild. Och jag skulle kalla min kolumn för "i samtiden" och jag skulle varva dagsfräscha bilder med korta snärtiga reflektioner kring sånt jag har snappat upp på T-banan mellan låt säga Gamla Stan och Rådmansgatan. Aktuella ämnen och frågeställningar skulle avhandlas och analyseras. Rätt så tunga moraliska dilemman som fildelning eller stamcellsforskning, såna där frågor som man tillsätter kommitéer för att fördjupa sig i, skulle tas ner på sunt förnuft-nivå, avhandlas och lösas på max 50 tecken och alltid avslutas med frasen: "tycker jag, tra la la." Och så bilder på solnedgången över Västerbron eller någon försäljare av Situation Stockholm som hälsar jättegulligt på ett barn i barnvagn. Lite som den här bloggen. Vad tycker ni? Grym idé va?

Blogginläggens blogginlägg

Ni har ju märkt att jag gillar epitet av typen "idrottens Astrid Lindgren" (Carolina Klüft), eller "luftens Orcher" (getingar). Det är ett smidigt sätt att uttrycka sig när man vill vara både exakt och rolig på samma gång. Inte sant? Bert Karlsson: "Skaras Nelson Mandela", det stämmer ju inte ens kan man tycka, men om man liknar ANC vid Skara Sommarland prickar man faktiskt ganska rätt. Eller Marcus Birro: "Bloggvärldens doing the omoralisk schlagerfestival", eller Djurgården: "fotbollens Sven Ingvars".

Det bästa jag har hört var när jag tjyvlyssnade på två äldre män som stod och samtalade över en fruktanvsvärt tjusig Mercedes från 1969 eller nåt sånt. Den ene: "De är verkligen stiliga de här gamla mercorna." Den andre: "Ja, de är något av bilarnas Rolls Royce."

luftens orcher

Kanske på grund av att jag har jagat dem hela sommaren och har levt i latent skräck för dem ända sen jag såg den första någon gång i slutet av april, kom det som en lättnad i morse när jag äntligen blev biten av en geting. På foten. Det gjorde fruktansvärt ont i 1 minut. När smärtan hade lagt sig var den död + ungefär 5 av dess kusiner (eller syskon eller hur de nu har det med släktförhållandena, dessa insekternas orcher). Jag dödade dem mest för formens skull. Och för att det faktiskt är rätt skönt att få bli förbannad och att i ilskan kosta på sig att utdömma och verkställa lagens strängaste straff. Och jag tänker att om jag är dedikerad och dödar alla getingar som korsar min väg från och med nu, så kanske jag lyckas utrota hela den sydgotländska stammen. Etnisk rensning alltså. För jag menar, ett bett på foten är väl okej, men nästa gång kan det ju vara i munnen. På Alex.

Uppdatering:
Ytterligare en mindre familj utplånad. Är det någon som har provat att smasha dem med stekspaden? Gör det. Det är kul, lite som att spela arkadspel, och man fylls av en fantastisk känsla när man får in en ren träff, ungefär samma som jag föreställer mig att man fylls av efter en lyckad golfswing. Men man måste leta lite efter getingen efteråt. Det är viktigt. Gadden funkar även när de är döda. Leta långt bort. Någonstans utmed väggarna.

Idrottens Astrid Lindgren

I tidningarna räknar man ner till OS. 9 dagar kvar. Åh! Hur ska det gå för fotbollsdamerna? Stefan Holm? Carloina Klüft? Och hon den där tjejen från Dalarna? Åt helvete hoppas jag, att OS blir det stora fiasko de förtjänar eftersom de inte har stake nog att backa ur och bojkotta eländet.

Det retar mig något enormt att Klüft åker - särsklit hon, självaste friidrottens lilla Astrid Lindgren som bara tävlar för att det är så himla kul. Nu väljer hon att stötta en av världens grymmaste diktaturer genom att åka dit och öppet ge dem sitt godkännande. Jag som brukade ha så höga tankar om henne.

Här har hon ju värsta möjligheten att verkligen peka på hur fel hon tycker att det som sker i Kina är. Hela regimen har strupen blottad nu. Situationen är så oerhört skör för dem. De har förberett och städat i åratal nu. Investerat miljarder. Deporterat andra klassens medborgare upp till de alldra nordligaste provinserna för att de inte ska synas under spelen, tvångsinlöst hela stadsdelar, skövlat och avrättat och knackat munkar. Det är nu de ska visa upp sin finaste, allra investeringsvänligaste, västfasad. Inget får gå fel under spelen. De är livrädda för kritik nu. Varför tar hon inte chansen? Varför är det ingen som tar den? INGEN!

Ännu en referens till Astrid Lindgren: När Ronja Rövardotter har fastnat i skogen, hon ligger rätt risigt till för vildvittrorna har fått korn på henne och nu är det bara en tidsfråga och hon ber rumpnissarna om hjälp. Hon skriker och ber, men de tittar bara på henne utan att förstå: "Vaffö då för? Vaffö skriker hon på detta viset?" Det är väl ganska på pricken där vi har våra idrottare i dag. Blinda för allt som inte rör dem själva. Vända inåt, mot den egna prestationen.

Jag känner mig oerhört främmande för hela idrottsvärlden. Deras icke-ställningstagande är kväljande. Vi lever inte på samma planet känns det som.

En klassiker?

Jag tror att det här inlägget redan är en klassiker i vissa kretsar, men jag hittade det först i dag.

Mmmm Gotland

Välkomna till sagornas ö.

Till Lilla Blå (och Micke Berg)

Tjing tjong tjenare

Jag såg på nyheterna att situationen i Kina avseende de mänskliga rättigheterna har blivit ännu sämre sen de jävlarna fick OS. Det är ingen nyhet i och för sig, men offentliga avrättningar..tjenare.

Den enda anledningen till att Kina ens kan diskuteras som OS-kandidater och till exempel inte Iran, är att USA och deras anhang (EU) har massor med pengar att tjäna. Här blir OS ett stort event för investerare och det yttersta beviset för att profit alltid går före moral. En win-win situation för tjockisar med fula dyra slipsar och en andlig kondition som får Bert Karlsson att framstå som Dalai Lama. Jag tänker inte titta på TV en sekund. Inte för att någon bryr sig, men för mig känns det bra.

Nä, tacka vet jag minigolf, låg profitfaktor och 100% respekt för mänskliga rättigheter. Småungar får putta hur många gånger de vill och den som får högst vinner.

Plötsligt fungerar andningen som den ska och de där sommardagarna man kommer att minnas och längta tillbaka till ligger där som ett pärlband genom veckorna. Mårten vaknade lite över 7 i morse. Han tvingade mig att gå upp och vi gjorde frukost tillsammans. Alla andra sov, jag läste DN-vädret och sen åkte vi till stranden. Kvart i nio var det bara en ensam pappa och hans bäbisdotter, ett äldre par och vi två grabbar på hela långa Austrestranden. Det är varmt i vattnet men nu börjar algerna synas som en tunn hinna på vattnet. Mitt tips är att det är icke badbart redan till eftermiddagen. Om inte vinden vänder. Men då blir det å andra sidan kallare i vattnet igen.

Vi badade lite, låg på varsin handduk och förde ett otvunget samtal om livet och döden (som mest gick ut på att om ingen dog, skulle det bli för trångt på jorden, vilket är det enda hållbara argument för det oundvikliga jag kan komma på i samtal med någon som är 4 och ett halvt).
Klockan kvart i 10 åkte vi hem igen, och sen dess har jag jobbat som i ett töcken.

Mårten är sällsynt svårfångad på bild, men i lördags när vi var på Körsbärsgården i Sundre, hade jag tur. Han är söt den lille, men han gillar inte att bli fotograferad.

Channa Bankier

Channa Bankier är en cool kärring. Lite kantstött bara, sorgsen sen maken Jörgen dog, röker för mycket, men en av de vänligaste människor jag har mött. I kväll hjälpte vi henne att hänga jättestora vaxdukar över fasaderna på Körsbärsgården i Sundre.
Lördag klockan 14 är det vernisage.

Det doftar ensamhet

"Från vårt äppelträd
faller äpplen ner
det doftar gott
men doftar ensamhet"
Olle Adolphsson

I går satt jag vid ett långbord under äppelträden i en trädgård mellan Öja och Fide och firade min gode vän Tobias födelsedag. Alla hade bjudit till. Det var knytis och vi var väl en 10 - 15 vuxna runt det där bordet. Här fanns ingen som ville någon någonting illa, samtal fördes och dök ledigt på djupet. Barnen sprang ut och in ur huset. Någon spelade fotboll. Någon fick ett getingstick. Jag hamnade längst ut på ett hörn och så hände det som ofta händer just mig i såna här goda sammanhang. Den jag pratade med var tvungen att lämna sällskapet, alla andra var inbegripna i sina samtal och jag satt plötsligt ensam.

Det brukar dröja en stund innan man förstår att man är ensam. Man tänder en cigarett, tänker på något som just har sagts, tittar lite på månen, men så kommer man till insikt: Alla andra pratar med någon. Det är bara just jag som inte gör det. Jag sitter bara och lyssnar på samtal. Jag hör spridda fraser från olika håll och vet inte vem jag ska lyssna på. Jag vet inte om jag får lyssna ens.

Och jag känner aldrig att jag har rätt att bryta in. Jag kan inte bryta in. Det här är en film som handlar om gemenskap och jag är åskådare.

Jag satt där under äppelträden som någon hade hängt upp lyktor i. Natten var snudd på augustisvart och kaffet var urdrucket. Jag satt fastfrusen i min stol. Det pirrade i näsan, som det ju gör när man hyperventilerar. Jag försökte tända en cigg till, men vågade inte röra mig. Jag var absolut ensam och doften av ensamhet bara växte.

Så kom Mimmi tillbaka:
"Har du det bra?"
"Ja då."
"Ska vi gå in och se hur det är med barnen?"
"Gärna."

Vi stannade kvar två timmar till. Jag var inte mer ensam. Det blev trevligt sen. Men den där stunden av övergivenhet, den är så..oerhört mycket jag.

Vi tänker för lite på Bagdad.

Fin morgon. Vaknade redan 07:50 och hämtade tidningen. De röda färgfälten blir allt rödare, jag satt och glodde på vädersidan under hela frukosten. Bagdad +46. Det är alltid minst 15 grader varmare i Bagdad. På nätterna blir det inte under +30. Lägg på detta att uthärda ett krig. Att ligga på ett smustigt sjukhusgolv med granatsplitter i benen och inte en aning om var mamma och pappa är. Att bevaka en väggspärr på en sönderbombad gatstump där alla blickar är den potentielle självmordsbombarens, med 25 kilo combatutrustning på ryggen, en taskig uppväxt i Ohio i bagaget och Metallica i hjälmens inbyggda hörlurar. Att vara gravid i 9 månaden och föda ett nytt barn. Att ha små barn där. Tjuven i Bagdad. Pärlemorglimmande pallats. Flinka ficktjuvar och Omar Sharif med en pärla i turbanen. 1965, när min pappa var ung och gav sig ut i världen var Bagdad hans drömmars mål. Han liftade genom Europa, men kom inte längre än till Israel. Tänk er den rutten i dag - den tänkta fortsättningen på hans resa - från Israel, genom Jordanien och Syrien, till Bagdad, luffandes längs vägarna med en stor amerikansk flottisttrunk på ryggen. När vi var små brukade han visa diabilder från sin resa, Döda havet, Jerusalem, munkklostret Ahtos i norra Grekland. Redan då var världen våldsam och farlig, men fortfarande kunde man göra pojkdrömsresan, den som börjar med en snurr på jordgloben och ett blint finger som får landa var som helst men inte mitt ute i Stilla Havet. Namn som Beirut, Teheran, Kabul hade en annan klang då. Han sa alltid att det var till Bagdad han skulle och när han sa det till oss ungar, väckte han våra drömmar. Det är för länge sen nu. Ingen av oss kommer någonsin att komma dit. Ingen drömmer sig längre dit. Alla drömmer sig därifrån. Vi tänker för lite på Bagdad.

Sommarjobb

Jag klagar inte. För mig som frilans är det underbart att ha jobb. Men de röda färgfälten hopar sig längst bak i DN och jag har fortfarande alldeles för mycket kvar. Just nu längtar jag faktiskt till Stockholm och något skuggigt fik, med gott kaffe och minst en frilansande författare vid varje bord.

in the skin trade

Vi går runt här hemma i huset och känner oss lite förmer eftersom vi är så mycket bättre på att städa än de som bor här. Det var i går som Mimmi sa: "Fan, det ser ut som en knarkarkvart i biblioteket." Det är en träffande beskrivning tycker jag. Den säger en hel del om generation och klass. Att vara så pass borgerlig, att man håller sig med bibliotek, men samtidigt så pass hippie att man låter det se ut som i en knarkarkvart där inne.

Nu såg det absolut inte ut som en knarkarkvart, mer som i en rätt så osorterad gårdsloppis på landet. Gamla biblar låg sammanblandande med spelreglerna till monopol, utkast på lösblad, Stig Larssons telefonnummer, icablad, "Adventures in the skin trade" där den sista tredjedelen hade lossnar och stuckits in mellan de två föregående, duplolego och lösryckta kroppsdelar till en och annan actionman och mitt i röran en fyra fem lammskinn som låg slängda lite här och var för att vädra ut de värsta revirmarkeringarna från husets enda hankatt.

Jag tog mig an biblioteket. Jag placerade om olika högar med tidskrifter; la dem i storleksordning, istället för i - ja, någon annan ordning. Sorterade böckerna efter färg istället för efter författare, lite såna grejjer. La alla leksakerna i en stor korg och spelreglerna i pappersinsamlingen. Hela huset fick sig en omgång på kuppen. Vi såpskurade golv, dammsög, slängde skit som vi ansåg att man kunde slänga. Mitt mål är att de som bor här inte ska känna igen sig alls när de kommer hem igen. Att det ska få börja om på ny kula igen. Jag ger dem 2 veckor i ett absolut nystädat hus, sen är allt tillbaka där det började.

Men nu är det skönt. Vi har ett stort hus på landet för oss själva. Ute är det fortfarande fuktigt efter morgonens regn men ändå varmt, vi har nyss varit och fyllt på alla matförråden och allt är klart för en kväll i hemmamysets tecken.

Och på aftonbladet punkt se lovar - jag menar LOVAR - meterologerna pangväder på ingång.

Salve

DELL

Jag skriver flera av mina nya inlägg här på en av SVT:s bärbara datorer, som jag nödgats ta med mig eftersom verket vill att vi använder ett av deras licencierade program när vi skriver julkalendern. Det är en leasad PC som knappast kan mäta sig med min egen mediamaskin på någon front alls. I början kändes datorbytet som en oöverstiglig tröskel, men sen den fick kontakt med internet på ett tillfredställande sätt, känns den helt OK. Den är trevligt plastig och det är bra motstånd i tangentbordet. Hårddisken puttrar som på som en svagare innombordsmotor och dricker man kaffe medan man arbetar blir det hemtrevligt på riktigt.

Jag sitter i köket nu. Mimmi och Alex sover fortfarande. Mårten har just avslutat sin frukost och tänker kasta sig över lördagsgodiset nu. Vi köpte en gigantisk kolapåse från euroshoper i går, som han och Alexander ska äta sig igenom under dagen är det tänkt. Stella har åkt med Mormor och Morfar till Skåne på en vecka, så det är bara vi här. Den lilla familjen, mamma, pappa och två små pojkar. Känns riktigt Svensson faktiskt. Men bra. Och lite ödsligt.

I dag är det lördag och vi ska bygga vidare på kojan som påbörjades sommaren 2006. Den har svällt ut över alla bredder nu, och när dagens etapp är avklarad, ska vi uppåt, högre upp i trädet den står runt. Bilder kommer när jag har bytt dator igen.

Uppdatering:
Det handlade ju om kojan, som vi bygger på och kommer att fortsätta med så länge vi lever och trädet den slingrar sig runt också gör det. Så här såg den ut förra sommaren vid den här tiden:

Och så här ser den ut i dag (i går, för nu hör jag hur det hamras däriutifrån igen). Kanske inte så där jättestor förändring, men ändå. Ett visst framåtskridande tycker jag ändå att...

tystnaden

”Betänk avståndet härifrån bort till den där granskogen.
Betänk tystnaden där borta.
Det är ett avstånd av tystnad.
Vad hörde man om man var där nu?
Hörde man oss?
Eller hörde man bara prasslet av en skogsmus som vänder och sätter fart under hålfoten?”

Vi satt på Björners och Stinas skruttiga altan och förde oväsen. Vin dracks och rött kött slukades. (Att det blev för mycket mat vet ni redan; att jag närapå blev magsjuk på kuppen, och vet ni – det var den hemgjorda glassens fel, lingonglassen och créme caramelle-glassen, och Stinas spenatpaj som blev klar i sista momangen och slängdes fram på bordet när vi egentligen redan hade ätit klart.)

Innan måltiden hade vi skålat i frozen margarithas och alla var lite småpackade redan när vi satt oss. Vi slamrade och talade högt och skrattade och la ut texten lite i mun på varandra så som man gör när man träffas på sommaren och är ledig.

Så slog Björner i glaset som om han skulle hålla ett tal.
Betänk avståndet, sa han.
Betänk tystnaden.
Jo tack, jag betänker. Och under resten av middagen längtade jag dit ut, till granskogen, tystnaden, och prasslet av en skogsmus som vänder under hålfoten.

brakfesten

Jag åt alldeles för mycket i går så efter middagen fick jag kasta mig på sängen och bara djupandas och koncentrera mig på en punkt långt utanför mig själv för att inte hela måltiden skulle backa. Somnade så och vaknade mitt i natten, något bättre, men fortfarande med en känsla av förgiftning i kroppen. Och nu känner jag mig bakis. Halsbränna och ett diffust illamående.

Jag tycks ha kommit upp i en ålder där man inte kan slänga i sig vad som helst ostraffat. Tidigare var det endast alkohol som kunde få mig på knä, nu tydligen alltför fet och riklig mat. Vilket på något sätt känns skönt eftersom det ger mig frisedel från värsta Leif GW Persson excesserna och de kroniska konsekvenserna därav. Grönt och fiberrikt, så ser ordinationen ut och följer jag bara den borde jag kunna gå in i 40-årsåldern med värdighet. Jag borde kunna visa mig i badbrallor ytterligare i 10 år utan att skämmas. Om jag tar lärdom av nattens illamående alltså. I annat fall blir jag inte mycket mer än 40 år. Så känns det i varje fall i dag.

Stella och Mårten leker tillsammans, men inte samma lek.

Stella:
"Gubben, kom in nu, du ska sova."
Mårten:
"Jag måste bara kriga lite först."
Stella:
"Om du inte kommer in nu, får du inte kriga i morgon."

det ryktas att Zlatan

I föregående inlägg beskrev jag processen att bli diagonosiserad, remitterad och opererad med den lakoniska frasen: "det blev kniven", vilket är missvisande. Det var knappast någon kniv inblandad i ingreppet, snarare små fina kirurgiska instrument som helst för tankarna till något man använder för att rensa ett akvarium. Men jag valde uttrycket "det blev kniven" och jag tror att jag gjorde det för att krydda upp skildringen en smula.
Man gör ju gärna det.

Gotlands sydligaste gård är till salu. 4,9 miljoner för någonting som i vilken annan landsända som helst skulle gå för 75 tusen. Jag menar, stället ser ut som en ansamling av de allra sorgligaste skjulen i Sao Paolos slum, men nu ryktas det att självaste Zlatan har flugit in för att titta på stället. Han ska till och med ha bjudit 10 miljoner på stående fot. Gården är som sagt sydligast på Gotland och så finns det en del mark där Zlatan skulle kunna hålla får, om han pallar med att transportera dem mellan tegarna, efersom ingen av de utspridda små öarna av mark kan förse en skock med bete i mer än max 7 dagar. Att odla är inte att tänka på, om man inte gillar mycket lågt växande enar eller backtimjan.




Men Zlatanryktet är envist. Jo, han har varit här. Han flög själv in. 10 miljoner skulle han ge. Jajamensan.
Kittlande, särskilt med tanke på att sommargrabbarna här nere brukar träffas inne i Burgsvik och spela fotboll ett par gånger i veckan. Än så länge har Peter Jihde och Orups son Kid varit de stora stjärnorna. Men inte länge till alltså.

joggingens fader föll död ner

Jag läste i en bisats i det här inlägget om de mätbara positiva effekterna med jogging.

För två år sen sprang jag en mil varannan dag på de platta asfaltstvägarna här på gotland. Jag hade mätt upp en bana som var lite drygt 10 kilometer (och sexhundrameter tror jag) med hjälp av bilens trippmätare. Jogging ska vara mätbart tycker jag, varför jag undviker ren terränglöpning i ickespårad eller icke färgmärkt terräng, eller planlöst joggande i stadsmiljö där man inte kan rulla fram med trippmätare efteråt.

Nå i varje fall, varannan dag en mil, därefter stretching och lassvis med mat och dryck. Jag har aldrig ätit så mycket som den sommaren, varför joggingen försatte mig i någon slags moment 22, eftersom själva syftet hade varit att jobba ner en alltmer utfallande mage. Under hösten och våren inför sommaren hade jag gradvis ökat min joggingdos ute på Hellas och nu kände jag mig absolut bekväm i milbanan där ute. Jag kunde till och med njuta lite av vårknoppningen och fågelsången under den tunga stigningen mellan kilometer 6 och 7.

Men så någong gång under de sista varven här på Sudret började knät kännas segt. Det gjorde inte ont medan jag sprang, men sen - när jag körde bil, eller gick i trappor eller skulle kliva ur sängen. Väl hemma var jag i fruktansvärt bra trim. Jag kunde springa en mil på Hellas och därefter cykla runt hela stan utan att bli svettig knappt. Men den sista biten uppför trapporna blev snudd på omöjliga. De tighta jeansen jag hade köpt för att ge min jogging en positiv målbild blev ännu mer omöjliga att trä på sig, eftersom mitt knä hade svullnat upp till närapå dubbel storlek.

...och nu när jag skriver det här känner jag att oj satan vilket tråkigt inlägg det här är på väg att bli, så stort är det inte, bara en passage bland många i livet, varför jag snabbspolar till slutet...

Det blev kniven. Läkaren sa att jag inte skulle jogga mer. Han sa att joggingens fader föll död ner i spåret och att var rätt åt honom. Han sa att människor inte ska springa mer än kortare sträckor. "Man ska göra som massaierna", sa han. "Gå långa sträckor och göra korta ruscher."

Jag har inte brytt mig om att dubbelkolla det där med joggingförbudet. Vad han sa var precis vad jag behövde höra. Jogging kräver, om man ska göra det regelbundet, en hel del engagemang, planering, smutstvättande osv, och jag tror att jag var lite less på´t.

För övrigt hade min mage inte gått ner en centimeter. Det har den gjort nu, eftersom jag inte äter så förtvivlat mycket längre. Och jeansen får jag på mig utan problem, både över knä och midja.

14 juli

Ingmar Bergman 90 år i dag, postumt grattis.

För mig börjar den där lite svårare perioden på sommaren när jag ska jobba medan jag har semester. Det innebär att jag ska sätta klockan på 8, kliva upp, tvätta mig, raka mig, äta frukost och sitta och skriva mellan 9 och 13. Tjenare! I dag kom jag ur lakanen klockan 10 och vad är klockan nu? 11:16, och här sitter jag och skriver blogg. 1 timma och 45 minuter kvar således.
Men det är okej. Det som ska göras brukar bli gjort ändå på ett eller annat sätt. Så är det alltid. Jag har aldrig missat en deadline.

Nu hör jag hur ungarna börjar vakna till liv där i rummet intill. De höll igång gott och väl till klockan 1 i natt. Stella ville inte ligga i sin säng, och jag ville inte ha henne i vår. Mårten blev upplivad av bråket och kom över han med och tillslut låg hela familjen och trängdes i samma säng. Jag var arg så att det ilade i skelettet och det var på vippen att jag hamnade i barnsängen, men så somnade de och vi kunde hiva tillbaka dem dit där de hör hemma. Jag vet att jag var likadan själv när jag var liten, men jag kan ändå inte förlika mig med att de måste ligga och sova hos oss varenda natt. Och att de kräver de som om det vore en grundläggande mänsklig rättighet.
För det är det väl inte?

Jag har inte läst en tidning sen vi kom hem från Frankrike för 5 dagar sen. Inget annat än vädret, men när de där röda färgfälten som betytder varmare väder alltid ligger placerade på dagen längst bort, för att dagen efter ha förskjutits ytterligare en dag längre fram, tappar jag förtroendet för hela DN och lägger tidningen i pappersinsamlingen oläst.

Vi är på Gotland nu. Här spelar vädret stor roll. I går kväll var jag inne i Burgsvik för att köpa cigaretter och bröd på Folkeryds konditori och mötte husvagnskamparnas frustration när de trängdes framför gottdisken och valde den strörtsa tårtbiten för att fika bort eländet. Klockan var halv 9 på kvällen, men det var kaffe och tårta som gällde. En regnig julikväll i en husvagn på Gotland var nog knappast vad den här familjen hade tänkt sig när de planerade sin semester i slutet av februari.

Men i torsdags var det fint. Vi kom till ön med båten klockan 4 och jag körde ner familjen till Vamlingbo bara för att vända och åka tillbaka till Visby. Tomas spelade i Metodistkyrkan på Adelsgatan. Trots att jag har varit på Gotland varje sommar sen 1999 har har aldrig varit inne i Visby och jag vet inte hur jag ska beskriva det jag såg. Nu är det ju politikervecka och stan är fylld av journalister och lobbyister, men att utelivet där skulle vara så levande och glatt och inbjudande, hade jag faktiskt inte föreställt mig.

Tomas har åkt runt med sin gitarr och spelat i mer än 10 år nu, och det märks verkligen. Jag vet ingen som känns så oerhört bekväm och otvungen och absolut närvarande inför en publik som han. Dessutom har han blivit en jävligt bra gitarisst. Vid flera tillfällen kom jag på mig själv med att spana efter om han hade en gömd en bassist någonstans. Men det var bara han och en gitarr. Och så gästspelande Tobias Fröberg som akompanjerade på piano i bland annat "Tommy och hans mamma". Då trodde jag att tjocka tanten i bänken framför mig skulle få ett EP-anfall. Då var det bara hon och den där låten.

Efteråt rusade alla ut och tog bilder av solnedgången. Jag följde med Tomas och ett litet sällskap ner till Hotell Wisby och åt ungtupp och jämförde digitalkamera med resten av sällskapet. Sen promenerade jag upp mot parkeringen på Östercentrum och noterade hur utelivet blev allt folkligare för varje kvarter jag kom närmare ringmuren och porten ut ur den pitoreska medeltidsstaden.

semesterbilderna

Det är ju ett lite skamligt kapitel det där med att man vill visa sina semesterbilder så fort man kommer hem. För det vill man ju göra, hur lite de man visar dem för än vill titta. Att visa sina semesterbilder är ju någonstans det enda sättet att riktigt få uppleva semestern en gång till, trots att man vet att mottagaren aldrig kommer att få en rättvis bild av hur det var, hur mycket de än studerar bilderna. Det är vemodigt på något sätt.

En annan grej, som jag läste i DN i dag, är att man tydligen signalerar identitet genom val av resmål. Jag undrar vad vi signalerar genom vårt val? Den kulturintresserade familjen kanske? De med lite gott om pengar? Eller kanske bara att vi så förtvivlat söker trygghet hela tiden?

Vi hade det i varje fall BRA. Alla är nöjda och lite solbrända. Det är skönt att vara hemma igen. Skönt på ett sätt som det bara kan bli när man har gjort en resa.

Loathing

Ibland tänker jag att Charles Bukowski lever vidare och verkar i smyg på den här bloggen.

Nu är det så där sent igen. Jag fattar inte hur det kan bli så där sent hela tiden. Det är testbild på TV:n och det där pipandet som man fick höra redan vid halvelvatiden när jag var liten och som förebådade myrornas krig, har just börjat. Nyss tittade jag till på klockan och såg att den var 01:10. Den är alltså över en timma efter midnatt och vi har fortfarande inte börjat kolla på filmen som jag ju hade planerat. Hur ska man göra då? Livet måste ju levas om så bara några timmar utan ungarna. I och för sig. Jag har inte sett dem på en timma nu, men nyss skrek Alex till där inifrån. Själv har jag varit gubbe hela kvällen och suttit med näsan i manualen till nya kameran som vi köpte i dag. Micke Berg borde få procent från Nikon för jag misstänker att jag inte är den förste som köper en D40 efter hans hyllningar på bloggen. Blir man en bättre fotograf då? Svar JA. Det tror jag faktiskt. Tankens kraft är stor och inbillar man sig att man blir en bättre fotograf med nya kameran så blir man det. Man blir lite djärvare, går lite närmare, trycker av fler bilder. Jag har tagit 175 bara i dag. Här är en.

nu sörni, sätter jag igång den här bloggen igen

Det är väldigt sent nu, jag har redan hört tidningen komma och utanför börjar småfålgarna ropa på varandra, men det var så länge sen jag fick vara med internet, så det kan jag kosta på mig. Vi kom hem tidigare i natt och bar upp våra väskor från taxin till lägenheten igen. 2 veckor senare. Alex gick bara runt här hemma och suckade av lycka (han sov på planet) och Mårten plockade fram sin Luke Skywalker. Stella försökte få igång sin favoritskiva, men hennes CD-spelare är för kass. Vi måste kanske göra en investering där. Så här just efter sommarens stora 50000 kronorskalas.

Det kommer att bli en tuff match att börja skriva igen känner jag. Vet knappt hur man sätter ner fingrarna längre. På onsdag (i morgon alltså) börjar arbetet. Och bloggen, ja den är igång nu igen.

Salve