Jag gillar den där stolen, pianot, pallen och gitarren. De är som en mycket väl sammansvetsad familj. Fyra nyanlända med båt till Ellis island eller fyra stadsmusikanter. Jag ser för mig att de har tydligt uppdelade roller; att de har inordnat sig i en hierarki som ingen i gruppen ifrågasätter. En är ledaren: stolen. En är rebellen: gitarren. En undrar alltid när det är lunch: pianot. En är det sköra hjärta som de andra gemensamt vill skydda: pallen.

Man får väl vänta vid sitt vattenhål på döden som en gammal elefant

Tell me you love me

Vi såg första delen av "tell me you love me" i kväll. HBO:s serie om samlevnad, där tre par har det dåligt på olika sätt. Jag satt i fåtöljen långt framme vid TV:n. Mimmi satt i soffan. Scenerna var enkla, tablåmässiga (och lite övertydliga) och handlade innerst om vår beröringsskräck för det som måste beröras. Efteråt kände jag ett starkt behov av att sitta mycket nära Mimmi i soffan. Vi konstaterade att hur man än gör, bär alla vägar förr eller senare till terapeuten.

Och att det är rätt jobbigt att titta på den här typen av TV tillsammans.

Foux De Fa Fa by Flight of the Conchords

tar seden dit vi kommer

Integrationsminister Tobias Billström skriver ett inlägg på DN-debatt i dag som jag tolkar som ett försök att sopa rent åt både höger och vänster. Och han lyckas säkert med det, åtminstone till hälften, för läser man honom noga framstår han som värsta rasisten.

Inläggets kärna tycks vara att det är bättre att leva av eget arbete än av bidrag, men gång på gång återkommer han till formuleringar av typen:

”Vi måste tydligare klargöra de krav vi ställer på människor som vill leva här i Sverige. Acceptera och bli accepterad. Det är en mer rimlig princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här.”

”Människan anpassar sig naturligtvis snabbare till rättigheter hon gillar och kan dra nytta av än till skyldigheter hon inte förstår eller ens accepterar. Men lyckas vi inte bättre än i dag att se till att alla som flyttar till Sverige både försörjer sig själva och respekterar grundläggande regler i samhället, skapas grogrund för allvarliga konflikter.”

”I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsburen lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.”

Jag undrar vad Tobias Billström menar. Menar han att det är en unik svensk värdering att man ska göra rätt för sig genom arbete? Eller är det något annat, utöver det rent utskrivna, han är ute efter? Är det könsstympningarna? Eller hedersmorden? Är det slöjorna? Eller är det något så trivialt som bruket att tala på sitt modersmål fast man befinner sig bland svenskar? Eller att man fanimig får acceptera att ta en nubbe till sillen på midsommarfesten, fast man är muslim?

Man får ta seden dit man kommer, brukar det ju heta när man dryftar komplicerade mångkulturella dilemman på garageuppfarterna här hemma i Sverige. Är det det han vill ha sagt?

Ni gör som vi vill för det här är vårt land, så gör vi som ni vill när vi kommer till ert land.

I kulturdelen i dag finns en recension av en ny bok: "Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin" Jenny Dielemans (text) och Shahab Salehi (Foto).

Här kan man läsa att vi, trots att vår resande ökar, inte är intresserade av att anpassa oss till de länder och kulturer vi besöker, och att vi inte påverkas nämnvärt av vad vi ser och upplever. Istället vill vi att upplevelsen ska passa våra förväntningar. Resmål pimpas och stylas om för att svara upp mot kraven: Mangroveträd skövlas för att ge plats åt paradisliknande sandstränder (vilket fick fatala konsekvenser under tsunamin) och konstgjorda ”ursprungsbyar”, där man ordnar lokalt bröllop tre gånger om dagen, byggs upp i närheten av tursitparadisen, så att man ska slippa ge sig upp i bergen för att uppleva det genuina folklivet. Lokalbefolkning i fattiga länder avvisas från turistorter och alkohol serveras i länder där religionen uttryckligen förbjuder allt sådant.

Och jag tänker:
Bruket att ta seden dit man kommer gäller bara svartingar. Vi som har råd, kan högaktningsfullt skita i det.

och dom bara dansar och dansar

Vem är det som sätter upp de här lapparna? De har funnits i gaturummet så länge jag kan minnas. I varje fall sen mitten av 80-talet. Jag kommer ihåg den där tiden när man drog runt på nätterna och inte riktigt hade någonstans att ta vägen. Ofta hamnade man i någon busskur med en flarra Kir och satt där och hade fest. De här lapparna satt där redan då. Jag har tagit hem dem några gånger, försökt läsa, men det är svårt. Jag blir lite illa till mods. De är så fulla av aggresivitet, bitterhet, ilska. Som jag minns det är udden riktad mot konsthögskolan i Stockholm. Jag tror att skribenten är en gammal elev, eller någon som skulle vilja ha varit en elev där. Tättskrivna är de, ofta vackra med snirkliga teckningar och gubbar som trär sig genom texten. Just den här sitter i en busskur vid bolidenplan längsmed gamla Huddingevägen i Årsta, men man kan hitta dem över precis hela stan.

Är det någon som vet?

Jag får nu ett sms där en kompis påpekar att lappskrivaren säkert vill vara anomny, och det är ju när man tänker efter ganska självklart. I över 20 år har de funnits ute på stan och i mitt medvetande, ibland glömmer jag dem, men så dyker det upp en ny, som väcker något till liv igen. Som en blogg är de ju, som en anonym blogg, som en "Lilla Blå", eller en "Lovely Godiva", men med fler år på nacken. Så om det är någon som vet, låt det förbli en hemlighet.
Tack.

Suicidrisk

Blotta tanken på en natt här....

Fy fan vilken jävla skitmorgon, som följer på en skitnatt och en skitkväll. Jag vill inte gå in på detaljer, men ibland skymmer vardagen verkligen sikten för allt som känns vackert.

I dag är det tydligen sommarens sista dag om man ska tro kvällstidningarna. Och i OS går det tydligen inte alls, vilket åtminsone ger mig en dunk i ryggen, eftersom jag är i bojkott (tänk om det är därför det går så illa, o grandiosa tanke).

Jag sitter och jobbar, läser och skriver. SVT-datorn har tappat kontakt med nätet, så jag måste ha två datorer i gång samtidigt. Det surrar och knastrar runt mig, de elektromagnetiska fälten väver in mig i en känsla av 1984. Solen viker av just utanför skärmfältet på vårt köksbord. Kaffet är slut. Och vår katt är gammal och ska snart dö.

Ämnar snart byta utsseende på min blogg, och sälla mig till de svarta bloggarna (Micke Berg, Jon Jeffersson Klingberg, Loll och Kai Stavre). Om några dagar bara.

kalvlever anglais

I dag åt vi pommes chateau, majskolv och uppvärmda köttbullar till lunch Mimmi och jag. Jag blev så jävla hungrig helt plötsligt och dök in i frysen. Man tager vad man haver. Längst ner ligger en moderkaka eller två. Det är svårt att säga nej när de frågar om man vill ha dem med sig hem där på BB, men vad gör man med dem när man har kommit hem? Om man bor i lägenhet? Planterar ett vårddträd i en kruka på balkongen. En barnmorska sa att hon hade ätit sina. Hon hade 4 barn. Med knaperstektbacon, lite kapris och ett glas rött vin därtill blev det som kalvlever anglais sa hon.
Men jag vet inte..det finns gränser.

Pommes chateau är gott. Majskolvarna var goda med smör. Men köttbullarna hamnade på tvären känner jag. Ointressant va? Bättre än ostbågar i varje fall.

Lyssnar på Radiohead, jobbar, kollar stora lägenheter som vi inte har råd med än på internet. Om ett par dagar kommer Ankie och hämtar sin nya bil (du kan hämta den på torsdag om du vill) och sen rullar allt på som om ingenting hade hänt.

Jag gjorde det.

Besattheterna avlöser varandra. I går var det brödbakning, i dag är det något helt annat. Kvällen i går på Big Ben känns redan som en viktig milstolpe i mitt liv. Inte för att jag tror att jag kommer att byta spår och bli komiker, utan för att jag faktiskt trotsade rädslan och gick upp. jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Hela dagen. Och när klockan äntligen var åtta och konfrenciern ropade upp mitt namn.

Försvann nervositeten.

Och jag klev upp där på scenen och tog micen och gjorde exakt som jag hade tänkt. jag tog det lungt, tog pauser, leverade skämten i den ordning jag hade tänkt, tackade för mig och klev av. jag fick till och med en varm applåd av publiken. Det var rätt odramatiskt faktiskt. Men något av det häftigaste jag har varit med om. Om det var bra, mitt material, vet jag inte, men jag gjorde det. Jag gjorde det!
Och jag vill göra det igen.

brödet är min vän

I dag är jag naturligtvis oerhört nervös, men jag blockerar nervositeten så gott det går med tankar på bröd och bakning. Det är en gammal passion, som likt en grumlig surdeg längts in i kylskåpet har varit vilande i nästan ett år. Men nu jävlar. För tre dar sen tog jag fram just den där surdegen och tittade på den. En vit klump, som trolldeg nästan, i botten och där över två centimeter mörkgrå vätska. Först tänkte jag slänga bort den, men så tyckte jag att jag kunde ge den en chans, så jag gick till ICA och köpte saltå vetemjöl och matade den. Efter ett dygn såg degen fortfarande ut som en sjukdom, men den luktade rätt gott, så jag hällde bort hälften, och fyllde på med ytterligare vetemjöl och vatten. I går morse när jag tittade till den hade bubblor börjat synas. Det var på morgonen. Degen låg i en plastbunke med gladpack över och på gladpackets insida syntes kondesdropparna och där nere i degblandningen hade det börjat hända något. Ytterligare fyra timmar senare hade degen stigit närmare fem centimeter och hotade spränga gladpacken. Så jag tog fram degblandaren.

Nu är inte jag något proffs alls, men jag gillar att baka och har några gammla recept i bakhuvudet som jag kunde plocka fram här.
1 liter vetemjöl
4 deciliter vatten
3 deciliter av min surdeg (den är lös som våffelsmet och mäts alltså i deciliter)
och
1,5 msk flingsalt
Jag körde degen länge, i nästan 20 minuter på rätt hög fart i deblandaren, varpå jag skälpte över den (den var mest som en smet, med väldigt sega trådar) i en bunke och ställde den i kylskåpet över natten.

Som av en händelse fick jag den här länken av Mimmis syster Sara när jag kom hem. Bästa bakbloggen, om ni frågar mig, det kan jag säga efter bara en halvtimmes läsning.

I morse klockan 8 tittade jag till min det och noterade att den kanske hade stigit 2 cm, inte mer. Surdeg är rätt knepigt, och om man ska baka helt utan jäst måste det vara bra fart i dem, så jag började känna mig skeptisk.
Men jag bestämde mig för att försöka ändå och mjölade bakbordet. Två små bollar blev det, inte svårt alls, eftersom natten i kylen hade gjort degen fast och lättarbetad.

Bröden fick vila i tre timmar i jäskorgar under bakduk. De växte nästan inte alls, men i varje fall såpass att några små bubblor började synas under ytan. Ugnen stod på 250 grader och jag själpte över bröden på en het plåt. De hade fastnat i korgarna och jag blev lite arg, men körde i varje fall in dem i ugnen och slängde in en halv kopp vatten.

Sen var det bullTV i en halvtimma. Jag älskar att sitta framför ugnen och titta in när bröden bakas av. En ren ugnslucka är ett måste. Att flukta är halva nöjet. I 5 minuter låg bröden bara platta på plåten och såg ut som döda maneter. Jag noterade att jag hade satt in plåten på snedden och förbannade mig själv (bakning väcker en del aggressioner helt klart). Men så mellan minut 7 och 8 börjde det röra sig inne i bröden. Det såg ut som om någon vände sig där inne, en vågrörelse fortplantade sig över degytan och så reste sig bröden, båda två på samma gång. Degkanterna följde med upp och jag såg att bröden skulle få den där snygga linsformade rundeln som jag gillar så mycket.

27 minuter senare kunde jag öppna ugnen och plocka ut bröden. De var inte jättelyckade, inte så svullna som jag hade hoppats, men tillräckligt bra för att väcka besten i mig.



I morgon bakar jag igen!

himlafenomen

Jag blev sjösjuk av midnattsloppet och då var jag inte ens med och sprang. Men eftersom alla löparna måste ha likadana vita tröjor blev de ett gungande hav och retade innerörat så pass att jag fick vända ryggen till och fixera blicken rakt in på El Mundo istället. Där inne stod mickebergphoto.blogspot.com med en 50-lapp i handen och ville beställa. Han hade ingen kamera kunde jag notera, men 2 tjusiga damer som han underhöll med den gamle charmörens självsäkra pondus och elegans.

Klockan är 00:01. Var det månförmörkelse i kväll? När jag körde hem såg jag en mycket märklig skära över hammarbybacken. Mimmi kom hem för några minuter sen och hon säger detsamma. Vi har kollat upp aftonbladet.se (kunskapens källa) men där står inte ett ord. Men det kanske har gått inflation i himlafenomenen på sista tiden. Efter OS-invigningen finns inte så mycket mer att tillägga? Inte för att jag såg den, men den lär ha varit något extra. 50000 livrädda kineser var pixlar i en gigantisk klocka som räknade ner från 20 till 0. Vad är en månförmörkelse i jämförelse med det?

I morgon begår jag stand up-debut på xxxx kl - -. Jag vill inte att någon som jag känner kommer dit, men ni får gärna önska mig lycka till. Det lär behövas. Just nu handlar 90% av mitt material om sex, vilket på intet sätt är representativt för vem jag är. Det kommer att bli fritt fall, tror jag, jag kommer att springa vilse mellan mina egna andetag och när jag går i mål har mina tre minutrar gått på en och en halv. Alltså lika många minutrar som antal skratt.
I bästa fall.

Äh, nu går jag med håven. Vi får se hur det går. Rapport kommer.

L

Det här är inlägg nummer 500 och jag har spännt mig. T-tangenten på min dator är skev och kräver extra hårt anslag, vilket gör att jag hela tiden måste stanna upp och bromsa flödet. Att skriva handlar om fingersättning. Jag kan inte skriva för hand längre. Pennan slinter, det blir bara streck på pappret, handen hinner inte på långt när med tanken. Jag läste en gång en bok som Carl Johan De Geer hade skrivit genom att sätta typer i realtid. Han hade alltså författat i typograftakt. En och en halv sida hade tagit honom ett år, därefter hade han gått över till skrivmaskin. Jag läste 3, sen gick det inte längre. Godiva är snäll mot mig och undrar om jag inte ska skriva en bok. Men en bok är mer än bara formuleringskonst. Jag satt och läste Norén i går kväll. Han mår dubbelt dåligt just nu. Det är juni 2001. Folke Rydéndokumentären är ute och han ligger i skillsmässa. Folk pekar finger åt honom på gatan. Men han upptas mest av problemet att hitta en fungerande historia. En bärande intrig. Det är fan inte lätt. Femminutershistorier är inga problem. Dem kan vem som helst få ur sig. Där handlar det bara om att presentera en vilja, ett hinder och en lösning. Men när man kommer till längre sammanhängande berättelser, fan alltså, man springer vilse redan innan man är klar med första akten. Jag pratar om film nu. Föreställer mig att det är samma sak med böcker. Vet inte, har knappt provat. En längre sammanhängande historia. Jag tror att det måste kosta på. Att man måste leva sin berättelse, dyka djupt som Keve Hjelm. Det finns inga vägar runt det. Det ska vara jobbigt. Och ur det perspektivet är det kanske bara bra att Ttttttttttt inte riktigt är på min sida just nu.

Puh! Det var inlägg nummer 500. Nästa inlägg blir alltså 501, vilket påminner mig om att jag borde köpa jeans.

Nu sitter jag här i soffan med en dator i knät och arbetar. Julkalendern tar alltmer form och det börjar kännas roligt att sätta repliker och hitta scener. Jag tror på att skriva rätt tydligt och korthugget. Gärna saltade repliker med svordommar (de rensas bort i regibearbetningen sen, men anger ändå ton eller temperatur). Jag försöker undvika övertydlighet eller att skriva publiken på näsan genom att med ord bekräfta det vi redan ser i bild (någon håller fram en apelsin, någon annan säger ”En apelsin?”. Det kallas apelsinTV och funkar bara om man är Clownen Manne).

Men framför allt är det viktigt när man skriver, att man spelar manuset. Att man är där , inne i den där lastbilen eller på den där gatan, och försöker förstå och tycka om karaktären man skriver. Ibland hittar man inte in, och då blir det svårt och ofta rätt så övertydligt, men om man har is i magen och vågar vänta, öppnar han eller hon upp tillslut och då är det snudd på svårt att hinna med att skriva det som ska sägas.

För den som sitter i ett angränsande rum och lyssnar tror jag att mitt skrivande låter som ett sporadiskt droppande eller stunder av absolut stiltje som ungefär en gång i halvtimmen bryter ut i en fem minuter lång skur. Jag räknar med att under 4 timmar vid mitt skrivord (eller i soffan som i dag) skriver jag effektivt i ungefär 45 minuter. Resten av tiden ägnar jag åt oriktad verksamhet, som att blogga, leta efter bilar eller sommarstugor på nätet, eller att gå upp och koka kaffe (eller röka om det är en sån dag). Ofta har jag dåligt samvete på kvällen när jag ska sova. Jag tänker att jag borde ha fått ur mig mer, att jag har slösat bort min tid på ovesäntligheter, att jag vore miljonär i dag om jag hade varit lite mer fokuserad. Men allteftersom åren har gått börjar jag förstå att detta är min metod. Den är jobbig och lite destruktiv, men tydligen nödvändig. För när jag väl sätter ner foten på gaspedalen, brukar det bli väldigt bra.

I förmiddags har jag försökt snygga upp bilen lite. Jag tog den till OK globen och körde ett tvättprogram, dammsög och plockade bort glasspinnar efter sommarens bilfärder. När jag körde hem kände jag hur mycket jag tycker om bilen. Den gungar fram så mjukt och mullrar lite som en traktor när man trycker till på gasen. Och det är alltid något halvlöjligt program från Göteborg på radion när jag är ute och åker. Jag kommer att sakna den.

Väl hemma igen svabbade jag av alla mattor med Ajax och torkade av paneler och galondetaljer. Bilen ser ut att må bra nu. Den uppfräschad som en 60 årig ungkarl på väg till sin första blind-date.

Ankie: Den gotländska sanden tycks inte helt och fullt vilja lämna min bil, så jag antar att du får ta med dig lite av den tillbaka till ön. Det är sand från Austre nere på Sudret. Sudersand alltså, trots att bilen aldrig har varit på Fårö. Själv brukar jag gilla att ha lite sand kvar i bakluckan. Jag gillar vemodet i att när man har rotat fram fönsterskrapan ur bakluckan och står där med snö till vristerna, plötsligt upptäcka att man har lite av den gotländksa stranden på knogarna.
Det kommer du också att göra.

Bra, slut nu, nu känner jag hur någon vill mig något, så jag återvänder till mitt manus. Asvnitt 15, nie dar kvar till jul, och allt är kaos.

ur kommentarerna:

"Tänk om jazzfolket skulle ha samma inställning som de första punkarna: Näe, jazzen dog -27 när stenkakan kom och Miles Davis är inte äkta."

Martin Sparring

Känner igen mig

"Ågren.
Försöker verkligen hålla tillbaka mig själv för att inte ta för mycket plats. Men sen till kvällen har jag ändå den där skamfyllda känslan av att han bullrat och haft mig hela dagen. Det bara blir så.[...]"

Jonas Gardell bloggar från inspelningen av "Stjärnorna på slottet".

Svensk punk

Jag satt och bläddrade i ”Svensk punk” på Spuntino i morse. Det var tomt i lokalen, jag hade röda soffan för mig själv och tittade lite på bilderna och hoppade runt bland texterna. Alla bilder är tagna mellan 1977 och 1979, sen var punken död. Det är den allmänna uppfattningen bland de som blir intervjuade i boken. 1980 var punken kommersiell och per definition inte punk längre. Det är man rörande överens om. Och så förlorar man sig i ett evigt tjatande om vad som är punk och vad som inte är det.

När man har bläddrat ett tag och läst citaten här och var (jag läste ett par längre intervjuer också, bl a den med "Grisen Skriker", vars sångare Henrik Franzén (Henrik Hemsk) var tvungen att lägga av eftersom han skulle åka till USA och bli hockeyproffs) förstår man att svensk punk anno 1978 bestod av en klick revirpinkande blivande kulturarbetare som mest ägnade sig åt själva definitonsfrågan. Det snackas mycket om svikna ideal: ”Jag tycker (obs tycker, inte tyckte) att Ebba svek idealen när de började spela på så pass stora ställen att de inte kunde bära sina grejjor själv”. Martin Maskin, Grisen skriker. Eller: ”Thotte Dellert (Tommy Dollar) hade överhuvudtaget ingenting med punk att göra, han ville mest hänga på, men det funkade inte. Han bodde i en femma på munkbron, och vi var där ett par gånger, var väl rätt imponerade i början, men det slutade med att jag och ett par polare slog sönder alla fönster” okänd.

Punken var väl om man förenklar en smula, ett slags uppror mot tråkig 70-talsrock och konservativa 40-talister? Hur kommer det sig då att man så fort man har har fått på sig en ful T-shirt med texten ”hundmat” på magen lägger all sin enerig åt att reda ut vad som är punk och vad som inte är det?

Som sagt, 1980 var punken död, och då skrev en hel punkgeneration in sig på Stockholms universitet och började läsa film. Vad som hände därefter har de ingen aning om.

Jag spelade i Punkband mellan 1986 och 1988. Redan då fick vi höra att vi var 10 år efter, minst, att punken inte fanns, och att det vi ägnade oss åt på sin höjd var postpunk, eller garagerock, vilket absolut inte hade någonting med punk att göra. Men när vi spelade våra fula låtar på Ultrahuset flög likförbannat 100 svettiga punkare runt där nere på det trånga golvet. Och det dracks folköl och startades kulturföreningar och ockuperades hus, för glatta livet. Problemet var bara att de som stod för definitonen, de som hade patentet, inte längre var närvarande.

Och så här i efterhand känner jag hur hela min punktid liksom upphör att existera när jag läser ”svensk punk”, det är som att man vill säga att det vi gjorde bara var plagiat av något som för länge sen hade dött ut. Det är en ogin storebrors kärlekslösa hand på axeln. (Och nu tänker jag använda ett ord som jag tycker att man ska vara mycket försiktig med) Det är snobberi, vilket absolut inte har någonting med punk att göra.
Rolands Gosskör, Ultrahuset, 1988. Foto: Tomas Nilsson

Inget för matdivor

Dagens lunch!

Gård på gotlandbil

Ankiefontän skrev att bilen känns som en riktig gård-på-gotland-bil, vilket är oerhört träffande. Jag minns förr-förra sommaren, när vi var bjudna på fest hos Daniel och Malin, som har gård mellan Vamlingbo och Hamra. Vi kom lite sent och det började mörkna när vi svängde in på deras gård. Där stod redan 12 bilar. Endast en var inte en volvo 245.

Och sen snackade vi mest bil hela kvällen. Alla var nöjda. Utom de som inte körde 245. De bytte sen.

Men det är en jäkla skillnad mellan att åka runt på Gotland i en gammal Volvo, och att göra det hemma i stan. Det är ungefär samma känsla som när man hittar en noppig T-shirt med Saxon-tryck, på en loppis och har den varje dag resten av sommaren. Tröjan åker på varje morgon och i den känner man sig ett med hela semesteridén. Det är först när man kommer hem och försöker ha den på sig en dag i Björns Trädgård, som man ser hur sliten den är, hur gammal och hur den viker av åt helt fel håll.

Just så känns det att rulla upp med en 245:a på Skanstullsbron.

Men den går bra.

5000:-

Tråkigt inlägg

Men som en direkt konsekvens av föregående inlägg:

TILL SALU



1990, 22400 mil, automat.
lägg ett bud:
asparring@gmail.com



Och tro inte att jag sitter och fnissar vid datorn nu. Det känns som att jag sviker ett gammalt husdjur, det gör det faktiskt.

såssekontainer

Det är fint i dag. Varmt och regnigt. Mårten ställde sig under en läckande hängränna och fick en dusch på första gången på mer än en vecka. Han skrattade. Det brukar han inte göra när han är inomhus.

Jag for till Stureby och la handpenning på en Volvo från 1996, så nu blir det gubbåka av. Den är bred och sval (om man vill, annars varm) och tyst och tung. Jag ser framför mig hur jag sitter där i bilen och blir allt rundare om magen och får allt reaktionärare värderingar. Nästan ljudlöst och med skönt gung över motorhuven rullar jag in på McDrive och beställer en plusmeny i talröret och betalar med kortet utan att se flickan i luckan i ögonen. Jag kanske är på nya A7 i Jönköping. För 3 timmar sen for jag från Stockholm och det här är första stoppet. Nu ska jag äta, sen skita, tanka och röka en röd prince. Sen tar jag upp kärran igen.

Bo Flodin

Dagens första starka intryck blev den homoerotiska bilden på DN-sportens förstasida. Jag trodde på allvar att gaygames redan hade börjat, men sen såg jag att det var två skyttar som mätte sig mot varandra och skulle se lite Tyson ut inför finalen i OS. Föresten tror jag inte att det kan bli något gaygames i år, för visst brukar väl det gå på samma ort som ordinarie OS gick? Gay-games i Kina, hur skulle det gå till? Blev det nackskott direkt efter prisutdelningen då eller?

Men jag ömmar verkligen för de där två skyttarna. Dubbeltrapp heter det visst. En av världens förmodligen okändaste sporter. Efter OS väntar 4 nya år av träning i skymundan, systemvetarstuder i Västerås och en oändlig räcka ensamma nätter i pojkrummet hos mamma där det erotiska inskränker sig till blyg smygläsning av HM/rowles-katalogen på toaletten och socialt umgänge till att skypa med andra skyttar på nätterna. De två i DN i morse var visst bästa kompisar. Eller lovers, jag vet inte.

Anders is..

För ett par kvällar sen loggade jag in mig på facebook igen. När man har suttit en stund och kollat igenom sin lista av vänner och läst alla de här statusrapporterna typ "Andreas Tottie is vet inte vad jag ska göra med alla kantareller", är det lätt att man halkar in i den stilen även här på bloggen. Jag skulle vilja skriva "Anders Sparring is tänker lite för mycket på en grön Volvo 945 i Stureby som kostar 30000 kronor och går tyst och säkert och skulle göra långresor lite skönare, särskilt på sommaren eftersom det finns fungerande AC."
På facebook står det: "Anders is funderar på att byta en sossekontainer mot en annan."
För så är det.

Någonting om OS

Jag minns en familj jag kände för tjugo år sen. Mamman luktade mysk och såg ut som Channa Bankier exakt. Pappan var lång och hade lite dåliga tänder pga rökning och en tunn glänsande hjälm av gråsvart hår som gick över öronen och var absolut spikrakt. Hon var vänster och gillade 10-gruppen. Han gick klädd i anspråkslösa jeans och hade alltid ecco-sport på fötterna. De hade en liten dotter också, en flicka som hade kommit sent i deras liv och som de omhuldade och vårdade som om hon vore en antik artefakt av skiraste kalksten.

Jag minns en gång hur jag och några andra åkte SL bussen ut och hälsade på dem på deras landställe som låg någonstans bortom Gustafsberg. Huset var byggt på 50-talet och möblerna var draperade med såna där tyger som man kunde köpa på indiska på den tiden och som det faktiskt var lite populärt att drapera just gamla fula möbler med. Det ansågs mysigt och om man som jag var lite singel och ville framstå som en mjuk kille med känsla för hemmet, skulle man drapera allt man kunde med såna där. Så jag tog intryck och tyckte att det var helt koscher. Det luktade mysk i stugan. Väggarna var av furu och liksom svartbrända av eftermiddagssolen. Någon planch från moderna 1979 hängde på trekvarten och på hyllorna stod sånt som man inte vill ha i stan men som kanske kan sprida trivsel på landet. Diskade gjorde man utomhus. Vi var en stund i huset och drack kaffe och så och sen gick vi ner till strandängen och någon badade.

Det var mamman och lilla dottern som visade runt. Pappan var inte där. Han jobbade in, som hon sa; sparde de tre semesterveckor han hade kvar. OS i Sëul började en bit in i Augusti och då skulle han åka ut till stugan och isolera sig. På dagarna skulle han sova, på nätterna titta på TV.

Jag glömde den där familjen efter ett tag, stod dem inte så värst nära tror jag, de kanske inte gjorde nåt vidare intryck på mig, men jag känner fortfarande doften av mysk när jag tänker på mamman. Jag tror att hon badade i mysk. Pappan rökte commerce (som är det enda cigarettmärke jag skulle tacka nej till om jag blev bjuden). Men bara på balkongen. Nå i alla fall - jag glömde dem, men så dök pappan upp i ett reportage i DN-sporten för åtta år sen. OS i Sidney stundade. Det skulle pågå till en bit in i september och han skulle åter isolera sig ute i stugan. Man hade tagit en bild också, liksom för att illustrera hur det skulle se ut för en förbipasserande när han satt där och tittade. Det var den lilla stugan på avstånd. En lampa tänd, och så den där mannen, hans siluett, håret och nästippen belyst av det grönaktiga TV-ljuset. Jag minns att jag drabbades av hur ensam han såg ut. Hur sårbar.

Och hur han absolut inte skulle förstå mig om jag försökte peka på hans ensamhet och sårbarhet.

För honom måste de där semesterveckorna i stugan framför TV:n ha varit en fristad. Någonting i stil med: "Dränk dig i mysk du, men var fjärde år är det OS och då är det jag som försvinner". En sportfånens sista pappvägg mot hustruns vänsterpatina. Ett litet rum i ett stort mörkt hus, där nattlampan fortfarande stod tänd.

Nu är klockan 22:07 och OS är åter igång. Just nu tävlar de väl inte, men om några timmar lär sändningarna komma igång och då tror jag att han sitter där, med sitt hår och sin nästipp i TV:ns sken. Och en ask commerce i brösfickan att röka på trappen under långdragna prisutdelningar.

I dag invigs OS

Jag noterar att man gör sig lustig över mina OS-bloggar där jag frimodigt deklarerar att jag tänker hålla TV:n avstängd under hela OS i Kina. Det är OK. Jag bjuder på det, men framhärdar stoiskt.

Och ja, om någon undrar, under spelen kommer jag även att bojkotta relaterade bloggar. Bara för att jag kan. Och vill.

Istället kommer jag att fortsätta läsa Noréns dagbok (jag bör bara ha ungefär ett halvår kvar att nu - att läsa alltså - jag ligger på Juni 2001, jättespännande!), umgås med min familj, titta på film och TV (det brukar sändas intressanta sammhällsprogram, kvalitétsfilmer och dokumentärer just under evenemang av OS-kaliber).

På mornarna vaknar jag pigg och utvilad, väcker mina barn och går sorglös till arbetet, lyckligt okunnig om att Carolina Klüft har vrickat foten, Stefan Holm rivit ut sig redan på 2 och 21, Therése Ahlshammar bara fick brons och att hon Kallur, trots att hon försäkrade att allt kändes tippens topp inför spelen, kom femma i semifinalheat 2.

Ska bli skönt.

1900-talet fick en slarvig begravning

Ny text av Kai Stavre.

Den här grabben kommer det att gå bra för.

Han har samma frisyr som Göran Greider.

Elbas i julklapp?

1 2 3 4
Musiken i mitt hjärta
vill jag ha
Musiken i mitt hjärta
e bra
Så varför ge mig inte 1000 vrål?
Och jag är bäst och gissa vilken musik -
Rock´n Roll

Någon här hemma har rockdrömmar.

Ur kommentarerna:

Jag bestämmer mig just nu att jag tycker att det är fel med fildelning. Gå och hyr en film istället. Det tycker jag därför att jag älskar att följa lagen. Det är känns problemfritt och fräscht. Den dagen det är tillåtet med fildelning ska jag nog ladda ner nåt. Men, är det någon som kan berätta hur man gör???
[.....]
/Framtidens hopp

Framtidens hopp, du är bäst!
Anders

I den här frågan (också) står jag utan ståndpunkt

Jag gillar att läsa bloggar, där bloggaren slår näven i bordet och tycker något och gör det med fasthet. Det är uppfriskande tycker jag, och kul - skit samma vad som tycks i sak, tycker man något blir man tydlig och är man tydlig blir man intressant och kul att läsa. Jag tänker inte gå med håven nu och påstå att jag inte är intressant eller kul att läsa, men jag vill påstå att jag nästan inte tycker någonting med fasthet (förutom att alla som har någon moral i kroppen borde bojkotta OS i Kina).

I fredags stod jag som åhörare och lyssnade på när två personer med vitt skilda ståndpunkter, diskuterade fildelning. Den ene är - föreställer jag mig - gammal frihetsfrontare och blå som ett åderbrock, den andre är konstnär och proggare och gillar att åka SL-buss till Bolzano och dansa till tecno barfota.
Vem tror ni det var som argumenterade för?

Jag drog mig undan, hade inget att säga: Vet inte vad jag ska tycka om fildelning. Eller så här: jag tycker inte att jag har rätt att tycka något om fildelning alls. Jag tillhör det där slemmiga ryggradslösa släktet av medelsvenssons som gömmer sig bakom sina barn och idén om att de ändå inte har tid/råd att gå på bio och laddar ner film efter film till sina datorer. Javisst, jag erkänner, varje fredag kollar jag bioannonserna, sen ger jag mig ut på piratebay och letar upp de filmer jag skulle vilja se.

I år har jag sett allt som är värt att se på bio, hemma i soffan när ungarna har somnat, samma vecka som filmerna hade premiär.
Jag är för fildelning.

I slutet av juni fick jag 59 300 kronor från copyswede. Det var framför allt ersättning för sålda och uthyrda DVD:er av "Lilla spöket Laban", dvs just sånt som jag själv laddar ner.
Jag är mot fildelning.

Han - barfotatecnokillen- som är för fildelning, är det för att "information wants to be free"; han anser att fildelning är en subkulturell rörelse och att verk som uppnår konstnärlig verkshöjd (t ex filmer) lever ett eget liv och inte kan ägas, utan söker sig till den som vill nyttja verket.

Han som är mot fildelning, är det för att han är skådespelare och regissör och för att varje gång någon laddar ner en film som han har gjort eller är med i, blir han bestulen.

Jag håller med båda,
Jag tycker att han som är motståndare har bättre, mer konstruktiva argument, men jag att fortsätter att ladda ner.
Så enkelt är det.
För enkelt.

(Jag brukar inte ladda ner musik, kanske för att det är mer uppenbart stöld från EN upphovsman, men det spelar ingen roll tycker jag, filmstöld är principiellt sett lika sunkigt.)

kom höst

Jag läste om boeuf och blev plötsligt väldigt sugen på att hösten ska komma. Sommaren har spelat ut sitt sista kort nu. Blommorna har dött, getingarna är ingen nyhet längre, stränderna ligger tomma, så kom höst, kom skördetid och tillfälle att flanera på stan i nya kavajer.

Det började som en kräkning på övre däck.

Man känner inte att man är sjösjuk förrän man ser att alla andra är det. Det blev gradvis tystare bland passagerarna på rutten Visby - Nynäshamn med avgång klockan 08:50 i morse. Kön till restaurangen blev kortare, kön till informationen blev allt längre. Vågorna såg inte så farliga ut, det såg inte värre ut än vanligt, men de var högre och lääääängre. Efteråt beskrev Stella hur hon först blev tung i benen, och sen, när båten hade nått vågens topp och föll ner i en ny vågdal, hur hon liksom lättade och fick springa fram på tå för att inte falla. Tillslut föll hon tungt och blev liggande under vårt bord med en spypåse i näven och en vamlingbolagetkudde under huvudet. Jag tog med mig Mårten fram till fören. Vi hade inte blivit sjöjsuka än, och vi tyckte att det såg coolt ut när bränningarna slog över skråvet - jäklar, jag blir sjösjuk nästan när jag skriver det här - väl där framme satte vi oss ner och tittade ut över havet. Destination Gotland kör med någon slags välvda glasrutor som gör att horisonten bucklar sig och det i kombination med att en annan pappa som också hade vinglat fram med sin son underhåll oss med historier om hur det är att vara ute i en segelbåt i ett sånt här väder, skrönor från lumpen och goda råd om hur man undviker att bli sjösjuk ("det gäller att äta mycket innan, för om magen är full mår man inte lika illa") gjorde att min bubbla sprack och sjösjukan rullade in även i mig.

Jag retirerade tillbaka in till båtens centrum och föll ner på en stol i restaurangtorget. Sen var det bara att sitta vackert och fästa blicken långt inåt och försöka låta bli att lyssna, se eller känna några dofter. På tarkettgolvet framför informationen flöt magsafterna omkring och blandade sig. Ammande mödrar med kräkande barn höll reda på en spypåse i vardera handen. Tunga MC-pensionärer med skinnställ och en halväten räkmacka skjuten långt bort från sig över bordet, satt med benen utsträckta under bordet och en hand lamt släpande i den nedspydda nålfiltsmattan. Alexander spydde också, Mårten kräktes i trappan upp till soldäck (vi skulle ut och ta frisk luft, men där satt en dam och rökte så vi fick kväljande backa neråt igen) och Stella låg under bordet och skötte sitt ner i två olika spypåsar. Jag trodde att vi skulle dö. Jag trodde att havet skulle kasta sig över oss och in båten och in i min kropp. Jag tänkte på hur vätskorna i min kropp sökte sig ut mot västkorna i havet och jag fick bita mig i läppen, rikta tanken åt ett nytt håll, fästa blicken på något som inte hade med sjön att göra. FlatscreenTV med växlande reklambudskap: "Gotland: Här blir du en del av andras upplevelser." och sen kom nådastöten: "Kan innehålla spår av fibrer."

Drakfest

Det här var för visso en köpedrake, men den här killen var nog den stoltaste drakföraren i går. Och hans farsa, som mms: ade bilder av sonen och linan till halva släkten. Det var drakfest i går på raukfältet ovanför Holmhälar. Drakfesten är suderfolkets sista stora gemensamma tillställning och vissa år kan man där se självaste Lasse Åberg iförd bekväma sandaler och rejäl ryggsäck stega runt som en häger bland DN-kulturfolket.

I går blåste det bra men drakarna var sådär enligt de som kan någonting om drakar. Lasse Åberg höll sig hemma och jag gick mest runt och förökte akta mig och barnen från att bli halshuggna av alla linor. Sen åkte jag och Mårten in till Burgsviks Bio och såg Kung Fu panda. Den var rätt förutsägbar.

Vuxna människor med barnvakt dansar arslet av sig på sommarens sista fest.

Tack alla snälla kärleksfulla vänner som svarade så klokt och vänligt på mitt föregående inlägg.

Den här helgen känns det som att jag har bytt liv med Loathing, men nu får det räcka. Kroppen tål inte mer. Jag vaknade med ingen hörsel på vänster öra och ont som en småunge. Jag sa till Stella att om jag hade varit barn skulle jag gråta och vi hade varit tvungna att åka till sjukhus med mig. Bara så att hon skulle fatta. Det gjorde hon. Jag tror att jag har ljumskbrock också. Har googlat en del på det under helgen och alla tecken stämmer: liten öm ärta i ljumsken, tung känsla i benet och ont i scrotum. Kommer att bli kniven igen, det vet jag. Och knät spökar.

På tisdag åker vi hem, och då ska både jag och Mimmi sluta röka. Det har blivit värre och värre under sommaren och den här sista veckan har vi slutat dela cigarettpaket. Par som måste ha ett paket var är illa ute. Det som började som en sorglös sommarflirt, blir grå vardag inom en mycket snar framtid om vi inte skärper oss.

I går dansade jag, eller försökte dansa. Jag blev uppbjuden och det är ju smickrande ( jag var lite full) så jag dök in på dansgolvet, liksom utan att kolla först om fallskärmen var ordentligt fastgjord. Oftast är det kul att dansa, men ibland halkar man fel redan i första steget. Takten jobbade emot mig tyckte jag och musiken var för låg, eller om det var fel låt.. Jag råkade få syn på min egen spegelbild och tittade bort så fort jag kunde, men det var för sent. Ett par fruktansvärt jönsiga danssteg, liksom en nigande jenka, hann jag se. Självmedvetenheten tog mig som en tung kall dyning, och jag kände hur den strålade ut från mig som en ond kraft. För att skydda mig tog jag upp kameran och började ta bilder istället. Det var kul och nu kunde jag slappna av. De dansade men jag bara fotograferade, ju. Och då var det ingen som kunde ha synpunkter på hur jag rörde benen.

Varsågoda. ( Jag har inte frågat någon om lov att publicera, men jag gör det med kärlek.) Vuxna människor med barnvakt dansar arslet av sig på sommarens sista fest:





Och här är jag. Jag ser cool ut, jag vet, men allt jag tänker är: hur tar jag mig ur det här på ett smidigt sätt..