fredag 13 juli 2012

Boktips


Häromdagen hittade jag en översättning av Koranen, här i biblioteket i Vamlingbo där jag sitter och arbetar. Översättningen är gjort av Åke Ortmarks (stavningen?) och jag antar att den inte är gjort för rättrogna, utan snarare för den litteratur/kultur/religionsintresserade.

I förordet, som förmodligen skulle resultera i en fatwa om det publicerades i dag, beskrivs Muhammeds väg från föräldralös kamelfösare, via Allahs utvalde profet, till religiös ledare och kung över Arabien. Ortmarks är inspirerad och på stilistiskt topphumör. Han skriver om hur Muhammed liksom i cirklar vinner sina anhängare, från svärmor, en slav och en gammal farbror, till samtliga invånare i Medina, dit han har flytt för att undkomma förföljelserna i Mekka.

Muhammed beskrivs som en vacker ung man, av fin familj, men helt utan ekonomiska medel, som i tidiga 20-årsåldern gifte sig med en rik änka. Kort efter giftermålet (c a 605) börjar han uppträda nervöst, prata för sig själv och drabbas allt oftare av nervösa, spastiska tillstånd. I dag hade han förmodligen blivit behandlad som en galning, men eftersom den institutionaliserande psykiatrin tack och lov inte hade kommit så långt vid den tiden, lät man honom hållas.
Och som han hölls.
Snart kom han hem med den första suran (sura 76), direktlevererad från ärkeängeln Gabriel (som i Salman Rushdies ”Satansverserna” beskrivs som paralyserad av skräck inför den kraft han var satt att förmedla) i en gyllene skriftrulle. Eftersom Muhammed vid tillfället inte kunde läsa, tog också Gabriel ut hjärtat ur bröstet på honom, kramade ur en svart droppe synd, satte in hjärtat igen, varpå Muhammed fylldes av ett gudomligt ljus och kunde läsa.

Muhammed gick omedelbart hem och förkunnade, och vann så några följare.
Så gick tre år innan nästa sura kom i en ny vision och nu började de komma i en allt snabbare följd.
Och Muhammed vann allt fler följare. År 622 hade hans hus vuxit sig starkt och hans motståndare så aggressiva att hans såg det bäst att fly från Mekka. Detta är muslimernas år noll, och nu inleds också den där expansiva fasen, den aggressiva, närmast imperialistiska rörelsen, som nog har gett Koranen en något spetsigare ton, än vad vi är vana vid från vår egna heliga skrift.
Jag tänker att de suror som nu kom till Muhammed, ju kom till en man som mer eller mindre förde krig, varpå ord som ”rättrogna”, ”otrogna”, ”helveteseld” och ”belöning” blir allt vanligare. Precis som nya testamentet rent stilistiskt har påverkats av att de som formulerade texterna om Jesus faktiskt skrev dem i smyg och befann sig längre ner i den samhälleliga hierarkin.

O-boy vad jag svamlar nu känner jag, men den här texten ska väl mest ge uttryck för vad jag har tänkt på efter läsning av Ortmarks förord och så där en tre fyra suror. Det är – pris ske Allah – ingen avhandling jag håller på med. Och jag kan inte på något sätt säga något vettigt kring innehållet i det jag läser, jag har inga teorier och jag tror inte ens att jag vet vad det riktigt betyder.
Men jag kan säga något om vad det gör med mig.
För jösses (sedan gammalt ett vardagligt uttryck för Jesus) vad medryckt man blir av att läsa koranen.  Man förstår verkligen att Islam snabbt vann nya anhängare. Texterna målar effektivt upp bilden av ett rättroget ”vi” och ett religiöst förvirrat och korrumperat ”dom” och det är närapå att man själv under läsningen bara vill ansluta sig. Det verkar så enkelt att tillhöra det där viet, vända sig till Mekka fem gånger/dag, börja ge allmosor och göra minst en pilgrimsfärd till Kaba i livet, och i gengäld bada i Allahs kärlek.

Men – trots detta – jag rekommenderar alla att åtminstone kasta ett getöga i Koranen. Särskilt nu, när Islam är så på tapeten, och Sverigedemokraterna är på krigsstigen och pratar om ”islamisering” osv, som om det vore ett främmande organ i vår samhällskropp, någonting från yttre rymden som kan komma att förändra vårt samhälle i grunden.
Så är det givetvis inte.
Ibland sätter texterna, tvärtom, verkligen fingret på exakt det samhällsklimat som råder hos oss, som formulerade av en ironisk Tage Danielsson.
Som detta stycke, ang rätten till skilsmässa:
”Kvinnan äger i dessa fall naturligtvis samma rättigheter som mannen, men mannens rättigheter är något större. Allah är mäktig och vis.”

lördag 7 juli 2012

Åskovädrets dramaturgi

I kväll drog ett åskväder förbi här på södra Gotland och det var naturligtvis spektakulärt och väldigt vackert men också uppskakande, som man ju måste låta ett åskväder vara om man vill förbli en hel människa. Att vända ryggen till ett åskväder är som att vända ryggen åt livet självt. Sällan bjuder naturen upp till en så dramaturgiskt perfekt gestaltning av tillvaron som under ett åskväder, så det är nog bara att tacka och åka med.

Om man tänker efter så följer varje korrekt uppbyggd historia skeendet före, under och efter ett åskväder ganska exakt. Det börjar alltid med att det känns kvavt, och luften känns svår att andas. Det finns en grundläggande obalans och den måste rättas till innan vi kan andas lätt igen, som i en film, där karaktärerna lever ett liv under ett tryck som måste utjämnad innan historien är över. Någon sniffar i luften och konstaterar att det är åska på gång. Nej då, säger någon annan, jag har kollat vädret på min app här på mobilen, det ska inte bli åska, nu åker vi till landet. Förnekelse, en ovilja att acceptera att förändring är på väg. Jättevanligt när man bygger upp en historia. Men så drar molnen ihop sig. Och nu uppdaterar plötsligt klart.se eller yr.no sina prognoser. Även den mest fyrkantige och dryge i-padfantasten tvingas ge med sig. Ok, det är åska på gång. Vad skönt ändå. Då kanske den här huvudvärken släpper? Men också: oj vad läskigt. Tänk om vi dör? Eller om strömmen går eller om blixten slår ner och modemet brinner upp. Någon tittar efter om det finns stearinljus hemma, någon drar ur alla sladdarna. Någon går ut och sätter sig i bilen. Akt två pågår. Något väntar. Vi befinner oss i en värld av undantag. Vi är i den andra världen, borta från vardagen.

Så rullar det in. Blixtar syns på avstånd. Någon räknar pilsner. Vi tar fortfarande inte ovädret på allvar, men en känsla av att vara liten och maktlös slår rot. Och så brakar det till utav bara helvete och åskvädret är på oss och det vill oss något, vill stöta bort oss. Luften darrar av joner, ett barn börjar gråta, någon som vanligtvis aldrig tappar fattningen, gör det nu fullständigt (Ander Sparring) och skriker åt sin familj att de för fan måste komma inomhus om de inte vill dö. Tredje akten kan börja.

Och så dör vi. Strömmen går. Allt blir svart. Vi kommer bort från varandra. Allt tycks förlorat. Åskvädret har vunnit. Men så stryker någon eld på en sticka, tänder ett stearinljus och vi ser varandra igen. Samlar ihop oss och går till fönstret för att se hur åskvädret drar bort. Det regnar lätt. Vi räknar våra förluster (modemet åt helvete) och väger det mot vad vi har vunnit (det är plötsligt lätt att andas igen). Molnen skingras, solen tittar fram igen, ovädret är över och historien är slut.
Och vi glömmer bort vad vi just har upplevt, bara så att vi kan lära oss det igen.
(Skrivet på i-phone eftersom strömmen har gått.)