I skuggan av Bergman

Alltså, när jag såg första programmet av "Bergmans video" i SVT var det nästan bara en sak som snurrade i mitt huvud:
Vad jag har uppfattat om Bergman, var han en mycket - på gränsen till tvångsmässigt - noggrann person, som aldrig skulle kasta bort en videokassett, även om han tyckte att filmen var urusel. (Jag menar, jag har två (!) exemplar av Sophies värld i min bokhylla. Vilka slutsatser kommer litteraturforskarna dra av det, om de nu får anledning att rota?) Har redaktionen tagit hänsyn till detta, när de intervjuar t ex Wes Andersson, vars halvjolmiga och känslokalla filmer väl knappast kan ha fallit Ingmar Bergman i smaken? Nej, det har de inte, vilket gjorde första programmet ytligt och ointressant i mina ögon. Det blev liksom ett kollage av bilder av Fårö och inifrån Bergmans fantastiska hus, snygg grafik och intervjupersoner som inte riktigt verkade förstå varför de var med i den här produktionen. Och en huvudperson som tycktes oerhört illa berörd och inte heller såg ut att förstå tanken med varför just han skulle vara med.

I slutet av 90-talet såg jag en sketch i humorprogrammet "Detta har hänt" (tack Nonsensakuten), där dåvarande Drama-chefen Ingrid Dahlberg, imiterad av Kajsa Ingemarsson, kungjorde att man hade hittat en helt ny gren av släkten Bergman, varför man måste lägga all annan dramaproduktion åt sidan i fem år, för att istället ägna sig åt mastodontprojektet "I skuggan av Bergman".
-Denna historia måste berättas, sa Dahlberg.
Å vad vi skrattade.

Svenska standupgalan - kort, mycket kort

I går kväll var jag på Svenska Standup-galan och hade i enlighet med min dåliga självkänsla inte sett till att få fribiljetter (som ALLA ANDRA), utan satt bland de betalande nere på parkett, bland alla de som inte förstod ett enda av alla de interna skämt om Sven Brundin och Per-Robin Gustafsson etc som levererades från scen.

Kvällen till ära hade jag också klätt mig fin i slips och snygg kavaj. Det var jag med några få lysande undantag, ensam om. Marcus Johansson hade kammat snedbena, det var allt, jag träffade honom redan i foajén och förstod i ett isande ögonblick hur överklädd jag var. Jag tittade mig hätskt omkring. Pikétröjor och T-shirts, jeans och sneakers. Någon hade en vit kavaj. Jag var absolut ensam om att bära slips.

Så, jag satt där nere på parkett och kände mig dum och finklädd och åt läkerol och försökte trots allt njuta av tillställningen, kände mig ensam och lite tom. Det är faktiskt hemskt att vara ensam på teater eller bio tycker jag. Särskilt om det ska skrattas. Skrattar gör man tillsammans, man knyter an till varandra och skrattar åt samma saker, man tittar på varandra och stöter till varandra i sidan och viskar att jävlar vad roligt. Men att helt själv falla ut i gapskratt, när stolsgrannen sitter tyst, gör bara att man känner sig  som någon som befinner sig i förmaket till en psykos. Två damer (medelålders dotter och urgammal mor) satt innanför mig. De förstod ingenting, var tysta och avståndet mellan mig och dem blev större för varje gång jag brakade ut i skratt.

Efter föreställningen - där den absoluta bottennoteringen var när Parisa Amiri och Quetzala Blanco skulle dela ut pris till årets kvinnliga komiker,Marika Carlsson, som för övrigt skällde ut dem redan på scen, efteråt var folk som galna, till och med Messiah Hallberg gick och gnisslade tänder på terrassen utanför södra bar, för Parisa Amiri och Quetzala Blanco hade varit så där taffliga som man bara blir när man inte har förberett sig och plötsligt drabbas av tillintetgörande nervositet inför 300 betalande - tänkte jag nog gå hem. Jag såg framför mig hur jag skulle stå i ett hörn, förbiminglad av alla och bara känna mig tung, gammal och tom. Om jag tycker att det är jobbigt att sitta på teatern ensam, så är det ingenting mot vad jag känner inför att stå och låssas som att jag inte är ensam i en bar. Men redan i trappan ner från parkett sveptes jag med av ett helt stim glada ståuppare som ville dricka och prata. Det är märkligt det där, hur lätt man kan slungas ur en sinnesstämning och sugas  in i en annan. Nu skyndade jag mig ner i baren och drack 5 öl och mjuknade upp avsevärt. Jag blev dunkad i ryggen och dunkade tillbaka.  Folk gav mig komplimanger för mina vackra kläder. Daniel Ryan Spaulding kastade förstulna blickar åt mitt håll. Jag kände hur axlarna sjönk.
-Bra gala, sa jag till folk som undrade vad jag hade tyckt.

Avslutningsvis fick jag en kram av Özz Nujen (som inte har en aning om vem jag är) och kunde glatt åka hem för att omtumlat berätta för Mimmi om min fantastiska kväll. Somnade halvfull och var för första gången på fem år lite bakis när jag kom med barnen till skolan.

Wuthering Heights

Vi har just sett Andrea Arnolds "Wuthering Heights" och jag förstod den inte. Våra stackars barn såg den också och Mårten grät för att det var så läskigt. Ytlig film. Historien redovisad genom nervös handkamera, obegripligt lerigt och skitigt (lite som Galenskaparna/After Shaves parodi på finsk film), grymt och ångestfullt. (Skulle jag leva i den där fula meningslöst tråkiga Engelska landsbygdsmiljön, skulle jag ta livet av mig.) Och man förstod inte vad Heithcliff och Chatherine såg hos varandra.  De var för hårt hållna, för kalla, eller kanske för dåliga skådisar, i den delen av filmen då de skulle vara mycket unga, vilket resulterade i att de vuxna skådespelarna som skulle ta vid och spela dramat till det grymma slutet, inte hade något att falla tillbaka på. Det fanns ingen nerv, mitt i allt det nevösa.
Jag är väldigt besviken.
Fishtank var ju storartad.

Filip och Fredriks hundrade podcast

Detta är sista dagen på sommarlovet för barnen, utom för Alexander som har börjat inskolning på sexårs. Jag är standby här hemma. Har lovat mig själv att inte ens ha dåligt samvete för att jag inte jobbar. Det är +24 ute. Ett lätt molntäcke. Förmodligen runt 22 grader i vattnet vid Hellas.
Tvättstugan är bokad mellan 14 och 18.

I går kväll tittade jag som förhäxad på livestreamingen av Filip och Fredriks hundrade podcast från Berwaldhallen. Jag följde samtalet dem emellan, som fången i mörkret intensivt klamrar sig fast vid den darriga lågan från stearinljuset. Jag och alla andra män, i cirklar runt detta samtal, en klockren gestaltning av Platons grotta. Jag älskar ju de där intima samtalen: Filip och Fredrik, Värvet och Sigge och Alex. De gör mig upprymd på ett sätt som jag annars bara blir när jag är rejält berusad. Men de har också gjort mig onödigt självmedveten. Tanken att jag aldrig skulle nå upp till den där nivån, gnager. De sänker min självkänsla - eller snarare: sätter fingret på min låga självkänsla. För jag känner ju en skamfylld längtan efter - det ouppnåeliga - att själv få vara den som sitter där. Badande i varmt ljus, omgiven av anonyma ansikten, som ur mörkret blickar in mot ljuset.

I kväll tog vi farväl av havet

Fina stranden nere vid Backåkra som jag älskar och där jag har haft så mycket kul. En gång sov jag och Chrille kvar här efter ett party vi inte kunde ta oss hem ifrån. Jag vaknade med en huvudvärk som inte stod Fjodor Dostojevskij långt efter i djup och klang. Det var sommaren 1997. En varm sommar.
En annan gång, 2008 tror jag, hade vi kört bil hela dagen från Stockholm. Det är 66 mil från Årsta och hit ner. Det var varmt som utav bara helvete i bilen, barnen grät och bad på sina bara knän: "stanna!", men jag bara körde. Genom småbyarna mellan Brösarps backar och Borrby, över åkrarna den sista biten, ut på kustvägen en liten bit, så svängen ner vid skylten, långsamma vägen genom naturreservatet någon kilometer tills vägen tog slut och havet öppnade sig för oss. Chrille tog emot oss givetvis, med rullcigg och kaffe i termos. Sverige slutar här. Något annat tar vid. Det är varmt och vågorna rullar in. När man sakta går ut i vattnet vänder man ryggen åt hela skiten omsluts av havet och glömmer allt man bär på.

Nu är sommaren slut igen. Den fick ett värdigt avslut. På den plats i hela Sverige jag älskar mest.

Coincidence? I think not!