måndag 22 oktober 2012

Snart är det vinter

Hemma igen efter dagen som avslutades med en rolig kväll på El Mundo. Barnen sover runt mig. Ute är det mörkt och fuktigt och i morgon har ytterligare några löv fallit av från träden. Varje dag när jag går över Skanstullsbron, lägger jag märke till hur den gula färgen på träden blir allt kallare. Här och var syns de kala släta grenarna och det kommer att vara som att sommaren aldrig har funnits, igen. På något sätt är det normaltillståndet. De här korta gröna månaderna är liksom ett fantastiskt undantag och man undrar varför folk överhuvudtaget bor här. Varför slog de sig ner här, den där morgonen för sjutusen år sen, då en liten grupp nomader bestämde sig för att de äntligen hade hittat rätt.
Eller kanske bara råkade bli kvar.

I morgon flyttar min bror från huset ett stenkast härifrån, där han har bort i över elva år. Synd, för om en vecka ser vi hans köksfönster igen. Men då bor någon annan där. Tiden går vidare. Snart är det vinter.

En grej till

Mårten var på bowlingkalas i dag.

söndag 21 oktober 2012

sittfläsk

Under kvällarna när Mimmi har varit i Japan har jag läst det första och ganska så långa utkastet till min kommande bok "Karla Brottare och Boris Olsson" högt för ungarna. I början gick det oerhört segt. Alex (6 år) gnydde om att "den är inte alls lika rolig som den förra", men under kvällarna som har gått känner jag hur de har blivit allt mer fångade. Och i kväll, vid ett kritiskt skede i berättelsen, satte sig plötsligt Mårten halvt upp i sängen och satt så, blixt still i en halv minut, medan jag läste färdigt kapitlet. Och jag känner att, fan, det kan nog bli något bra med den här till slut. Jag gillar texten, och det är märkligt hur alla de timmar, då jag har suttit och tvivlat på mig själv och tyckt att jag "har tappat det", trots allt har gett resultat. Att litteratur inte bara blir till genom förtrollade och starkt inspirerande perioder när tid och rum upphör och man fylls som av en gudomlig kraft, utan att det också kan bli något bra av det man surt har hamrat ner i något worddokumentet, medan man oroligt vippar på stolen och byter snus en gång i kvarten.

Ja, ja, vad vet jag. Det är faktiskt ingen annan som har sagt att det funkar än, förutom jag själv.
Och mina tre barn.

lördag 20 oktober 2012

Låssas-Chris Rock och riktiga Chris Rock.

För en tid sedan följde jag komikern Chris Rock på twitter. Han uppdaterade rätt så ofta och mest var tweetsen harmlösa skämt riktade mot Mitt Romney.
Men i dag var det någon som informerade mig att detta var ett fake-konto, och blev hänvisad till den riktiga Chris Rock.
Bytte så klart.
Han uppdaterar också rätt så ofta. Mest rätt så harmlösa tweets riktade mot Mitt Romney.
Men ändå.
Vad dum man känner sig.

PS - jag följer i varje fall inte @schyffert. Går inte på den enkla. Han skämtar ju bara. Måste vara fake.

PS 2 - jag har nu tittar närmare på "riktiga Chris Rock" och han på låssas var bättre. Kanske var det någon som ville stärka varumärket, som kände att hans älskade Chris inte nådde upp till de höjder han borde. "Riktiga Chris Rock" testar ståupp-material på twitter. Det gör i och för sig nästan alla. Jag med. Liksom Jonas Gardell och Lars Ohly. De enda som är konsekvent svintråkiga är Carl Bildt och Stefan Sundström.

onsdag 17 oktober 2012

Mimmi är i Tokyo just nu och den här bilden har hon tagit i dag. Grejen är tydligen att göra segertecken när man blir fotograferad. Själv sitter jag hemma och stalkar henne via sociala medier och känner mig som en fluga högt uppe i världskartans tråkigaste hörn. Nå i alla fall, jag tycker att bilden bekräftar det vi redan visste (ursäkta om detta låter rasistiskt): Japanerna är världens coolaste och mest outgrundliga folk.

"Det här händer inte!"

Strax efter klockan åtta i går kväll, när jag insåg att kvällen skulle bjuda på VM-kval mot Tyskland, borta i Tyskland, bara dagar efter att landslaget närapå spelade oavgjort mot Färöarna, fattade jag ett snabbt beslut och la upp följande uppdatering + förklaring på twitter.
Självklart kändes det bra, sen, när jag hade lagt ungarna och kollade ställningen på aftonbladets liveuppdatering. Sverige låg under med 4 - 0 och jag hade inte missat någonting, inte investerat något som jag nu skulle förlora.

Jag svängde in på twitter också. Där var det väldigt neråt och uppgivet, men snart började feeden fyllas med "jaaaaaaa" och "Ibraaaaaaa" osv.  Någon (Al Pitcher) skämtade om att allt pekar mot 4 - 5 till Sverige, men än så länge hade jag ingen tanke på min tidigare uppdatering.
Men när det skramlade till där en gång till i feeden, och folk verkligen började vakna och skriva saker som "men kom igen nu då!", sträckte jag på mig. Barnen sov, jag hade lätt kunna slå på TV:n, men det var som att jag inte vågade. Det var som att den här bragden - om det nu skulle bli en bragd, än så länge stod det ju bara 4 - 2 och det var bara 25 min kvar - hängde på att jag inte följde matchen. Så jag lät bli TV:n.
Och jävlar! nu skramlade det till en gång till. Folk skrev saker som "vad är det som händer?" och "jag tar tillbaka allt!" själv laddade jag om jag flödet flera gånger i sekunden, bara för att få se vad som hände där i Berlin. Men jag slog inte på TV:n.

Tre tilläggsminuter. Det blev knäpptyst på twitter. Jag föreställde mig hur alla jag kände och följer, satt som isfigurer, liksom fjättrade av spänning framför sina TV-aparater, hur hjärtan hade slutat att slå, hur andetag hölls i flera minuter.
Och jag ville verkligen veta vad som hände.
MEN JAG SLOG INTE PÅ TV:N.
Matchen var slut, trodde jag, och jag började sträcka mig efter fjärrkontrollen för att se eftersnacket, när liksom mobiltelefonen exploderade i eufori. 4 - 4. Och flödena fylldes så snabbt att telefonerna inte hann följa med.
"Det här händer inte" (Petter Bristav)
Och jag kände mig så otroligt nöjd. Som fylld av en inre tystnad och ett inre lugn. För jag visste, att jag genom min självbehärskning, hade blidkat det magiska tänkandets gudar, och medverkat till ännu en bragd - en sån där bragd som bara svenska idrottsmän kan göra - en sån där bragd som man berättar om för sina barnbarn.
Synd bara att jag inte såg matchen.

måndag 15 oktober 2012

Tomhet

I kväll när jag nervös som vanligt var på väg upp för rulltrappan från T-banan vid Gullmarsplan och kände hot från alla håll, var det plötsligt någon som ropade mitt namn och jag ryckte till. Bakom mig, med långa kliv, kom en pappa från skolan. Han hade bra svikt i stegen och en i-pad i handen, där livesändningen från Felix Baumgartners  uppstigning till 39000 meter skildrades via Aftonbladet i samarbete med Red Bull. Jag blev omedelbart gripen och glömde alla hoten omkring mig. Gullmarsplan är ju med sitt hårda klinkersgolv med skit och fimpar, en av Stockholms farligaste platser. Men att stirra in i den där skärmen och se Baumgartners tysta uppstigning, fyllde mig med ett enormt lugn. I bildkant kunde man se hur metrarna las till varandra. Han var nu uppe på över 20000 meter. "Dubbelt så högt som ett flygplan!" sa vi till varandra. "Det är 70 minusgrader där uppe", sa den där pappan till mig.
Och ja ba:
"Jääääävlar!"
Jag tappade bort livesängningen, sen när jag kom hem, men såg några timmar senare en upptagning från när han kastade sig ut.
Hur meningslöst är det inte att stiga upp till nästan fyra mils höjd, bara för att sen kasta sig ut och falla ner igen? Ville han inte uträtta något annat när han ändå var där uppe? Hade han ingen hälsning? Någon tanke att tänka? Något att säga? Kunde han åtminstone inte ha gjort propellern?
Som en död katt, föll han allt högre hastighet ner mot new Mexicos platta, torra, mark. Ibland kunde man genom ljudupptagningen, höra en suck eller hur han kippade efter andan. I ett kontrollrum nere på marken satt hans mor och ett gäng hobbyvetenskapsmän, omgivna av Redbull-loggor och bävade, som om det vore den chilenska gruvarbetarräddningen de följde (det var för övrigt något av det mest poetiska jag har sett, den natten satt jag i timmar framför livesändningen). Efter ett tag fick han kontroll på sitt fria fall. Han spräckte ljudvallen (men det hörde ingen), fällde ut fallskärmen och landade på marken, vacklade till som om han var på väg att dö, men det gjorde han inte, utan han reste sig upp igen och var dagens hjälte.
Tomhet!

I morgon far för övrigt Mimmi till Japan. På elvatusen meters höjd, över polaris, genom sju tidszoner. Som om det vore den vardagligaste sak i världen.

fredag 12 oktober 2012

Torka aldrig tårar utan handskar

Jag är hemma i dag. Stella är sjuk. Hon ligger i soffan och tittar på Gardells nya serie på SVT-play. Tänker att hon nog tål de harmlösa sexscenerna, trots att hon bara är elva år. Jag tror till och med att det är absolut nödvändigt att hon ser serien. För en stund sen pratade vi kort om den. Jag satt uppe i går kväll och såg första avsnittet och blev faktiskt knockad. Fällde en tår till och med. Så när jag nu på förmiddagen började prata om vad jag hade sett, visade det sig att hon inte hade en aning om vad som hände på 80-talet bland unga homosexuella. Och varje svar från mig, väckte en ny fråga. "Varför var det bara bögar som drabbades?" (det var det ju i och för sig inte) "Varför sågs de i parker?", "Vad då? Utomhus?!" och "Varför var det ingen som tog hand om dem?"

80-talet. Det var ju så nyss. I huset där vi bodde på Södermalm, i en port med tio lägenheter, dog två eller tre personer, i två olika lägenheter av Aids under den tid jag bodde där. Och trots att vi levde mitt ibland det, trots att vi mötte killar i porten med hemska utslag på händerna eller i ansiktet, med tiden alltmer nedbrutna, mot slutet med en syrgastub på en ställning bakom rullstolens ryggstöd, trots detta, reflekterade varken jag eller mina syskon (jag kan i och för sig bara tala för mig själv) över den massdöd som pågick.

Gayvärlden var en annan värld, ett parallellt universum som man vid alla gudar inte ville tillhöra. Jag minns att jag gillade våra grannar, att jag tyckte att det var exotiskt med bögar i huset. Vår familj umgicks en hel del med paret som bodde på vår våning. De var enormt trevliga, spred trivsel omkring sig bara de stack in näsan i tvättastugan, hade det snyggt hemma på ett sätt som jag bara hade sett på film. I hallen stod en naken skyltdocka omslingrad av en ljusslinga. De slog ut väggar och gjorde femrummaren till en trea. De sov i en dubbelsäng som alltid var stökigt obäddad och svart. De hade oboy i skafferiet, fast de inte hade några barn. I vardagsrummet hade de en fontän och på den inbyggda balkongen kunde man gå vilse bland alla enormt välskötta fikusar (sic!). De drack ofta champagne och lyssnade på stenkakor. Vi gick hem till dem käkade middagar och spelade TP och det kändes bara skönt, tyckte jag, att vi i vår familj inte var lika homofoba som resten av det heterosexuella 80-talet. Men jag tänkte effektivt bort våra grannar från det kollektiv de tillhörde, och som just då var drabbade av massdöd. Och detta trots att en av dem (senare skulle det visa sig en kille till, men då var det bara en) var drabbad. Det kallas väl förträngning. När vi mötte honom i sjuk i hissen, tittade vi bort, ungefär som man drar efter andan och tittar åt andra hållet när man möter någon i rullstol utan för Ersta Hospice. Men jag kan inte minnas att jag vid ett tillfälle reflekterade över detta på djupet. Att jag någonsin tänkte "helvete, vad är det som sker?"

Däremot oroade jag mig konstant för egen del. Vid något tillfälle hade jag hånglat med en tjej i någon dimmig källarlokal i Vasastan och efter den kvällen var jag typ helt övertygad om att jag var smittad. Jag låg kallsvettig av ångest och räknade på sannolikheten för att hon skulle vara bärare. Hade hon inte ring i näsan? Och svart nagellack? Och visst rökte hon en joint innan?  I skolan hade vi lärt oss att sjukdomen kunde smitta hur lätt som helst. Några av mina klasskompisar vågade inte ens ta i ledstången på väg ner i tunnelbanan, av rädsla för att bli smittade. Och det var som att den rädslan, den ångesten, var så stark, att man - vi - jag - tappade förmågan att se det som verkligen hände. Och att det som hände, var precis det som vi själva var så fruktansvärt rädda för. Att pigga, glada människor, till bredden fyllda med livskraft, bara dog från ett halvår till ett annat.  Men att det skedde inom en sluten grupp, som inte angick oss och som lite, lite, lite (det sa man rakt ut) fick skylla sig själva.

Om en halvtimme har Stella sett del ett av "torka aldrig tårar utan handskar". Hon kommer att vara både drabbad och upprörd. Hon kommer att älska Benjamin och Rasmus, hon kommer att heja på dem och när någon av dem dör, kommer hon att känna sig drabbad i själen.
Det önskar jag att jag också hade gjort, när det skedde, inte nu, 25 år senare.

***
Uppdatering:
Stella tittar nu på ep 1 en gång till. Är lite arg över att det inte går att "ladda ner" de andra två.
Ladda ner? Jag vet inte var hon har fått det ifrån.

torsdag 11 oktober 2012

om jag hade levt på 1600-talet


Lite gråare dag i dag. Sov länge i natt men inte alls samma svikt i steget som i går. Har varit hemma hela förmiddagen. Varit småtrött och försökt hitta en bekväm ställning i kökssoffan. Jag är ju exakt två meter lång och hade jag levt på 1800-talet och varit statare, hade jag förmodligen blivit psykotisk pga alla trånga utrymmen min kropp skulle trängas ner i.
Jag läste någonstans att (arbetar)författaren Jan Fridegård, som var född statare, mer eller mindre flydde från den trakt där han bodde med hånet ekande i öronen. Han är värdelös på precis allting, sa man. Tydligen var han både klen och löjligt opraktisk och när han så försvann, drog man kollektivt en suck av lättnad. Jag tror inte ens att man kände till att han hade läshuvud, eller vad det heter, men när han trettio år senare, kom tillbaka som en firad författare, hyllades han av familj och fränder som bygdens stora son.
Det hade inte hänt mig.
Min självkänsla är på tok för låg för att jag skulle klara av att jobba mig genom den mur av jantelag, som höll enkelt folk på plats för hundra år sedan. Dessutom är jag inte hopplös på praktiskt arbetet, bara ganska dålig. Jag skulle ha jobbat, ganska långsamt, med min stora men klena kropp. Jag hade stått på någon ladugårdsbacke och lassat säckar med spannmål och några dagar före min trettiofemte födelsedag hade jag fallit död ner. Eller hängt mig.

Genom mitt liv har jag vid ofta – typ en gång i månaden – tackat gud att jag är född i Sverige i just exakt slutet av 60-talet - i en tid då onyttiga personer av min typ, ströks medhårs både från skolan och barnlitteraturen - och inte någon annanstans.
Jag kan absolut inte förställa mig hur t ex USA skulle ha tagit emot den här impulsive, på samma gång ickekollektivistiske och ickeindividualistiske  jättemannen, som inte kan utöva någon sport, inte står för sina åsikter och som flackar efter bekräftelse så fort han har sagt något. Och som dessutom har överlevde tack vare det sociala skyddsnätet under hela 1990-talet. Det finns bara en karaktär i USA som jag tror representerar mig, och det är Nate i ”six feet under”. Och han dör ju som bekant också i förtid.

All historisk tid före 1964 känns också omöjligt. Kanske med undantag för stenåldern, då folk levde i små, trygga grupper och mest gled runt lite planlöst och testade om bär var ätliga och drog skrönor för varandra. Men vem hade jag varit under 1600-talet? Knappast akademiker, jag är hopplöst språkobegåvad och på den tiden skedde ju allt på latin. Någon militär bana hade jag inte heller klarat av, eftersom jag är rädd för höga smällar och får avgrundsångest bara jag ser lite blod. Självklart hade jag tillhört de understa lagren av samhället, typ statare eller dräng, och därigenom blivit tvångsrekryterad till något av alla de där krigen som man utkämpade nere på kontinenten. Jag hade gråtande mönstrat på något skepp vid Vaxholm, legat sömnlös pga trängsel och dödsångest, och förmodligen dött innan vi la till i Hamburg. Och hade jag kommit så långt som till en riktig strid, ja jävlar vad jag hade dukat under redan dag ett.
Eller också inte.

onsdag 10 oktober 2012

God morgon!

Vilken fin morgon det har varit! Inte kallt som satan, men tillräckligt kallt för att man äntligen får byta till den grövre och lite snyggare rocken och hänga upp den tunnare och lite tråkigare på vinden. Sol över Skanstullsbron och de där torra snart söndersmulade löven i allén på Ringvägen. Å, alla ni som inte bor i Stockholm en sån här dag, ni går miste om något, ni är medvetna om det va? Stockholm kan vara så generöst. Att promenera in över Skanstullsbron, mot Södermalm, med Hammarby sjö åt ena hållet och Årstaviken åt andra och Sigge Eklunds lena röst i i-phoneslurarna, är som att vara statist i en solig film av Hasse Ekman. Folk som cyklar till sina jobb med små barn livsfarligt fastsurrade på pakethållaren, ungdomar som är på väg från tunnelbanan till skolan, någon gemytlig alkoholist som står och svajar utanför tobaken på Rutger Fuchsgatan. På avstånd pågår kroppsabete.

 Jag brukar gå Ringvägen fram till Vitabergsparken, men i dag tog jag vägen om Nytorget. I korsningen Södermannagatan/Katarina Bangata var det plötsligt något som sa mig att jag hade trampat i en hundskit. En obestämd stank omgav mig och den blev starkare ju närmare Nytorget jag kom. När jag rundade hörnet vid själva parken, blev stanken outhärdlig och jag förstod att den inte kom från mina skor. Inne i parkleken på andra sidan körbanan, stod folk och höll för näsan ganska ogenerat. En grupp ungar i varselvästar med pysslingenlogga hade trängt sig fram mot staketet som skyddar de lekande barnen från trafiken, och tittade nyfiket in mot Närkesgatan. Här pågick något som uppenbart kittlade deras humor. Skratt hördes, och barnen pekade glatt. Jag hörde brummandet och förstod innan jag såg tankbilen, att nu pågår tömning av fettavskiljaren inne på Urban Deli.
Jävlar i helvete vilken stank!
Det luktar liksom död och magsjuka på samma gång. Få yttre intryck kan framkalla så kraftiga kräkreflexer som stanken från en fettavskiljarbil som står och fiser på någon bakgata. På något vis gillar jag det. Det finns en rättvisans matematik bakom detta, att allt det vi vräker i oss och kastar ut pengar på bakom dyra glasrutor, på exempelvis Urban Deli, faktiskt genererar en stank som är påtaglig på ett sätt som exempelvis växthuseffekten aldrig blir. Folk satt mycket riktigt och höll för näsan där inne. Jag svalde några gånger. Den där stanken är närmast ångestframkallande. Hur är det att jobba i den där branchen? Hur luktar det i omklädningsrummet, där man hänger in sina civila kläder i ett plåtskåp och kränger på sig den mörkblå overallen? Hur luktar man när man kommer hem? Hur reagerar familjen? Lever man kanske i en värld där alla är avtrubbade från starka dofter? En enklare, rationellare och lite mindre känslosam värld? Det kanske är nödvändigt - jag menar, att leva så här med vidöppna sinnen som jag gör, är det en medelklasslyx?

Jag slutade min morgonpromenad inne på café Gildas på Nytorget. Vinden låg åt ett annat håll, här kändes inget av stanken från Närkesgatan. Här luktade det bara gott. Alex och Sigge samtalade om gryende tonårshomosexualitet i ett samtal som var ovanligt ovsvängigt för att komma från dem, det kändes som att de hade blivit plötsligt självmedvetna, eller som att något hade smugit sig in mellan dem, att det stod en elefant och tryckte i skuggorna, något outtalat, som borde uttalas. Jag hade redan glömt fettavskiljarbilen, betalade mitt kaffe kontant och satte mig vid ett högt och svajigt bord. Gungades åter in i känslan av en perfekt morgon i Stockholm. God morgon!


tisdag 2 oktober 2012

Varför händer inget på den här bloggen?

Jag är i slutfasen av "Karla Brottare och Boris Olsson" som kommer ut i maj. Det är roligt och ganska svårt. Så bloggen får vänta. Men jag längtar faktiskt. Filar i det halvt undermedvetna på en text som kommer att få titeln "med en doft av kål" och som kommer att handla om immiga, skarpt upplysta inomhusmiljöer i vintriga storstäder där tiden stannade på 60-talet.
Det blir något att se fram emot.
Tills dess: höstens sista solros.