Anders Sparring, Stockholm

Prova Jeans

2012-01-30T18:19:00.003+01:00

Jag provade Jeans i dag. Inne i ett trångt provrum. Valde samma storlek som jag alltid väljer. Tog av mig långkalsongerna och klev i de nya. Fastnade på halva vägen med en fot i ena benet. Insåg att jag aldrig skulle kunna knäppa dem, men kämpade mig hela vägen upp. Stod så där och kände hur jag doftade av ålder, avslöjad i min uppenbara gammelmansgestalt. Kvävde en impuls att ropa på hjälp. Lyckades befria mig och tumlade ut på Götgatan igen. Aldrig mer!

Malmö Comedy Festival

2012-01-29T23:35:00.000+01:00

Äkta par, Stockholm:

Kanye West och Fredrik och de andra killarna och tjejerna i pojkarnas akvarium.

2012-01-29T22:49:00.000+01:00

I går förlorade vi oskulden här hemma och är numer föräldrar till "barn med husdjur". Mårten har fiskar i ett 60-litersakvarium som står ovanpå byrån i pojkarnas rum. Det är samma byrå som de brukar klättra på när de vill ta sig upp till överslafen i våningssängen. Det är också den byrå de brukar träffa med en fot när de med sin hemmagjorda version av parcourrier tar sig ner.

Parcourrier är en sport som innebär att man visa snabba hopp uppåt kan klättra förbluffande högt upp på byggnader och andra hinder som finns i stadsterrängen. Mårten såg ett inslag på lilla sportspegeln och sen dess är han besatt. Han har bland annat lärt sig att klättra upp till taket genom att barfota och med lite fuktiga fötter ta spjärn mot garderoberna i vår trånga hall. Jag hoppas att fiskarna spär ut detta intresse lite nu, för annars ligger de själva rätt risigt till.

Nio fiskar är det än så länge i akvariet. Guppies. (Åh vad jag hatar mig själv för den torrt ironiska och lite vonoben-aktiga tonen i detta inlägg, det passar mig inte alls känner jag, men det är nu det enda sätt på vilket jag kan hantera dessa husdjur som helt mot min vilja nu bor här hemma. De är redan på smällen tror jag, för honorna ser ganska tjocka ut. Jag ser framför mig en befolkningsexplosion där i akvariet. En logaritmisk kurva som prickar miljonen före första mars.) Pojkarna har döpt dem. En av hanarna heter Fredrik. En annan Kanye West. De är tysta och dunsar mot den där glasskivan som skyddar dem mot omvärlden. En tyst hierarki, ett microkosmos med sin egen ordning och sina egna system, som nu existerar och får sin näring av två små gossar - en på fem, en på åtta år, och helt beror av deras goda vilja. Annars blir det toaletten.

Men om detta vet Kanye och Fredrik och de andra ingenting. Nu är klockan snart kvart i elva. Jag gick just in och släckte akvariet. Gjorde natt för de små. De sluter sig nu samman under legoskeppet Mårten byggde och grävde ner i sanden på akvariets botten. Sjunker in i en för dem absolut tidlös sömn, en natt med så många påbörjade ögonblick av medvetande att den blir oändlig. När lampan tänds igen runt halv nio i morgon bitti, börjar livet för dem igen. I ett helt nytt universum.

Uppdatering D'Angelo

2012-01-26T22:48:00.000+01:00

Fan, nu har barnen somnat och jag följer konserten på twitter. Den är tydligen lysande.

Tinadee skriver: "D'angelo! Vilken nivå, vilken känsla, rösten är magisk och han lyfter mer och mer. Utan tvekan den bästa soul-spelningen någonsin i Sthlm."

KellyJonesmusic skriver: "D'angelo is apparently blazing the stage in London right now...at this very moment"

Och trots att jag knappt har hört karln' darrar jag inombords av upphetsning. Den här har jag stulit från Twitter:

Och den här från youtube.

Enligt twitter sjunger d'Angelo upp just nu

2012-01-26T20:42:00.001+01:00

Konserten på Filadelfiakyrkan bevakas som om den vore månlandningen, eller som att kronprinsessans värkarbete just hade kommit igång. I studion är Albin Gromer bisittare, på plats i kyrkan sitter en reporter och refererar från en knastrig telefon. När som helst kan den nynyktre soulgiganten komma ut på scen, berättar reportern och enligt twitter sjunger han upp just nu. Twittraren hade sprungit vilse nere i ”katakomberna” under Filadelfiakyrkan och genom en öppen dörr sett detta oerhörda. I studion myspratar man och lyssnar på d’Angelos musik. Detta är en verklig HÄNDELSE. Jag får nästan intrycket att han har återuppstått från de döda.

Jag fattar ingenting, förstår inte d'Angelos musik (eller som Knausgård skulle ha uttryckt det: "d'Angelo öppnar sig inte för mig"), men dras med som alltid när det är något stort på gång. Det var samma sak när de Chilenska gruvarbetarna skulle evakueras ur den där gruvan i oktober 2010. Jag satt halva natten och följde den plågsamt långsamma direktrapporteringen via någon webkamera. Hjärtat slog. Två dagar innan visste jag inte vilka dessa ”bergets fångar” – som de kallades i Aftonbladet - var, överhuvudtaget. Eller när den första rymdfärjan skulle skjutas upp en dammig fredag i maj 1981. Jag var i skolan och hade slutat, men höll mig kvar på skolgården och sprang in i lärarrummet där en TV var uppställd, och kontrollerade om den där jättelika silverfisken som stod och glimrade i solskenet på Kape Kennedy hade fyrats av ännu.

Det är något med direktrapporteringen, sändningen som inte följer något körschema, känslan av att många andra också sitter och väntar på något – d’Angelo eller nästa gruvarbetare, som gör att jag glömmer mig själv. Radion står på i köket. Ännu en rätt så tråkig låt av d’Angelo spelas. Men jag vet att när som helst kan den brytas, och jag kan att höra på Albin Gromer, hur han står upp i studion, hur han håller händerna framför sig i en upphetsad gest och skriker att nu, nu har d’Angelo äntligen gjort comeback.

Om några timmar kommer Mimmi hem, lycklig. Hon är där. För henne är detta mer än en rätt bra direktrapportering.

Juholt

2012-01-20T11:18:00.002+01:00

Om jag tillåter mig att vara lite ytlig. Håkan Juholt ser inte ut som en blivande stadsminister. Bilderna av honom för snarare tankarna till Billy Butt än till Anna Lindh. När han dök upp, för mindre än ett år sen, kastade sig delar av vänstern (dvs de 40-talister som finns i min absoluta närhet) över honom med öppna armar. Någon sa sig vara kär i Juholt. Det var efter hans vackra ord om Orionteatern. Han hade kulturella referenser som gick bortom A-teens och Linda Bengtzing. Hade läst Kristina Lugn.

Häromkvällen var jag på ett litet galleri på Karlbergsvägen och hörde en svårt anakronistisk Olof Buckard tala om konstens uppgift. Buckard pratade om Dag Hammarsköld. Han berättade att Hammarsköld krävde av sin innersta krets att man skulle lyssna på vissa partier ur Bachs Matteuspassionen under särskilt krävande och viktiga möten. Händel gick också an. Styckena skulle nötas in ska Buckard - och drog en jämförelse med Reinfeldt och Anders Borg. Och vi skrattade.

Det är väl detta vacuum Håkan Juholt är tänkt att fylla. Det var så han under några veckor förra våren vann mångas hjärtan. Sen rasade allt samman. P3:s tankesmedjan uppmärksammade att han hade refererat till samma invandrartjej, från samma invandrarförort - hon som sa att när hon dansar, är hon fri - minst 40 gånger och när de spelade upp det, lät Juholt som en traditionellt hycklande politiker som har hakat upp sig. Och sen kom lägenhetsaffären och Juholt tappade koncentrationen och började enhandsrädda. Han blev allt mer Hasse Eriksson, allt mer Anders Sparring, och allt mindre den där stadsmannen ur 60-talistgenerationen som man hade hoppats på - och som Socialdemokraterna vid gud behövde.

Snart är han borta och bortglömd. För honom själv måste det vara ett personligt misslyckande i klass med min tid på Knesset. För socialdemokraterna ännu ett bortkastat år. I dag presenterades de tänkbara ersättarna i tidningen. Så särskilt fräscht känns det inte. När jag ser bilden, tycker jag att det är ganska tydligt att man har slarvat med återväxten. Att det som händer just nu, grundlades redan 1985. Men jag kan ha fel. Förmodligen har jag det. Det har hänt förut.

Att Bli Fotograferad - Knesset - 1996

2012-01-19T20:55:00.000+01:00

Ungefär 1:50 in i det här klippet dyker jag upp i randig polotröja och något kortare frisyr än vad som ansågs mode 1996. Det är en smal och något hålögd Anders Sparring som tittar in i kameran. Jag hade en tuff höst. Mot all logik hade fått jobb som redaktör för det prestigefulla TV-programmet Knesset och redan dag två insåg jag att det nog var ett av rekryteringshistoriens värsta misstag.

Jag har inte vantrivts så djupt på en plats sen jag var sex år och tvingades gå till en dagmamma som nog var lite alkoholiserad och hatade mig och tvingade mig och brorsan att äta mjukost fast vi fick kväljningar. Jag stod och grät varje dag framför hennes hus och väntade på mamma. Jag kunde stå där i timmar och vänta och speja, bakom en smällbärsbuske, med kärringens köksfönster i ryggen och hennes elaka egna barn stojande uppe på någon övervånging. Jag kände mig som en njure som värdkroppen ville stöta borta. Ensam och hudlös. Efter det kändes det mesta jag var med om rätt idylliskt. Tills jag började på Knesset.

Det går inte att säga att de jag skulle jobba med var otrevliga, nej, de var tvärtom mycket glada och roliga och skämtade hela tiden och kallade varandra för "killen" och diskuterade hur många sprutor man måste ta om man ska åka på semester till Vietnamn osv. Men de var helt olika mig. Och detta i kombination med att jag inte hade någon som helst yrkeserfarenhet eller pondus inom det område jag skulle verka, gjorde att jag kände mig fruktansvärt otrygg.

Någon gång under den här hösten gjorde tjejen jag var ihop med slut. Jag var helt knäckt i några veckor, men på jobbet kunde jag ju inte visa någonting. Vi skulle spela in en kväll. Hela redaktionen satt runt ett bord inne på Z-TV och förde oväsen. Det var Erik Haag, Johan Kling, Johan Renck, Jonas Leksell, Martina Axen och så jag. Det skämtades och skojades och fylldes i varandras meningar och mitt i det här kände jag hur jag var på väg att bryta ihop. Så jag flydde med gråten som en spya i munnen, in på toaletten och satt och grinade där inne i säkert 20 minuter. Jag grät närapå parodiskt mycket. Gråten kom som ett vattenfall och jag minns att jag till slut tyckte att det blev löjligt och försökte säga till mig själv att skärpa mig. Fan om jag till och med inte skrattade åt mig själv mellan skvalen. Efteråt sköljde jag ansiktet med kallt vatten i fem minuter, och så gick jag ut till Johan Kling & Co och försökte komma in i skämtandet igen (jag hade aldrig varit inne).

Jag blev inte kvar på Knesset mer än en säsong. Mina chefer insåg tillslut det jag hade känt hela hösten. Den här killen tillför ingenting i den här miljön. Han måste bort. Så jag fick ett jättefint betyg, en schysst kokbok med "tack för en rolig höst" på insidan av pärmen och ett lycka till ut i livet. Den 20 december 1996 kunde jag äntligen vandra hemåt. Det kommande halvåret gick jag på A-kassa och var lycklig. Sen började jag plugga på DI. Jag började skriva manus redan innan jag hade gått ut skolan, och det gör jag fortfarande. Så på något sätt kan man säga att killen, där 1:50 in i filmen, står inför ett väldigt bra liv. Det är bara det att han inte vet om det än.

Avslutningsvis vill jag säga (för dem av er som var med och som kanske har googlat) att jag verkligen gillade Knesset. Och fortfarande när jag tittar, gör jag det med ett leende på läpparna. Det var 90-talets bästa TV-program. Och under all skam jag känner inför min egen insats på redaktionen, är jag rätt stolt över att ha varit med.

Så här skildrar Tomas Andersson Wij, som också hade jobbat på redaktionen till Knesset, den här tiden:
Jag gick med mitt glas
jag balanserade
bland de tvångsmässigt skämtande
bland ironiker och hämnare
Borde gått därifrån
men jag ville vinna dem
Och jag gav en bit av mig
som jag ännu inte har fått tillbaka
Ur "Kärlek 95", från nya lysande skivan "Romantiken"

Nu släpper jag det här.

2012-01-10T14:57:00.000+01:00

Jag har haft lite ångest över nedanstående inlägg under dagen. Tycker kanske inte att det är så på pricken vad jag vill säga. Att det svajar över lite hit och dit. Vad jag egentligen ville säga är: "Fan, när man ängtligen trodde det var OK att vara vänster, är det tydligen inte det längre".

Men jag vet att det inte är det B O vill säga heller. Det är bara det att en massa gammal skit kom upp i samband med hans text. Så, bra med det nu. Nu släpper jag det här.

Vänsterkille på G.

vänsterunge

2012-01-09T23:05:00.000+01:00

Jag har gått lite som bedövad sedan jag läste Bengt Ohlssons”när ska det röda rinna ur kulturens fana” i förra veckan. Ja visst, det varbara en text i en tidning som man kanske inte kunde vänta sig något annat av,men den här gången tog den mitt i veka livet. Det var som att Ohlsson gav migoch min självkänsla den sista avgörande sparken.

Eller…hade det bara varit för Ohlssons text, hade jag nogöverlevt. En ensam mobbare är inte farlig, men när mobbaren genom sittutpekande väcker andra slumrande krafter till liv, när de man tidigare troddevar ens vänner också pekar och flinar, när facebook och twitter och bloggarfylls av hyllande och ryggdunkande kommentarer, då känner jag hur mörkret drarin.

Men vad har det här med mig att göra? Och varför sitter jaghär, fem dagar senare och ältar samma sak?

På de platser där jag växte upp när jag var liten, varvänsteråsikter ingenting man skyltade med. Jag berättade aldrig att minaföräldrar röstade på VPK. Gick aldrig med fnl-märke – eller när den tiden kom:atomkraft Nej-tack – på jackan. När vi pratade om politik och politiska partieri skolan satt jag tyst. Blev man stämplad som vänsterunge kunde man sägagoodbye till kompisar och gemenskap. Då var man kommunist och knarkare och bög.

Så jag var tyst. Konstigt. De åsikter som ventilerades hemmahandlade ju knappast om revolution eller åsiktsförtryck. Mamma och pappa togmycket tydligt avstånd från Sovjet och Kina inför oss ungar. De berättadeutförligt om arbetsläger och censur, och om hur omöjligt det var att lämna desystemen för de som levde bakom dess taggtråd. Det var hockeyVM 1981. Sovjets närmastkoreografiskt skickliga förstafemma – Makarov, Larionov, Krutov, Fetisov ochKasatonov lekte med Tre Kronor och slog oss med 13 – 1 i Göteborg. Jag var litesmygstolt. ”De är kommunister, precis som vi”, viskade jag. Men pappa höllemot. De där är knappast kommunister, sa han. Inte frivilligt. Det är ingen iSovjet.

Det vänsterengagemang som jag fick med mig hemifrån och somjag så listigt skylde, var ett engagemang som jag innerst var och är stoltöver. Det handlade om solidaritet med de svaga, att ställa sig på små ochvärnlösa staters sida, när USA, Kina eller Sovjet kom dragande och skulle rättatill den eventuella obalans som uppstått efter att kolonierna hade blivit fria, det handlade om schyssta arbetsförhållandenför arbetarklassen – de kapitalsvaga, medbestämmande, om en kritisk hållningtill den kapitalistiska grundtanken - den att den som har pengar kan tjäna ännumer på andras arbete (jo för så är det), det handlade om tron på en starkoffentlig sektor, ett socialt skyddsnät, där ingen kan tjäna pengar på andrasvårdbehov, utan där vi solidariskt genom skattsedeln hjälper till att se tillatt den som är svagare än oss själva kan få det lite bättre, och detta inte pågrund av vår goda vilja, utan på grund av att vi levde i ett system där dettavar en av grundpelarna. Allt som är gott. Icke egoistiskt. Långsiktigt.

1989 var jag äntligen vuxen och började mitt eget liv. Underden här tiden gick en vänstervåg genom de kretsar jag umgicks i. Äntligen kundejag tala öppet om mina åsikter. När muren också hade fallit slapp man de därständiga ”jamen du vill väl ha det som i sovjet”-argumenten som var så svåraatt värja sig ifrån och debatten blev plötsligt mer nyanserad. Jag och mångaandra av alla vänsterungar som hade vuxit upp i diasporan, vågade oss äntligen fram, vi sökte oss tillvarandra, bildade kompisgäng och skapade våra egna normer - koncensus om man så vill. Och utifrån dessaförsiktigt sökte vi oss vidare.

En av mina bästa vänner sedan 22-år, träffade jag på endemonstration som var anordnad för alla de som var kritiska till USA:sinblandning i Kuwait. Vi möttes där, tyckte att det var lite kallt och snårigt(vädret och frågeställningarna), blev kompisar och har så varit sedan dess. Jagvill minnas att han inte var uttalat vänster då. Vid valet det året har jag förmig om att han övervägde folkpartiet. Och jag lyssnade och höll inte med. Jag reageradetill och med starkt med taffliga argument, men kände mig inte hotad, utantyckte att det var roligt med någon som tyckte annorlunda, var beredd att tatill mig och kanske för första gången få känna att någon som gillar ettborgerligt parti per automatik inte skulle vända mig ryggen. Detta gjorde miglite hög, minns jag.

Samma sak när en annan kompis – Jonas – kom ut som djupblåmoderat. Vi hade på något sätt samma vänliga grundsyn, tyckte bara olika, och iden tillåtande atmosfär som någonstans ändå rådde i mina kretsar, mitt i detkalla och ironiska 90-talet, kunde vi också fortsätta att vara vänner. Det varliksom grundpremissen. Vi kan äntligen mötas. Jag behöver inte skämmas övermina åsikter, ingen annan ska behöva göra det heller.

Det är mot detta Bengt Ohlsson och hans påhejare i desociala medierna slår. De fyller bröstkorgen med luft, pekar med hela handenoch säger ”det där är vänster, det är sovjet (bildspråket i DN), det är viklara med nu”. Och plötsligt känner man hur högervinden blåser hårdare ochkallare än någonsin.

I dag skriver Åsa Linderborg ett svar i Aftonbladet. Jag lästedetta och drog en djup suck av lättnad. Känner mig inte längre lika ensam.

Stor humor

2012-01-05T09:55:00.000+01:00

Ur ingressen till DN:s recension (Kerstin Gezelius) av Steve McQueens film Shame: "Steve McQueen lyckas gå långt i exploaterandet av nakna kroppar utan att väcka åtrå". (En stark fyra)

Ur ingressen till SVD:s recension (Jan Söderqvist) av samma film: "Shame vältrar sig med glädjelös frenesi i just den skörlevnad som filmen fördömer." (En tvåa)

"Vältrar sig med glädjelös frenesi i skörlevnad". Ha ha, det är det roligaste jag har läst sen "Mannen som slutade röka".

Kulturvänster

2012-01-04T14:28:00.000+01:00

Bengt Ohlssons "essä" i DN i morse. Det är tur att han inte hänvisar till opinionsläget i stort, DN:s halverotiska skildringar av Anders Borg och Fredrik Reinfelt och det obefintliga trycket på utrikesminister och fd Lundin Oil styrelseledamot Carl Bildt, utan nöjer sig med att hänvisa hur snacket går på middagarna i Enskede och i debatten runt nya slussen.Hade han grävt lite djupare, hade hans teser om kulturvänsterns tolkningsföreträde i debatten fallit som isberg från Grönland, en efter en.
Ohlssons text i DN i morse gav mig bara ont i magen. Det är som brorsan sa, hade den publicerats för tio år sen, hade den kanske varit lite fräck, men i dag? Vad är det han tar spjärn emot? Inte tvånget att vara vänster för att framstå som korrekt i varje fall. Det har för länge sen upphört att gälla.
Jag tror att DN genom att publicera Ohlssons lilla uppkastning, vill betala tillbaka för de eventuella obehag man kan ha åsamkat sina borgerliga läsare genom att publicera Kristin Lundells artikel om spelet runt Lundin Oil i går. Hurra, tänkte jag när jag läste henne. Äntligen händer det något. Men icke. Ställningstaganden åt vänster är helt enkelt inte tillräckligt 2012. Framtiden tillhör Bengt Ohlsson och grabbar som han. Typ Göran Skytte och Ulf Brunnberg.

Uppdatering: Bara för att spä på Ohlsson-kritiken lite ytterligare, skulle jag vilja länka till det här ypperliga inlägget, skrivet av mig själv.

En övervintrad Håkan Hellström?

2012-01-04T01:19:00.003+01:00

Sista veckan på jullovet

2012-01-03T11:44:00.001+01:00

Sista veckan på jullovet. Julgranen börjar kännas som en partygäst som borde ha gått hem för länge sen. Solen på husen mitt emot stör också. Det var länge sen någon jobbade. Kommer att bli svårt att leta sig upp ur det här igen.
Lyssnar på Tomas Andersson Wijs nya lysande skiva. Han sjunger: "hade ingenting på hjärtat i går, hade ingenting i dag/ men jag har några gamla meriter att leva på ett tag".
Sista veckan på jullovet. Dygnsrytmen ur fas. Trött på julmust. Är gammal, tung och mätt. Har ingenting på hjärtat i dag, men jag har några gamla meriter att leva på ett tag. Om två timmar sitter jag på en SF-biograf med två åttaåringar och tittar på Alvin och gänget 3. Årets första biobesök.

Hemulen

2012-01-02T12:14:00.002+01:00

När Stella föddes, den 25 juni 2001, var vi redan på Gotlandoch det var sedan tidigare bestämt att förlossningen skulle äga rum inne påVisby lasarett. Det blev några tjusiga dagar där inne i sommarstaden måste jagsäga. Den kalla försommaren tog slut den 24 och en värmebölja som skulle varaända in i september det året rullade in. Jag och Mimmi vandrade runt iAlmedalen mellan värkarna och tittade på alla bakfulla sommargotlänningar somlåg utslagna under kastanjerna och skickade SMS till varandra.

Nedanför lasarettet slingrar sig en mycket vackerstrandpromenad. Havet ligger där ute med ett täcke av dis som kommer attförlora kampen mot den allt hetare solen någonstans runt klockan ett påeftermiddagen. Vi gick där fram och tillbaka. Mimmi hade en vit långärmadbomullströja på sig och bruna mjuka plyschbyxor. Till frukost hade hon ätit enrostad smörgås med björnbärsmarmelad och råkat göra en fläck på sin tröja. Nuvar fläcken vackert mörklila, men när Stella var ute och låg på hennes bröst 40timmar senare, skulle fläcken ha mörknat mot brunt och bara vara en bland mångaandra. Under en så lång förlossning tappar man kanske lite stilen, men det görliksom ingenting. Det är så mycket liv och kärlek i det som händer.

Jag höll Mimmi under armen, var lite valhänt, hade ingenaning om vad som väntade eller hur jag skulle göra när smärtorna satte in.Ibland satte vi oss på en bänk. Jag tog en glass. Mimmi tog en glass (var detfrån den fläcken kom?). Visby lasarett är ganska litet och där finns också etthospice. En sköterska drog en rullstol med en kvinna i sista stadiet längshavet. Jag tänkte att hon och vårt nyfödda barn kommer att finnas samtidigtunder så kort tid. Kanske bara några veckor.

Vi fick dubbelrum. Högsta vinsten sa man till oss på BB. Härskulle vi ligga kvar i tre dagar. Allt var okej med vår lilla flicka, meneftersom vi hade vår bostad åtta mil söder om Visby, tyckte man att vi hellrekunde stanna kvar istället för att åka hela den långa vägen upp igen för ettPKU-test. Samtidigt som oss fanns här tre andra familjer. Två var frånStockholm.

Papporna i dessa familjer var särdeles fåniga minns jag attjag tänkte. Inte alls som jag. En av dessa, han var gymnastiklärare har jag förmig, tycktes ha oerhört svårt att förstå detta nya. Han gjorde allt rätt påpappret, men lyckades inte lirka in den där avgörande värmen i hanteringen. Engång passerade jag hans rum. Han låg spikrak på rygg med skjortan uppknäppt ochden lilla bäbisen mot bröstet. Det pågick något sportevenemang och han hadeTV:n på och Aftonbladets rosa sportbilaga höjd över över den lilla där mot hansbröst. När jag passerade lyfte han huvudet och nickade mot sitt barn. ”Närhet”,sa han. ”Det är viktigt i den här åldern.” Och så frågade han om jag villefölja med honom och den andra stockholmspappan ner på stan sen, och dricka ölpå någon terrass. ”Det är så mysigt att sitta där och dricka öl och titta utöver havet”, sa han.

Jag kallade honom Hemulen.

Han var naturligtvis en mycket fin människa. Jag har stöttihop med honom igen. Gotland är inte stort, man stöter ihop med folk förr ellersenare. Nu har han flera barn och är till och med bofast på ön. Är älskad ochpå intet sätt ond. Men han är och förblir en hemul. En mycket fascinerandekaraktärstyp. Den där glada, frejdiga, lite ångestdriven men ändå fylld avkreativitet, som sätter igång aktiviteter för att det ska bli lite trevligt,utan att det blir så värst trevligt.

Jag känner mig ofta själv som en sån där hemul. När jag gårrunt här hemma, stor och mörk och städar och sätter på kaffe och vet attungarna hör mina steg och tänker att åh, om ändå mamma vore hemma, så skullealla de där sakerna han håller på med, få ett innehåll.

Ännu en dag genofluten

2012-01-02T01:09:00.002+01:00

Så var ännu en dag genomfluten. Årets första och min bästa dag. Sen jag blev vuxen och fick barn och inte längre kunde vara så förtvivlat bakfull på nyårsdagen, har detta blivit min favoritdag på året. Nu kan man äntligen andas ut. Ännu ett år överlevt, ännu en jul och ett nyår. Denna tid då man slänger i sig kladd och konsumerar i fritt fall - från den första pepparkakan i slutet av oktober via hysterin i Sickla dagarna före jul fram till skaldjuren i går kväll - är äntligen förbi och ett nytt år ligger rent och orört och bara väntar. Jag står på min balkong och tittar ut över Årsta. Stillheten som efter en lång djup suck. Äntligen är det över. Äntligen går det att blicka framåt.

Gott nytt år på er. God fortsättning! Nu blir det ljusare igen. I början av februari kommer de första flyttfåglarna att siktas vid Skånes sydkust. Semlor ska bakas och vänner bjudas in till provning. I mars kommer det förhoppningsvis att ligga skitig vårsnö runt refugerna och smälta bort timma för timma när solen tittar fram och man kan se med blotta ögat hur våren gör sina framryckningar. Det ska köpas skor, kavajer. Tas promenader och läsas nya böcker.

Jag har inga specifika förväntningar på 2012. Jag tror att jag kommer att jobba på som vanligt, att jag kommer att oroa mig och drabbas av fullständig hybris med ungefär samma intervaller som vanligt. Karla Brottare kommer ut i maj. Tills dess har jag förhoppningsvis ytterligare ett manus klart. Janne och jag kommer att hitta nya projekt - kanske tillsammans med utmärkta Ditta Bongenhielm, som vi kom att samarbeta med under förra året, och som gled in i vår gemenskap som en perfekt slipad pusselbit.

Barnen kommer att växa. Stella kommer att sjunga mer, Mårten kommer att bli ännu snyggare och Alexander ska börja i skolan. Och Mimmi och jag kommer att komma iväg på ännu en resa till Paris. Vi gjorde en i maj förra året. Det var underbart. Vi måste göra det i år igen. Men hon vill nog hellre åka till Venedig. Ja, ja, vi har grälat om det där. I-lansdproblem. Jag älskar henne.

2011, goodbye

2011-12-31T03:20:00.007+01:00

Nu är det så äntligen nyårsafton igen. På bloggarna och i tidningarna sammanfattar man året som har gått. Det är årets bästa hit och dit och jag kan inte komma på någonting. Javisst, Knausgård höll mig fjättrad i halva hösten, men jag har läst alldeles för lite för att kunna säga att han var bäst i år. Förmodligen inte.

Det finaste som har hände mig under 2011 var att Natur och Kultur hörde av sig början av året och äntligen ville ge ut Karla Brottare. Så här i efterhand svindlar det en smula när jag tänker på att jag faktiskt inte ville först. Att jag inte orkade ge mig in i arbetet en gång till. Men de lyckades övertala mig med kärlek och smicker (tack Caroline Bruce, du anar inte vad du betyder i det här), så under våren och början av hösten skrev jag utav bara satan och nu är boken färdig och kommer ut i maj. Nu går jag här och dagdrömmer och lägger upp olika tacktal och planerar för en uppföljare. En skön känsla inför 2012. En känsla av att för en gång skull ha lite kontroll över vad som ska hända.

Annars var väl 2011 mest bara skit? Eller hur? Den 22 juli i år var vi hela familjen hos min syster Jenny på hennes sommarställe i det vackra Östergötland. När dagens sommarpratare hade tackat för sig, gick jag och Mimmi och grabbarna ut i skogen för att plocka bär. När vi kom tillbaka satt resten av sällskapet som klistrade vid radion. Jennys man Rikard berättade om en bomb i Oslo. Terrordåd förmodligen. Jag minns att jag sökte bra mottagning för mobilen och gick upp på en liten kulle för att hitta mer information. Eventuellt hade några ungdomar blivit skjutna på en liten ö söder om Oslo. Det var sommar. Lite dåligt väder. Vi gick in och bakade bullar har jag för mig. Lyssnade på radion hela kvällen. Tomas Tengby höll i karlavagnen. Han hade telefonväkteri om terrordåden och trampade i precis vartenda klaver man kan trampa i. Försökte till och med lätta upp stämningen med några små skämt som föll platt som nedstörtande grodor till marken. 5 eller 6 ungdomar döda på Utöya. 7 döda i Oslo. Det var vad man visste då. Det räckte gott och väl. Folk ville verkligen prata.

Morgonen därpå väckte Mimmi mig och berättade att över 80 barn och ungdomar hade blivit mörade. Just när vi var ute i skogen och plockade bär. Ungefär 40 mil fågelvägen från där vi hade varit. Märkligt att vi inte hörde skotten, minns jag att jag tänkte. Det var resdag. Bilen skulle packas och vi skulle åka tillbaka till Gotland, via Oskarshamn. Jag vet inte om jag var så värst berörd. Mest uppspelt på ett obehagligt sätt. Vi hade inte sett några bilder än. Inte läst några egentliga tidningar. Det blev ganska varmt framåt eftermiddagen. Bilen var packad, och vi körde söderut, mot Boxholm och tog sen vägen mot sydost förbi Malexander. Och där, just efter att vi hade tagit oss genom det lilla vackra samhället, just innan hårnålskurvan som tar den förbipasserande ut ur Malexander igen, såg vi minnesmärket. En sten och några nyplockade blommor. Förmodligen ditlagda under dagen. Rånarvägen, så kallas den ju, bakvägen mellan Kisa och Boxholm. En ond väg, tänkte jag. Mörka åskmoln drog ihop sig, jag gasade på så gott jag kunde på den kurviga vägen. Ville bort från den. För mycket död här. Vi sa inte mycket i bilen. -Usch vad obehagligt, på sin höjd. Barnen hade frågor. Om skotten i Malexander och om skotten på Utöya. Jag tänkte på Knausgård, minns jag. Hade precis börjat läsa den första av de två som fanns på svenska. Tänkte på Fredrikshamn, där det finns en nöjespark, som jag har skrivit för en gång för länge sen. Allting kändes så nära. Kropparna låg fortfarande kvar på marken då. Jens Stoltenberg hade ännu inte gjort sina uttalanden.

Vi åkte vidare. Vid Hulstfred hörde vi att Amy Wienhouse var död. Vi lyssnade på henne hela vägen till Oskarshamn. Det kändes konkret och bra. Lätt att fatta.

Jag pratade med Ingeborg om det som hade hänt. Ingeborg är mamma till några barn som Mårten och Alexander lekte med på Gotland och hon är klok och beläst. Ingeborg pratade om hur vi som samhälle reagerar när något som det som hände i Norge den 22 juli, händer. Hur vi försöker göra oss starka. Hur vi enas bakom en bredbröstad ledare. Hur vi sträcker på oss stärkta och fastslår att detta inte kommer att hända igen. Och så gör det det. Om och om igen. Hon undrade om inte en sundare reaktion hade varit att acceptera vår bräcklighet. Att inte slå fast att detta inte får hända igen. Utan istället leva med en möjlig förlust alltid finns där, att leva med att vi i grunden är sårbara. Vi kan inte skydda oss.

Usch, jag vet inte om jag återger henne rätt nu, förmodligen inte, Ingeborg är väl typ professor, och jag kan knappt läsa, men jag tyckte i varje fall att det hon sa var så jävla bra. Hon sa det som jag bäst tycker sammanfattar hela det här året, och alla andra år också. I grunden är vi sårbara. Vi kan inte skydda oss. 22 juli

Patti Smith - "Rock 'N' Roll Nigger"

2011-12-30T18:38:00.000+01:00

Lassgård

2011-12-29T18:13:00.009+01:00

Jag tycker verkligen om Rolf Lassgård. Han är Sveriges bästa filmskådespelare i genren "kriminal".
Rolf Lassgård är som ett urberg. Han kan få vad som helst att låta naturligt och fyllt av smärta.
Ta bara den klassiska repliken: "varför har ingen informerat mig?" När Persbrandt säger den, tänker man: åhå, där kom den klassiska repliken - en gång till.
När Lassgård säger den tänker man: Ja, varför i helvete har ingen informerat honom, fattar ni inte att det lilla misstaget kommer att leda till katastrof och försvåra utredningen på ett sätt att ytterligare tre baltiska flickor + en lätt utvecklingsstörd flakmopedist kommer att mista livet innan den här historien är över.
Eller repliken: "vi kan väl ta sovmorgon" (Jägarna 2): jaaa, det måste ni göra, han behöver det, han kommer att dö annars.

Så bra är Lassgård!

2011-12-27T14:19:00.003+01:00

Jag har plockat fram den lilla gråvita dosan från Nordea och flyttar pengar mellan mina olika konton. Sparkonto, företagskonto och lönekonto, de är som kommunicerande kärl de där tre. Nivån står i ständig relation till varandra, med den starkaste gemensamma nämnare att den ständigt tycks sjunka. Det är inte intressant att prata om pengar. Det är oerhört privat, jag vet, men den där lilla halsbrännan och känslan av att just ha varit arg och skrikit, som brukar hänga kvar sedan jag har loggat ut från Nordea, den är för stark och en alltför stor del av mig, för att jag inte ska ta upp den.

Jag har som en ständigt pågående parallell tanketråd uppe. En tråd där jag räknar, och räknar om mina tillgångar. Där debet och kredit liksom per automatik uppdateras mot varandra varje gång jag drar kortet. Det finns ingenting i mitt liv som pekar på att vi kommer att bli ställda på gatan, att vi inte kommer att kunna åka på semester, eller att ungarna kommer att packa upp trasiga leksaker ur paketen nästa gång de fyller år. Det går rätt bra och jag är i princip skuldfri. Så den här oron måste vara tecken på något djupare. Något grundläggande. En rädsla för katastrofer som jag antagligen har gått med under hela mitt liv, och som äntligen kunde flyttas in i det trygga och relativt lätthanterliga plånboksfacket så fort jag blev vuxen och fick ekonomi.

Alldeles just nu avslutade Hans Rosenfeldt sitt småtrevliga och småkloka vinterpratarprogram. Hans R tycks vara en hyfsat sorglös och trevlig prick med några halvmörka episoder i sin bakgrund som håller honom uppe konstnärligt. Det går bra för Hans. Han tar sina uppdrag och genomför dem habilt och med en blick för det folkliga utan att det blir buskis (buskis är f ö inte särskilt folkligt längre) som gör honom framgångsrik på lång sikt. Han berättar levande och intressant om sitt liv och kan avsluta med att konstatera att han har det bra, att han har fina barn, en hustru som han älskar, uppdrag han tycker om - och pengar så det räcker.

Han drar detta med pengarna exakt i samma ögonblick som jag loggar ut från nordea.se, just som jag har konstaterat att pengarna kanske inte räcker på det sätt jag hade tänkt mig, den här månaden heller. Och som i ett trollslag är all min ångest återigen fokuserad på en liten punkt. Alla de goda tankar jag hade tänkt under förmiddagen är också som bortplåsta. De onda med. Utom en då. Grundtanken.

2011-12-25T01:14:00.002+01:00

Klockan är 01:14 och det är inte julafton längre. Två av tre barn är fortfarande vakna och de pågår med vad de nu har för sig med en slags trög målmedvetenhet. Det finns ingen av den där plötsligt uppflammande aggressiviteten i deras framfart, den där som brukar visa sig vanliga fredagar och lördagar när de är uppe för länge. 01:16 är hon nu. Alexander leker med bilbanan som han fick. Mårten spelar Wii. Stella sover. Hon gav upp frivilligt för en timme sen. Men pojkarna bara mal på. Lugnt, ganska stillsamt, utan kamp vänder de på dygnet. Jag undrar hur långt de kommer att gå under det här jullovet. Om de kommer att röra sig bakåt, genom alla 24 tidszonerna, och pricka normal läggtid lagom till måndagen efter trettonhelgen?
Oj, nu hörde jag någon gråta till inifrån pojkarnas rum. Det är kanske läggdags ändå. 01:19. Gonatt.
..och god jul.

Är det inte märkligt..

2011-12-22T10:10:00.008+01:00

..att det är just när man befinner sig mitt inne i alla sociala medier, som man känner sig så oerhört vid sidan om allting?
Jag känner mig, utan någon som helst synbar anledning, väldigt utanför.

Förmodligen är det mitt eget fel. Platons grotta, det är en bra bild tycker jag. Den fattade jag verkligen - den där soliga hösteftermiddagen 1986 då min religionslärare Bertil Ultin, presenterade den för oss i en kvav lektionssal högst upp i Brännkyrka gymnasium: idén om att vi står med ryggen vända mot ljuset och strävar in mot de skuggbilder som det verkliga livet kastar mot grottväggen. Men det var först med facebook och twitter, som den perfekta gestaltningen av Platons grotta dök upp i våra liv.

Det kommer att krävas en revolution av icke tidigare skådat slag, för att vi ska hitta ut ur den.

Nu är det mysigt

2011-12-22T01:17:00.003+01:00

Nu är det mysigt. Det är som i en film av Astrid Lindgren. Mimmi sitter här mitt emot och riktigt knåpar med färgade band och glas. En skomakarlampa lyser över köksbordet. Utanför är det alldeles svart och mitt i denna årets längsta natt är det bara hon och jag som är vakna. Vi lyssnar på First Aid Kit och det låter bra. Skir stämsång på klingande amerikanska, från Svedmyra. Det är trygghet 2011.

I morgon tar jag bilen till Willys och köper julmat. Vi försökte göra en lista, har försökt i tre dagar nu, men blir liksom äcklade när vi tänker på allt salt och halvsyrat vi ska slänga i oss till jul. Jag vet inte. Det kanske bara blir julklappar och risgrynsgröt i år. Och gran. Och glaskulor med färgade band i.

sorry, ännu en skärmdump

2011-12-21T11:10:00.003+01:00

http://damnyouautocorrect.com/13603/the-25-funniest-autocorrects-of-dyacs-first-year/

till er som är på väg att ge upp, till er som har glömt bort, till er som ser mörkret som en spegling av ert inre, era relationer eller er ekonomi

2011-12-21T09:42:00.004+01:00

nu är det jävlar mörkt ute

2011-12-18T20:55:00.002+01:00

Nu lever vi i det mörkaste av helveten. Vore det så här året om skulle vi alla dö. Vi skulle alla vilja dö. Jag vaknade sent, vid halv 11-tiden och inledde dagen med att tända alla lampor i hela lägenheten. Allt, myslampor och taklampor. Det gick nästan inte att härda ut. Jag lutade huvudet mot köksbordet. Tittade på bokstäverna i DN utan att förstå någonting. Ute föll blötsnön från det miltjocka molntäcket. Detta är Mordor. Det är som att någon har droppat bly på ögonlocken. Det går inte att se någonting. Vi tog bilen till tekniska musieet. Körde med vindrutetorkarna på intervall. Då och då gnisslade de till irriterat mot torr ruta, och jag upptäckte att vi hade åkt in i en tunnel. Inte ens julhandeln såg ut att fungera normalt. Det var bara halvfullt inne i stan. Folk gick och bar sina dyngvåta NK-kassar, stod och huttrade vid övergångsställena. På kungsgatan har man applicerat extra mycket belysning just i år (100 år), men allt jag såg var ett grått mörker. Från mörker till mörker. Asfalten på parkeringsplatsen vid tekniska museet var svart, den glänste inte ens. Utanför oss låg Gärdet som ett svart hål. Kaknästornet som en billig fackla en bit bort. Barnen pratade om att de ville åka upp. Men det hade varit lönlöst. Finns ingenting att se, sa jag. Vi tar det till våren. Om vi överlever det här.

snart börjar kvällen

2011-12-17T18:17:00.004+01:00

Den här dagen hinner inte vakna förrän den sakta börjar tyna bort. "Åh, när börjar kvällen", klagar Stella. Hon är orolig. Tycker att det är omysigt. Det är kväll i rummet fastän klockan bara är en bit över 18. Vi har ätit hämtmat till McDonalds i dag, ingenting mer. Jag lyssnar på musik och halvslumrar i hörnsoffans hörn. Pojkarna leker någonstans i utkanten av synfältet. Då och då märks en förändring av luftströmmarna i lägenheten. Det slutar dra från fönstret och en kall vind smeker ansiktet. Jag och Stella rusar oroliga upp. Har pojkarna öppnat ett fönster någonstans?

Stella försöker konversera mig. Undrar vad jag har för syn på kvällens avsnitt av "så mycket bättre". Undrar hur jag tror att duetterna kommer att bli. Säger att hon inte gillar Laleh längre, sen hon såg Jalla Jalla. Jag lyssnar nästan inte alls. Svarar trött och kort. Vi har ingen mjölk i kylskåpet (måste gå och handla, men hur? - jag har ju tänt en brasa i öppna spisen vi inte kan lämna). Jag stänger av musiken och Stella slår på TV:n. Den där avtrubbande tryggheten fyller rummet och kvällen har börjat.

Julklappstips

2011-12-17T00:21:00.005+01:00

Jag gör som Richard Dinter och rekommenderar å det varmaste den här boken: "De välvilliga", där Jonathan Littell ger röst åt en SS-officer, som från en sen 60-talsutsikt berättar vad han var med om under krigets tre sista år.

Littell är själv född 1967 och uppvuxen i Frankrike och USA. Han är själv jude, och lär ha sagt att han skrev "De Välvilliga" för att han ville undersöka vem han skulle ha varit, om han hade varit med om kriget på tyskarnas sida. Man kan verkligen säga att han har gjort hemläxan.

Boken är något av det grymaste (och bäst researchade) jag har läst. Det finns ingen nåd här - i varje fall inte så långt jag har kommit, det är c a 200 sidor kvar och jag tycker mig förstå för allra första gången vad människan egentligen är för varelse. Köp denna. Läs den eller ge bort den.

Eller om jag ska citera Richard: "Läs den och skippa alla twittrare ett tag, alla bloggar ( inklusive denna), statusuppdateringar, facebookdebatter."

Varför?

2011-12-14T09:34:00.000+01:00

På radion just nu: "Love in an elevator", Aerosmith.
Varför?

farbror blå

2011-12-13T00:31:00.003+01:00

Jag blev stoppad av polisen i kväll. Han stod i mörkret på Gullmarsvägen, just vid farliga skymda kurvan vid Etsarvägen med sin varselväst och vinkade in mig. Spännande, tänkte jag, äntligen händer det något. Jo, för jag tillhör ju typen som får lite extra puls när jag hör sirener, som gärna vrider på huvudet om jag ser blåljus, och som gärna stannar upp och tittar lite nyfiken om jag ser ambulans och polis runt en trafiksituation.

Jag gillar poliser. Väldigt mycket. Jag känner att jag måste komma ut med det nu. Men när jag var liten var jag så oerhört rädd för dem. En gång, under en demonstration utanför spanska ambassaden 1974, då jag, mamma och pappa och kanske ytterligare 70 vänstermänniskor hade samlats för att protestera mot Francoregimen, blev jag vittne till ur en grupp poliser, ganska brutalt, tryckte ner en kille som försökte ta sig över sängslet, in på ambassadområdet. Hans kind trycktes ner mot asfaltsgruset och kinden såg så naken ut där mot marken, pappa höll för mina ögon och mitt hjärta slog. Jag kände hat den gången. Trodde att poliserna hade dödat killen. Ville någonstans djupt inom mig springa ner för den korta backen till ambassadgrinden och poliserna och spraka på dem, slå och gråta så att snoret rann. Men jag stod kvar, och lät hatet verka inåt.

Under hela min tonår var jag rädd för poliser. Eftersom jag fortfarande var lite vänster och inte höll på med idrott eller musik, kunde det hända att jag hamnade i de stora grupper av punkare och skinheads som drog runt i centrala Stockholm med folkölskassar och illaluktande frisyrer. Polisen var ofta med och höll ett öga på oss. En gång, det var valborg och vi hade gjort upp ett stort bål på Hötorget, blev situationen kravalliknande. Poliserna tog till batongerna, och mina hatkänslor var nära att spränga mig.

Men jag gjorde inget. Jag drog mig undan, ner på en sidogata. Ingenting kunde vara värre än att bli arresterad och få en prick i registret. Det bara fick inte hända. Trots att jag var 17 år och ganska intelligent, kunde jag inte se någon framtid alls bortom en sådan kontakt med polisen. En prick i registret. Inga jobb. Ett liv i misär och missbruk. Det visste alla.
Nu är jag äldre. Nu är jag samhällsbärande. Nu har den fina lilla försvarsmekanismen som kallas för reaktionsbildning, och som är en ovanligt aktiv mekanism i mitt psyke, vänt mitt hat till ren och pulserande röd kärlek.

Jag var givetvis väldigt nervös när jag blåste och jag darrade lite på både hand och röst när jag sträckte fram körkortet och försäkrade att bilen var både skattad och försäkrad. Eller som jag lite skämtsamt uttryckte det: "Ja det hoppas jag verkligen".
Polismannen var säkert 12 - 13 år yngre än mig. Jag skulle typ ha kunnat vara hans kolloledare i början av 90-talet, men när han stod där utanför min bil i det kalla vintermörkret och ställde sina frågor, tedde han sig som en mycket gammal och mycket sträng och rättvis magister.

Jag var spik nykter visade det sig. Och allt annat var i sin ordning. Han bekräftade detta, och jag ville bara kliva ur bilen och ge honom en kram och tacka för allt. Ville inte att situationen skulle vara över.
"Ha en bra kväll", sa han.
"Detsamma", sa jag.
Och jag menade det. Det var länge sen jag menade det så mycket.

Skrivövning

2011-12-11T02:05:00.005+01:00

Jag har skrivit en dialog, ursprungligen var den tänkt för två personer som absolut inte kan spela teater, något att läsa upp vid ett speciellt och skämtsamt tillfälle, men så ville jag bara fortsätta.

Jag tycket mycket om den. Jag vet inte vad den handlar om än, vet inte var den kommer att ta vägen, men det är njutbart att bara skriva repliker utan riktning. I mitt jobb finns det ju alltid en mall eller en uttänkt väg att gå och det improvisativa flödet måste hejdas gång på gång för att texten inte ska skena iväg och falla utanför ramarna. Här har jag lagt alla sådana hänsyn åt sidan och bara låtit karaktärerna prata på.

Efter ett tag märker man, tycker jag, att en historia börjar växa fram, och då känns också replikerna lite märkligare, lite plattare och det blev svårare att skriva, så jag tog paus.

En skön skrivövning var det i varje fall. Väldigt rolig. Rekommenderas.

Han:
Du?

Hon:
…

Han:
Är jag mörkhårig?

Hon:
Nej.

Han:
Är jag ljushårig?

Hon:
Ja

Han:
Är jag ung eller gammal?

Hon:
Du är i medelåldern.

Han:
Är jag i yngre medelåldern eller övre?

Hon:
Du är i övre medelåldern. Man kan nästan säga att du är gammal.

Han:
Är jag en gammal man eller en gammal kvinna?

Hon:
Du är en man.

Han:
Jaha.

Hon:
Ja.

Han:
Är jag en vacker man eller en ful man?

Hon:
Många skulle nog säga att du är en vacker man.

Han:
Vad skulle du säga?

Hon:
Att du ser bra ut.

Han:
Är det samma som vacker.

Hon:
Det kan man säga.

Han:
Är jag lång?

Hon:
Nej, det är du inte.

Han:
Är jag tjock?

Hon:
Ja, lite på mitten, men du smalnar av både upptill och nertill.

Han:
Uttryckt som en form är jag..

Hon:
..

Han:
Det var en fråga. Uttryckt som en form är jag?

Hon:
…

Han:
Ett klot?

Hon:
Nej inte ett klot.

Han
En romb?

Hon:
Ja, snarare en romb. Du har en normal kroppsbyggnad för en man i din ålder. En snygg karl i din ålder.

Han:
Och det är?

Hon:
Din ålder..

Han:
Vilken är min ålder.

Hon:
Runt 70.

Han:
Åfan. 70.

Hon:
Ja.

Han:
För män i 70:årsåldern är det normalt att ha kroppsformen av en romb?

Hon:
Ja.

Han:
Är jag normal tycker du?

Hon:
Ja, kan vi äta nu?

Han:
Är du normal.

Hon:
Ja, det är jag väl.

Han:
Är du man eller kvinna?

Hon:
Kvinna.

Han:
I?

Hon:
I? I vad då?

Han:
I vilken ålder?

Hon:
Samma som du min vän. 70.

Han:
Din kropp har formen av en romb.

Hon:
Ja, det är normalt även för kvinnor i den här åldern.

Han:
Men med tyngdpunkten förskjuten något uppåt.

Hon:
Det är nog brösten som gör att du tycker det.

Han:
Brösten…

Hon:
Kan vi äta nu?

Han:
Brösten...

Hon:
Vill du ha kolsyrat vatten eller tar du en lättöl till?

Han:
Är du vacker?

Hon:
Tja, vad tycker du?

Han:
Vad är vacker?

Hon:
Det vet jag inte. Det som ögat upplever som harmoniskt, icke anstötligt eller kanske direkt tilldragande.

Han:
Jag kan inte svara på det. Är du det?

Hon:
Många tycker nog att jag är vacker, men själv…när jag ser mig i spegeln ser jag bara mig. Något äldre, något mer rombformad, något torrare mellan ögonen, har du sett här… vad torrt det är.

Han:
Ja, det är torrt.

Hon:
Men jag tror att vi är ungefär lika vackra du och jag. Relativt sett.

Han:
Vad betyder det?

Hon:
Att vi förfulas i ungefär samma takt.

Han:
Vem är vackrast.

Hon:
Det har nog alltid varit du.

Han:
Vad har vi den?

Hon:
Vad letar du efter?

Han:
Titta sig i.

Hon:
Spegel.

Han:
Spegel.

Hon:
Här.

Han:
Ja kanske. Titta, jag är ljushårig. Jag har alltid känt mig mörkhårig. Tror jag. Har jag det?

Hon:
När du var yngre färgade du ditt hår ibland. Du var naturligt cendrefärgad men valde gärna något åt hållet kastanj.

Han:
Är det en färg?

Hon:
Kastanjebrunt. En varm brun färg med en nyans av rött i. Titta här.

Han:
Ja titta. Vad är det där?

Hon:
Ett fotografi.

Han:
Är det du och jag?

Hon:
Och Erik.

Han:
Är det han den lille där i mitten?

Hon:
Ja, det är han.

Han:
Och vilken relation har vi till honom?

Hon:
Du får gissa.

Han:
Någon rådgivande funktion kanske?

Hon:
Rådgivande!? Vad menar du?

Han:
Mäklare? Kuratorer?

Hon:
Men ser du inte?

Han:
Jo det är klart att jag ser. Det är ett barn.

Hon:
Det är vårt barn. Vår son. Erik!

Han:
Å fan! Erik…Är jag..barnets far?

Hon:
Det förvånar mig att du frågar en sån fråga.

Han:
Är jag det?

Hon:
Du brukar inte bryta in med så…enkla frågor. Jag tycker att du har förenklats, fördummats i ditt sätt att resonera. Har du inte det?

Han:
Är jag dum?

Hon:
Snälla älskade vän, det är klart att du är pappa till vår Erik.

Han:
Så det är jag alltså. Där ser man.

Hon:
Nå, skall vi äta då? Jag börjar bli riktigt sugen. Känner du inte vad gott det luktar. Ska du ta kolsyrat vatten eller lättöl, jag skulle föreslå lättöl, jag föreställer mig att det gifter sig bäst med såsen här, till fisken. Jag tror att jag tar en lättöl själv. Det gör sitt till mättnadskänslan också har jag hört. Öl innehåller väldigt mycket kalorier.

Han:
Inte lättöl. Kalorierna sitter i alkoholen.

Hon:
Åja, det har du minsann koll på.

Han:
Lever han?

Hon:
Vem då?

Han:
Barnet. Erik?

Hon:
Vad är det för slags fråga?

Han:
En fråga bara. Lever Erik?

Hon:
Ja det är klart att han lever.

Han:
Ser man på. Jag är verkligen mörkhårig och det är snyggt på mig. När är bilden tagen?

Hon:
Åh, det är miljoner år sen..

Han:
Miljoner år sen?

Hon:
Det är så man säger bara. Vad kan det vara? Erik ser ut att vara sju, det var hans 39:onde födelsedag nyss, så det är över 30 år sen.

Han:
Var jag med på hans födelsedag?

Hon:
Nej, du var inte där?

Han:
Varför inte det? Varför var jag inte på hans 39:onde födelsedag?

Hon:
Det minns jag inte.

Han:
Ville han inte ha mig där?

Hon:
Jo, det hade han säkert velat.

Han:
Så varför?

Hon:
Jag har för mig att det var du som inte ville gå dit. Titta på bilden igen.

Han:
Ja..

Hon:
Är du säker på att du inte minns?

Han:
Vad då?

Hon:
Erik.

Han:
Nej. Honom minns jag inte.

Feliz och Stella

2011-12-11T01:33:00.006+01:00

Vintern har börjat

2011-12-09T10:30:00.004+01:00

Mårten hade ont i halsen när han vaknade och lät som Lemmy på rösten, men när han slog ett getöga ut genom fönstret och såg snöflingor stora som ostmackor (tack för den bilden Ida Forss) singla ner mot marken klarade han strupen och fick på sig långkallingarna på tre röda sekunder. Han stod och hoppade i hallen och manade på mig och Alexander. Skynda er för helvete på, fort ut nu innan snön försvinner! Och vi klädde svettiga på oss snabbare än jag någonsin har upplevt. Vi var så snabba att vi inte ens han rota fram vinterskor, utan fick nöja oss med vanliga sneakers. Dumt skulle det visa sig. Farligt nästan. För ute hade snön redan börjat smälta och låg nu som ett decimetertjockt lager av trögflytande vatten över trottoarerna.

Alexander grät och ville bli buren. Jag ville inte bära honom pga min svindyra rock som säkert skulle bli förstörd av fotsnön från hans genomblöta gymnastikskor. Mårten kastade snöboll och verkade fullständigt obekymrad. När han kom fram till skolan och fick av sig skorna lämnade han plaskiga spår där han gick i strumplästen. Vi får se om han har halsfluss i morgon. Han började ju som sagt dagen med halsont.

Stackars Alexander. Han grät hela vägen till dagis sen. De små gymnastikskorna försvann under snön och jag tackade gud att hans vattentäta vinterkängor redan står på hyllan på dagis. Väl framme gaskade han upp sig. Strumporna in i torkskåpet och overallen med. Upp för trappan till avd Lingon, där vi möttes av beskedet att hela skocken ungar skulle ut snart. De måste öva på Luciatåget, sa man. UTOMHUS! Jag sa ingenting. Lommade ner igen. Fick av mig skodskydden och klev ut i helvetet igen. Skorna kippade. En man kom cyklande på Gullmarsvägen. Något barn grät. Solen var på väg upp bakom det miltjocka molntäcket. Vintern har börjat.
Stackars barn.

Slutar man simma sjunker man

2011-12-08T12:17:00.000+01:00

Vi fick nej på ett projekt som vi var övertygade om att vi skulle få ja på, nu för en stund sen. Det är lika ofattbart jobbigt varje gång. Man undrar varför man håller på. Varför man inte kör buss istället? Fast inkomst, möjlighet att planera framtiden, allt sånt, ibland känner jag att jag skulle ge vad som helst för att ha det så. Nu blir det tillatt jaga igen. Klistra fast ett självsäkert leende på läpparna och ge sig ut där. Försöka tänka på alla som gillar en och bortse från de som inte gör det. Det är ju så det fungerar. Slutar man simma sjunker man …

om att koppla spotify till facebook, bl a

2011-12-07T22:44:00.003+01:00

Vanlig dag. Ingen sol. Inte regn. Inte snö. Inte is på marken. Inte barmark. Jag gick till jobbet i för tunna skor, men svettades om händerna. Skanstullsbron tog dubbelt så lång tid som vanligt. Varje gång mina skor mötte marken halkade jag tre centimeter framåt och kompenserade rörelsen genom att spänna de där små musklerna längst ner i ryggen, just under svanken, de där musklerna som det är så förtvivlat svårt att komma åt, som man helst skulle vilja massera inifrån. Jag lyssnade på musik. Vanliga spellistan, gammal musik som var spännande när jag var ung, -88 till -97, Radiohead, PJ Harvey, Pulp, Bob Hund, Union Carbide, 80 % män, 100 % vita. Jag tycker att den är så bra den där musiken. Den får mig att vilja ta nya tag. Den får mig att känna mig som en kung. Den får mig att känna att inga problem är svåra nog att hantera. Den gör en halkig promenad över Skanstullsbron till en fantastisk inre resa.

När jag kommer fram till jobbet kan jag se resultatet av mitt lyssnande på facebook. ”Anders Sparring har lyssnat på”..står det så att alla kan se det. Och så en lång rad låtar. Och så där i skrift ser det bara taffligt ut. Jag skäms lite. Ute både regnar och snöar det. Det luktar kaffe runt mitt skrivbord. Janne och Anders Worm är redan på plats. Anders har cigaretter.

Jag tog en cigarett, gick ut på gatan och försökte få överblick över de 42 år jag redan har levt. Och de kanske ytterligare 45 jag har kvar. Gick in igen. Kopplade äntligen bort spotify från facebook. Och rev av en låt av Stefan Demert.

Elle inter-fucking-iör

2011-12-06T20:34:00.006+01:00

När vi kom hem hela familjen från simhallen såg jag att Elle interiör låg i köket och jag blev sugen, ungefär som man blir sugen på Chips när man ser påsarna i butiken. Så jag drog med mig henne in på toaletten och snart var jag illa berörd, ungefär som efter en påse chips.

När jag snabbläddrar genom ett nummer av Elle interiör drabbas jag alltid av känslan att de kör ut exakt samma nummer månad efter månad. Förändringarna sker med så oerhört små förskjutningar att det är omöjligt att skilja ett novembernummer från ett decembernummer. Vi har flera årgångar som ligger i bokhyllan och det har säkert hänt något med innehållet över tid, men ett är säkert: Elle interiör går inte före. De tänjer inga gränser. De ifrågarsätter ingenting, ställer aldrig några motfrågor. De söker inga nya vägar, letar inte efter bakomliggande strömningar eller orsaker. Det finns inte en journalistisk fiber i tidningen. De problematiserar aldrig, söker aldrig det som gör ont (om det inte handlar om att plocka ut törnen ur vaderna efter en robust genomgång av rosenrabbaten).

Elle interiör skildrar exakt samma försiktigt goda smak som skildras i DN-bostad eller Sköna hem. Det är samma fullständigt ointressanta och småborgerliga designers och stylister som visar upp sina hem. Hemmen ligger alltid i kvarter som är attraktiva på ett tröttsamt förutsägbart sätt, Skeppargatan på Östermalm, Wiliamsburg i New York, Docklands i London eller Montparnasse i Paris. Har man varit hemma hos en konstnär, är det hos en konstnär som inte har sagt något intressant sen arbetsproverna till mejan, men som har sålt desto mer och tjänat enorma summor pengar. Om man har besökt någon som är född efter 1980 är det i 9 fall av 10 Elsa Billgren.

I varje nummer har man också hälsat på någon rik kreativ person som bor i ett land med mycket stora klassklyftor, i detta nummer bor hon i Sydafrika, i det förra Uruguay, som fullständigt vräker sig i exklusiv och diskret smakfull lyx. Det är fönsterpartier som öppnar upp mot Pampas, eller simbassänger som reflekterar det sista ljuset innan solen går ner bakom Taffelberget. Och man tänker: måtte det finnas beväpnade vakter.

Jag hatar Elle interiör så djupt och så mycket. Jag känner att det de håller på med är nazism. Tidigare sökte man renhet i ras, i dag gör man det i konsumtionsmönster. Det är bara en viss typ av överkonsumenter som existerar. Människor som är blonda, vackert solbrända, lever i kärnfamilj (eller chica gaykonstelationer), har funnit vad de söker och har råd att köpa ett industrigolv från ett tryckeri i Bremen, luta av det och frakta det hela vägen upp till norra Gotland, och lägga in det i en gammal lada i Stenstugutrakten bara för att det är det enda golv som speglar det gotländska ljuset och lyfter fram blåelden som breder ut sig framför de på vid gavel uppslagna stalldörrarna under kvällarna i juli.

Tack vet jag norrskensflamman.

Hå-hå, ja-ja, livet..

2011-12-05T11:01:00.002+01:00

Jag lyckades lägga beslag på en SVT/Radio-julkalender i sista ögonblicket. Den första december fem i fem på Åhlens sickla. Där uppe bakom en pelare pyntad med rött glitter var de. Mårten var med mig. Han var arg och ville köpa chokladkalender istället. Han ville köpa ett PS2-spel också. Men jag höll emot. Sa att vi inte hade råd. ”Men ett billigt då?” Jag höll emot hårdare. ”Det handlar inte om pengarna”, sa jag. ”Men du och Alexander spelar för mycket.”
Och så sa jag att vi inte tänkte köpa några spel alls den här julen. Att det får räcka på ett tag.

Han var tyst. Gick och nöp mig elakt i handen. Jag såg inte hans ögon under skärmmössan, för han gick med blicken i golvet. Jag tyckte synd om honom, det är ju taskigt ju, att komma med utfästelser om att det inte blir några spel till jul tre veckor innan det smäller, och lät honom ta en sväng in på Game Stop som kompensation.

Game Stop ligger just vid dörrarna ut till friheten från den kvalmiga inomhusgågatan och här är spelandet upphöjt till konst. En vegeterandets och den inåtvända tystnadens konst. En svag doft av svett ligger över butiken, men de som jobbar här hanterar sina kunder med samma initierade entusiasm som den man kunde hitta hos försäljarna på till exempel skivfönstret innan skivbranchen gick åt helvete. Det är oerhört okysst och finnigt och piercat, men också trevligt och ombonat.

Visste ni att man kan köpa ett X-box 360 ink valfritt spel för bara 2590? Det vet Mårten nu. Han har just knäckt läskoden och jävlar vad han stavade sig genom olika prislappar. Och spelkataloger och stora skyltar. Jag blev stressad ganska snart och ställde mig demonstrativt utanför butiken, med ryggen mot och försökte hitta något intressant att titta på i foodcourten mitt emot. Efter en stund kände jag hur Mårten smög in sin hand i min, och vi kunde gå upp till parkeringsgaraget och åka hem.

Han kändes lugn och något nöjd på vägen hem, Mårten. Som att han hade förstått att det nog trots allt blir TV-spel till jul. Han hade en katalog med sig från Game Stop, som han tyst bläddrade i. Bara han inte bli åksjuk, tänkte jag. Men det blev han inte.

När vi kom hem, presenterade jag julkalender för Stella och Alexander. De var måttligt imponerade. Mimmi hade också köpt något till dem: Chokladkalendrar. Mårten och Alexander åt upp sina på tio minuter. Stella tog en bit, och gömde kalender i sitt rum. I dag har hon tagit fem bitar. På julafton tar hon den sista.

Hå-hå ja-ja, livet…

Bert Ljung Årsta

2011-12-02T00:23:00.006+01:00

Besöksstatistik är ett knark när man väl har tryckt på den knappen. Blogger la till den för något år sen, jag upptäckte den för ungefär tre månader sen, och oj vad jag har kollat.

Jag har inte många läsare alls - och jag räknar inte med annat heller, men jag kan inte låta bli att surfa in där och gräva ner mig i mina läsare ur olika aspekter: vilka länder de kommer ifrån, vilka plattformar de har surfat in via, vilken maskinvara de använder (det kan man se), vilka sökmotorer de har använt (google) och vilka sökord eller fraser de har sökt på.

En av dessa fraser var "Bert Ljung Årsta". Jag känner inte honom trots att vi bor i samma stadsdel. Har ingen bild av hur han ser ut, eller hur han går klädd, om han åker buss 160 till Gullmarsplan på mornarna eller om han promenerar. Eller om han rent av stannar hemma och rullar ner till Lidl i Årsta centrum på eftermiddagarna med rollatorn och en drickafuktig plastpåse i rollatornkorgen.

Jag såg en karl för en tid sedan, som sökte genom de där glasbubblorna vid återvinningsstationen uppe vid Vättersparken med en ficklampa, fiskade upp de flarror som kunde ge någon pant med ett specialverktyg som mest liknade en blindkäpp (jag trodde först att han var blind) och listigt lät dem falla ner i just en sån där drickafuktig plastpåse från Lidl.
Bert Ljung?

Antagligen är det någon som har sökt efter ett telefonnummer och valde att googla istället för att gå in på Eniro. Det kan också vara en gammal flamma som har googlat på sitt ex. Eller någon som har googlat på sig själv. Jag hoppas verkligen det. Hoppas han gör det igen.
I såna fall:
Välkommen hit Bert Ljung, Årsta. Du finns!
Bert Ljung, någon?

ingen ångest

2011-11-30T23:42:00.004+01:00

Dagarna rullar på. jag kommer på mig själv med att njuta av att det blir mörkare. Det känns inte som jag. Jag känner mig inte som mig själv när jag gör det, men i eftermiddags när jag vandrade över Skanstullsbron på väg hem med den mörka himlen som ett lock över stan och bilarna som glimmade förbi i en lång tyst rad, och de där nere på den gamla bron som tryggt styrde upp mot hammarbyhöjden, kände jag mig trygg omsluten och varm. Det är kanske känslan från sovkupén i förra veckan som hänger kvar. Jag har inget inplanerat, inga jobb, inga stora evenemang, bara julen som ligger och jäser där tre och en halv vecka bort. Det är skönt att låta dagarna rulla på långsamt. Jag promenerar genom stan, åker inte bil eller tunnelbana. Bara går. Känner ingen stress eller ångest. Bara ett stort lugn. .

Missade en grej.

2011-11-29T13:42:00.002+01:00

Hallå govänner, jag har ju lagt in en massa filter för kommentarer pga allt ökande spam. I detta har jag missat att titta efter icke modererade kommentarer, trodde att jag skulle få mail om detta, men måste ha missat en knapp någonstans. Tack för alla fina i varje fall. Nu är de publicerade.

/Anders

Under skanstullsbron 22 oktober - 11 november

2011-11-29T11:03:00.001+01:00

x

2011-11-29T00:02:00.005+01:00

Jag har just kommit hem från den kanske bästa kvällen i El Mundos historia och som vanligt går det inte att sova. Trots att jag inte ens var uppe på scenen. Nu sitter jag i soffan utanför sovrummet och hör hur de sover i sina rum, Mimmi och barnen.

En lovande ung komiker är död. Det var över hela facebook när jag kollade för en stund sen. Jag kände honom inte alls, vi hade pratat ett par gånger bara. Han syntes på ett helt fantastiskt klipp från Big Ben för några år sen, en skir oerhört queer ung man som gjorde märkliga ljudeffekter och skämtade med ett oerhört lågt och allvarligt tonläge. Någon kväll för ett par år sen var han med oss på El Mundo. Jag minns inte om han var bra eller dålig just den kvällen, men han gjorde intryck, och när han gick lämnade han ett visitkort med sitt namn och sina titlar: human beatboxer och komiker.

Nu är han alltså borta. Jag vet inte, men jag tror att han har tagit livet av sig. I mitt medvetande fanns han bara som en kort flämtning. Som något som sprattlade till mellan den gången jag såg det där klippet på youtube och i kväll.
Men någonstans uppe i Luleåtrakten sitter en familj och försöker förstå och för dem kommer livet kommer aldrig att bli sig likt igen.

nattåg

2011-11-25T09:02:00.002+01:00

I går kväll tog jag nattåget hem från Lund. Jag låg i mina pyjamasbyxor i mellanslafen i den ombonade sovkupén och läste Jonathans Litells ”De Välvilliga”. Boken är lång och textmättad på ett sätt som gör att man inte bryr sig om att bläddra tillbaka om man har råkat missa något, så där som man gör under läsning när en plötslig impuls utifrån tar en med ut på en associationsbana, medan ögonen mekaniskt följer texten (är det inte så vi läser av vår omvärld också?). Långa dialoger, där man snart tappar bort vem som säger vad, oöversatta citat på tyska eller franska, referenser till olika förkortningar från den nazistiska byråkratin avlöser varandra sida upp och sida ner. Men trots detta är boken oväntat lättläst och under läsningen sjunker man allt djupare ner i skildringen.

Tåget rullade fram över två skarvlösa räls och jag kände mig som ett stycke rörpost på väg genom de småländska skogarna. Varm, avslappnad och behagligt sömnig i den tysta kupén. Han i slafen under mig sov utan att snarka, han i slafen över mig låg också och läste. Litells hjälte (?), Max Aue, studerade hur man lossade en leverans av nya fångar som just hade anlänt till Auschwitz. Godsvagnarna som öppnades, halvblinda utmärglade fångar, förflyttade familjevis med små barn och gamla, som stapplade ut ur sitt eget piss och skit, ut på plattformen utan en aning om var de befann sig och snabbt sorterades upp i olika led för vidare transport till antingen arbete eller till omedelbar avrättning i gaskammare.

Aue följde några av fångarna till gaskammaren. Allt gick lugnt till. Ryktet om anläggningarna, med ingång i ena änden och krematoriet i den andra, hade inte spritt sig till fångarna, ingen visste vad som väntade, utan man klädde fredligt av framför den röda tegelbyggnaden, lade kläderna i en hög på marken, några av ungarna lekte kurragömma bland klädhögarna, och forcerades milt av några SS vakter ner för trappan till gaskammaren. Och en timme senare steg röken åter från skorstenen.
En tågresa kan sluta på så många olika sätt.

Jag somnade till slut och när jag vaknade stod tåget på en sidoperrong på Stockholms central. Mina kupébröder klev upp och lämnade mig ensam kvar, utan att jag hade sett ansiktet på någon av dem. Jag låg så en stund, innan jag letade fram mina kläder och samlade ihop alla sakerna, boken, telefonen, snusdosan, kontrollerade för fjärde gången att plånboken fortfarande låg i väskans ytterfack, gick och kissade och borstade tänderna och klev ut. Det var fortfarande mörkt i Stockholm. Ett slags tidlöst, rumslöst höstmörker, morgonmörker, där nya människor skyndade fram. Jag såg en man som rullade en pirra med någon last över Vasagatan, vid övergångsstället framför hotell Terminus, och jag tänkte att just den här bilden måste ha sett ungefär likadan ut 1962 eller 1945. Dofterna, stämningen, den var så oerhört tidlös.

Tunnelbanan och promenaden uppför den mörka och disiga Gullmarsvägen, hem till en sovande lägenhet. Mimmi vaknade och berättade om en dröm hon hade haft. Om hur hon inte hittade barnen i Paris, hur hon till slut hittade dem, och att de då hade börjat leva ”gatuliv”. Jag gjorde frukost och läste DN. Jonas Thente recenserade en ny bok och avslutade texten magnifikt: ”När jag tittar upp från sidan 1116 i ”Min Kamp 6” och ser ut över det svenska litterära landskapet ser jag en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot skyn, ömsom mot det oöverstigliga stängslet. De tänker på den nya mansrollens alla fasetter i rotavdragens epok, och på hur kvinnor möts över generationsgränserna på ett gym vid Hornstull i Stockholm.
Karl Ove Knausgård bor i Malmö. Det gör väl honom till en svensk författare? Snälla!”

Nu börjar en ny dag. Barnen är sjuka. Från vardagsrummet hörs signaturen till ”tjyv och tjyv”. Filmjölken ljummas på frukostbordet.

So long.

statusuppdatering

2011-11-03T22:35:00.005+01:00

Det är nu ganska länge sen jag ens formulerade mig i löpande text känns det som. Under hösten har jag mest arbetat med manus, läst, bearbetat och skrivit själv, och det är med lätt darr på handen som jag nu sätter mig ner och skriver blogg igen.

Jag sitter i den stora tomma bottenvåningen på Vamlingbolaget på Gotland. Där uppe sjunger de "ja må han/hon(jag hör inte vilket) leva" för någon. Förmodligen genom telefon. Klockan är närmare elva på kvällen. Det kan mycket väl vara ett litet barn som fyller år och närapå blev bortglömt. De är sådana i den här familjen: slarviga med tid och fulla av kärlek.

Jag har i vilket fall som helst mest arbetat med manus under hösten. Ett stort projekt är nyss avslutat. Det blev bra - tror jag, vi känner oss nöjda - tror jag och alla är glada - tror jag. Nu är det i vilket fall som helst dags för regissörerna att ta vid. I februari påbörjas inspelningen av 12 episoder nyskriven TV-dramatik för barn i 7-9-årsåldern. En serie som jag tror kommer att engagera rätt så många. Uppdraget kom till oss i slutet av april, och nu är det alltså färdigt. Märkligt. Tiden bara rullar på, tar ingen hänsyn, och det som nyss var stressfyllda dagar utan tid till något annat, är nu en oändlig ocean utan slut. Jag måste hålla mig i bordskanten för att inte trilla omkull.

I maj kommer KARLA BROTTARE ut. Jag tänker på det nästan hela tiden. Natur&Kultur har verkligen drivit på mig med kärlek och under tidiga hösten blev jag äntligen klar med det som kommer att bli min första egna bok. 28 maj 2012. Skriv upp det. Och köp den för sjutton.

Jag har lovat mig själv att skriva en bok till i samma serie innan Karla kommer ut, och det är just det jag har suttit här nere och pysslat med under kvällen. Medan ungarna dunsar där uppe och släktingar sjunger jamåhan..för andra släktingar som fyller år.

Ibland läser jag lite i min blogg. Väljer ut en månad någon gång längre bak i tiden och börjar. Jag gillar den. Tycker att den är riktigt bra vissa stunder. Känner mig stolt över den och tror att jag kommer att vilja fylla på den i framtiden också.
Det finns dock ett ord som jag tycker återkommer lite för ofta, som gör bloggen lätt irriterande att läsa. Och det ordet är JAG.

Skärpning på den punkten Anders.

Michael Shannon

2011-09-14T15:16:00.002+02:00

Michael Shannon spelar FBI-agent Van Alden i lysande "Boardwalk Empire". Jag tror aldrig jag har sett en man utstråla så mycket smärta. Hela serien är magisk, i nivå med Mad Men och stundtals till och med ännu bättre.

sommar sommar sommar

2011-08-05T13:11:00.002+02:00

Senaste gången jag bloggade, det är snart en månad sen, satt jag på en regnig parkering i Hammenhög och knappade in en frustrerad text som handlade om hur Skåne tas över av nyrika surdegsfantaster, på i-phonens överkänsliga tangentbord. Pengarna var slut. Semestern kändes redan över. En lång transportsträcka in till ännu ett tröstlöst arbetsår. Jag hade gråten i halsen redan när jag vaknade om mornarna, överspänd, väderspänd, oroligt tjyvrökande för barnen. Försökte bada men det var bara +17 i havet utanför östra Skåne. Körde bil frenetiskt över rapsfälten, mellan småorter med gåtfulla och mystiska namn, stannade till och gick ut, drog djupt efter andan, drog in doften av raps, kalk och gödsel, försökte hitta känslan, hoppade in i bilen igen, drog vidare. En gång, vi var i Rörum, nere i Mandelmans trädgårdar. Plötsligt befann vi oss bara där, känns det som. Vi klev ur bilen och rusade in i trädgården, sket i att betala entré, eftersom butiken var stängd, mötte Gustaf Mandelman, som för varje år ser mer ut som en karaktär ur Bilbo, lovprisade trädgården, kröp in under hasselsnår, tittade på utsikten över Rörums kyrka, kände på vattenkrassen, försökte fånga de fantastiska vyerna på kort. Vi gick runt där en stund, och jag tänkte att ”här borde man vara”. Ungarna ville tillbaka till tryggheten i bilen – vidare, men jag hade blivit kissnödig, och smet upp för en smal backe som ligger bakom Mandelmans gård. Småsprang upp, kände hur jag blev lättare i kroppen för varje steg jag tog bort från bilen och den där maniska driften att hela tiden åka vidare, titta på vad som händer bakom nästa krök. När jag hade kommit över backens krön kissade jag mot ett träd, vände ryggen mot havet och blickade in över landskapet. Det var den vackraste vy jag någonsin har upplevt. Böljande betesmarker, under körsbärsträd. Fårskockar som flög över kullarna som oroliga försommarmoln. En tjur högst upp på en av kullarna, prydliga staket med såna där trappsteg över, såna om säger att här är det okej att gå omkring och djuren i hagarna är INTE FARLIGA.
Jag sprang ner för kullen igen och hoppade in i bilen. ”Det här bara måste ni se”, sa jag och vände kärran mot backen, la i ettan och kröp försiktigt upp med rullgruset sprutande om bakhjulen (bakhjulsdrift). När vi väl var där uppe tystnade protesterna. Familjen liksom rann ut ur bilen och snart var vi utspridda runt kullarna, Mårten gick till och med in till tjuren. När jag började känna mig hungrig och törstigt letade jag upp ett körsbärsträd och fyllde kepsen med de goda bären. Vi åt under tystnad på vägen hem. Vi åkte raka vägen, utan att titta på några skyltar.

Nu är jag på södra Gotland, Vamlingbo, på Sudret. Ytterligare ett paradis för nyrika med smak. Sitter här i sommarrummet och lyssnar på Pixies och skriver medan pojkarna leker av sig X-men-filmen vi såg i gårkväll. Wolverine. Mycket våld. Alex somnade inte förrän kockan var ett. Stella är sjuk. Har mask och feber. Mimmi jobbar. Jag borde också. Jag har inte tänkt en sekund på upplevelsen vid Mandelmans trädgårdar sen vi åkte därifrån. Jakten har liksom bara gått vidare. Häromkvällen grillade vi med några andra vid havet. Pratade om årets sommarpratare, satt där runt det provisoriska naturbordet, vid årets vackraste solnedgång, när jag hörde mig själv fråga, med lätt oro i rösten: ”är det någon av er som har sommarpratat i år?”

Hammenhög, Ikas parkering

2011-07-11T17:06:00.005+02:00

Är i Skåne. Sitter på en parkering i Hammenhög och ser hur även denna lilla gudsförgätna håla är på väg att bli "idyllisk by på Österlen". Fasaderna lite fräshare än jag minns dem. Husknutarna lite vitare. De inavlade annars så karaktäristiska skånska alkoholisterna/skånepartisterna något färre. Det där exklusiva svindyra bältet längs havet här nere blir bredare för varje år. Foppatofflorna trängs bara längre och längre norrut. Här i Hammenhög finns nu en italiensk deli, något som hade varit otänkbart för 5 år sen. Då hade det blivit snabbt avslut med ett nattlig lekablock genom skyltfönstret. Men inte nu. Österlen växer, husen blir dyrare. Allt blir dyrare. Upptäckte för övrigt precis att semesterpengarna redan är slut. Därav den syrliga tonen i det här inlägget. Vanligen älskar jag att vara här.

Gotland

2011-06-27T00:36:00.004+02:00

Sommargotland har inte riktigt vaknat än. I morse när jag gick en ganska rejäl runda just efter frukost mötte jag bara kanske tre bilar. En timme var jag ute. Hos grannen var det visserligen ett jävla liv på midsommar. Fyra range-rovers stod parkerade på gräsmattan och framåt elva hördes en serie fruktansvärda - om än muntra skrik som liksom dundrade fram som kanonsalvor genom syrenhäcken. Vi satt själva ute och åt och började spekulera i vem som skrek, och varför. Kanske var det någon som drog en ovanligt stark och god lina kokain där nere. Det hördes barn också. Glada barn som hoppade på studsmattan och badade i swimminpoolen. Han är rätt tät vår granne. Har råd med det mesta som är dyrt. Som pool och vitt pulver. I morse var bilarna borta. Kvar på gräsmattan stod bara den där arméjeepen som brukar spruta ur sig riktigt svarta avgaser och som han bara kör med när han ska åka till havet eller till någon strandäng och grilla. Gotland är på det hela taget rätt perverst så här års. Inte än då kanske, men snart rullar hela stylist och reklamargänget in och sen går man runt med det där mindervärdighetskomplexet som börjar bli lika förknippat med en sommar på Gotland som doften från en jasminhäck.

Men i kväll var det lungt. Inga grannar som sprang runt med bar underkropp på andra sidan vägen. En vacker kvällssol, vindstilla, god mat och fotbollsspel framför huset. Det är sommar nu. En prövningarnas tid. Det är nu man ska spendera allt det man har byggt upp under året, ta tag i de där lösa ändarna som inte har hunnits med än, och bygga upp nya krafter inför ytterligare ett år i maskinen. Reser vidare i morgon. Vet inte hur det är med internet dit vi ska. Men vi hörs.

/Anders

2011-06-22T00:37:00.002+02:00

Bra för självkänslan: Att ha kvar samma vän 20 år senare.
Middag i kväll med Tomas. Hoppas på minst 20 år till.

Svensk indiefilm

2011-06-20T23:42:00.008+02:00

Just nu på STV: Den första i raden av de svenska indiefilmer som kommer att visas nu under veckan.
Detta är mina intryck:
Foto: Jättevackert
Skådespelarna: Bra
Hårfärg: Röd
Skådespeleriet: Bra men något teatralt, särskilt i de scener där de väljer att förevisa känslor och tillstånd, istället för att vara i dem.
Musiken: Bra
Klippningen: Stämningsfull
Regi: Enkel

Så långt, allt gott och väl (som vanligt), men så kommer vi till:
Historien: Full av känslosvängningar som snarare berättas än gestaltas.
Dialogen: Spelad - och trots den minimalistiska stilen - för ordrik.
Dvs:
Manus: Jättedåligt.

Varför är det nästan alltid så? Varför är den del i filmprojektet som trots allt kostar minst faktiska pengar att arbeta fram, ofta den som är sämst genomarbetad?

Dessutom är filmen inspelad i Värmland för värmländska pengar ur en värmländsk fond, men ingen talar ett spår värmländska.
Precis som vanligt.

Om oron för pengar

2011-06-20T02:24:00.005+02:00

Efter ett riktigt taffligt framträdande på ståuppklubben Big Ben i kväll (det är ju förnedring detta, att jag tränger mig ner på dessa klubbar och försöker skämta gång på gång, måste försöka lägga av på något obemärkt sätt, för det är helt ärligt - och jag koketterar inte nu, det är ingen som vill att jag ska hålla på) gick jag hem och såg Jerry Seinfelds "the Comedian" på DVD. I en scen sitter han och pratar med Jay Lenno, och de pratar om vad som får dessa två giganter att ändå, trots allt motstånd, gå upp på scen kväll efter kväll. Lenno säger att vad som än händer måste han kunna försörja sig på ståupp, det är det som driver honom, och han säger att han inte har rört en dollar av alla de pengar han fått i lön för "the tonight show". Jag vet aldrig vad som händer i morgon, säger han. Jag måste kunna försörja mig ändå. Och han säger att detta är drivkraften. Det är detta som gör att han fortfarande håller på med det han gör.

Jag tycker på något vis att det är storartat. Denna den eviga oron, känslan av att allt kan tas ifrån en. Jay Lenno är ju en av världens största underhållare, och om han nu inte har rört en dollar av sina TV-pengar, förmodligen en av världens rikaste småsparare. Det finns något mänskligt och kantstött över det som jag älskar. Jag är likadan. Går ständigt runt med den där känslan av att allting när som helst kan tas ifrån mig. Och jag tror att det är en viktig känsla. Tror inte att jag hade fungerat i mitt arbete om jag inte kände så. Hade inte fått någonting gjort.

2011-06-19T16:51:00.002+02:00

Det regnar tröstlöst ute. Jag har varit ensam hemma hela dagen. Lomar runt i myskläder och försöker jobba. Har värmt lasagne i ugnen och kaffe på spisen. Ljudbilden är densamma som hemma hos en farmor född på 20-talet. Grannens rör och en klocka som tickar i vardagsrummet. I övrigt tystnad. Märkligt. jag visste inte ens att vi hade en klocka som tickade. Här är så mycket ljud jämt. Konflikter, matlagning, bolibompa, nintendo DS och telefon. Jag känner mig direkt overklig. Tycker nästan synd om mig själv. Vaknade inte förrän elva i morse eftersom det inte låg någon och sparkade på mig. Gick ut i vardagsrummet och såg att allting såg exakt ut som det gjorde när jag gick och la mig i går kväll. Ute regnade det. +14, vad är det nu? +12 kanske. Jag är ensam hemma. Känner mig som en överlevare efter ett atomkrig.

Skandalites - Nobodaddy (Entombed)

2011-06-19T14:06:00.000+02:00

Från en källare i Hornstull i går kväll. Djävulsrock är bäst i baktakt.

2011-06-18T23:44:00.001+02:00

Förlåt att jag aldrig uppdaterar. Ta det inte personligt. Jag mår bra. Har bara en massa annat i huvudet. Lovar att snart vara här igen.

Två världar

2011-06-08T09:47:00.004+02:00

Utanför mitt hus i morse. Champagnefrukost under värdiga former.

På mitt skrivbord. Grovsoprumsfyndet står kvar..

Det känns som att vissa går vidare och att vissa har fastnat. Vad ska jag göra med svärdet?

Kväll

2011-06-07T22:44:00.001+02:00

Koltrasten sjunger utanför. Barnen har förmodligen somnat. Det är varmt. För en stund sen brummade ett par lastbilar nere på gatan. Jag antar att de lastade något. Men så var det någon som skrek "nu får det fan räcka". Och då åkte de. Så jobbar vi i Årsta. När det räcker, så räcker det.

inget hanzosvärd precis

2011-06-07T14:37:00.002+02:00

Kolla vad som stod på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse. Det är en present tydligen. Ett samurajsvärd, säkert från typ en presentaffär i bredängs-centrum, eller honkong. Vad gör man med ett samurajsvärd i Stockholm 2011? Om man inte är sju år och gillar krig alltså? Ska jag sätta upp det på väggen? Ta hem det och ge det till ungarna? Eller listigt smussla ut det i grovsoprummet (varifrån jag i och för sig misstänker att det kan komma)?

lång varm natt, långhelg

2011-06-05T13:59:00.003+02:00

Åh herregud, det är över en vecka sen jag uppdaterade senast. Vart tar tiden vägen. Jag vet inte. Veckan har haltat på i ett töcken. Lätt feber först, ont i örat, andtäppa, stress över saker som ska bli klara innan SOMMAREN. Här om natten satt jag på vår balkong, rökte och drack ett glas vin. Läste den sista Wallander och kände djupt vemod över hur en gammal, trött och slutkörd en kriminalkommissarie i Ystad kan känna sig. Jag satt där med boken i knät och tittade då och då upp mot hyreshuset mitt emot. Det var en varm natt. Många sov med öppna fönster. Alla fönster gapade svarta mot mig, inte en lampa tänd i ett åttavångingshus. Ingen mot mitt håll i varje fall. Plötsligt hörde jag hur någon där inne i det mörka huset skrek. Det var en gammal man, kraftfullt berusad lät han, och ursinnig. Han lät matklös på rösten. Som om han vore förlamad eller lagd i bälte. Jag hörde inte ett ord av vad han skrek, bara den där rösten, panikslagen och ursinnig, med gråten inte långt borta, det var som att han äntligen hade kommit ut med all sin ångest men inte kunde sätta ord på det. Jag förstod som sagt ingenting, men ändå kändes varje ord så sant. Han menade verkligen vad han sa. Jag vet inte ens om det fanns någon annan i rummet. Hörde inga andra röster. Det var spöklikt. Ett stort, svart hus, öppna fönster här och där, varm natt, långhelg och en ensam man som låg någonstans där inne och skrek.

I skuggan av Bergman

2011-05-26T19:58:00.003+02:00

Jag är sjuk som en treåring idag. Låg och darrade i feber hela natten och tvingades upp vid halv sextiden. Ont i ryggen, lakanen i oordning, uttröttad efter en natt med otäcka feberdrömmar som gjorde att jag vaknade en gång i timmen.

Tog tidningen och la mig i soffan. Var nära att kräkas när jag såg Ingmar Bergman på hela omslaget till DN. Vad har hänt tänkte jag, har det visat sig att han inte är död och nu har kommit tillbaka efter fyra års retreat för att göra en storslagen produktion på SVT-drama. Kräkreflexen fick jag nog pga nån slags ångest. Under febernätter tappar jag proportionerna, jag tycker att mycket låga ljud dånar, får för mig att vattenglaset vid sängkanten är lika stort som Globen etc. Proportionslösheten i den här nyheten om Bergman kändes som en vanföreställning. Man hade vikt två hela uppslag åt nyheten. Någon skrev att det var en världssensation. Varför då? Om inte Ingmar Bergman själv kände till detta om sin biologiska mor, spelar det väl ingen roll. Jag har tänkt på detta hela dagen. Fattar inte ens varför detta är en nyhet.

I slutet av nittiotalet gjorde man en sketch i humorprogrammet Detta Har Hänt, där Kajsa Ingmarsson imiterade Ingrid Dahlberg som berättade att man hade hittat en ny gren av släkten Bergman, vilket i sin tur skulle leda till "I skuggan av Bergman", en jätteproduktion som också skulle tränga ut alla andra dramaproduktioner under oöverskådlig framtid. Journalisten frågade varför och Dahlberg svarade. "Jamen det är ju fantastiskt. En helt ny gren av släkten Bergman. Den historien MÅSTE berättas."
Å vad jag skrattade.

Rikard Norling, varför?

2011-05-25T17:15:00.003+02:00

Jag brukar inte skriva om sport i den här bloggen, är inte så där jätteintresserad av idrott, men ibland flammar något slags intresse upp. Under fotbollsäsongen brukar jag till exempel alltid försöka följa AIK i allsvenskan. I början av 2000-talet var jag rätt så intensiv, hade årskort och köpte mig en liten AIK-nål att ha på kavajslaget (fruktansvärt svennigt, men det kändes bra). Nu, sen sen det har blivit allt stökigare på läktarna och jag har blivit äldre, är det mycket länge sen jag var på en fotbollsmatch senast. Det måste ha varit en match mot Malmö FF någon gång runt 2007 eller 2008, 2007 tror jag. AIK vann med två noll och jag hade barnen med mig. Vi satt på familjeläktaren och när AIK gjorde mål lyfte jag upp Mårten i luften och vi skrek. Det var en kul match, ett lyckligt minne, men redan på tunnelbanan hem började helvetet, då vi hamnade i samma vagn som ett gäng svårt aggressiva AIK:are som bara letade efter någon att klappa till.

Ni i varje fall. Mitt fotbollsintresse har svalnat betydligt sen dess. Men så når mig nyheten att AIK:s guldtränare från 2008, Rikard Norling, har skrivit på för Malmö FF.
Malmö FF!
Detta förhatliga lag, dessa ärkerivaler, med sin fula dialekt, sina löjligt ljusblå tröjor och sina gränslösa åskådare. Det finns lag jag kan relatera till, som jag kan önska välgång. IFK-klubbarna är sådana, Göteborg och Norrköping. Det känns bra i hjärtat när de vinner, om de inte vinner mot AIK.
Och så finns det klubbar som jag helst skulle se i division tre. Hammarby givetvis. Djurgården och så Malmö FF.
Varför Rikard?

tittar på äntligen hemma

2011-05-24T20:06:00.003+02:00

Om man är noggrann när man tittar och lyssnar, är uppmärksam på hur han andas ut genom tänderna, hör hur han är lite för glad på rösten och pratar till oss som att vi vore lite för små barn, tittar noga på de där fina rynkorna runt ögonen i solbrännan och lägger märke till hur hårt han lägger ifrån sig verktygen när han har snickrat färdigt, upptäcker man att Martin Timell innerst inne är mycket mycket arg.

försommarkväll

2011-05-22T23:39:00.003+02:00

Nu blir det såna där kvällar igen, som man kan dö för och som jag antar är själva anledningen till att det finns posei och vemod och överhuvudtaget kulturella uttryck så här långt norrut. Försommarkvällar är liksom det goda i alkoholen, på mig har de en svårslagen är och nu-effekt, jag bryr mig mycket lite om morgondagen, kan sitta uppe hur länge som helst. Allt är bara frid, som Olle Adolphsson sjunger (fast i ett helt annat sammanhang). Man röker cigaretter, slår upp en liten romdrink fast det är arbetsdag i morgon, lyssnar på bussen som pustar upp för Sköntorpsvägen, kommer att tänka på sånt som man inte kommer att tänka på när man har helvetet uppe under näsan hela tiden. Det är detta man längtar till under hela året, meningen med livet är så kort, några kvällar i slutet av maj och början av juni, som att vara ung. Sen börjar allt om från början igen.

rädd att flyga

2011-05-21T13:32:00.001+02:00

Motsatsen till flygrädd måste vara flygmodig. Jag är flygmodig. Åtminstone intalar jag mig att jag är flygmodig. Jag checkar in själv, via en sån där automat där man knappar in sitt bokningsnummer, blir helt fascinerad av att se sitt namn med titeln Mr framför på pekskärmen, och får boardingcardet utspottat ur en liten plastlucka längst ner. I säkerhetskontrollen uppträder jag nonchalant och skämtar mycket och högt, så att folk ska förstå hur löjligt jag tycker att det är med den här säkerhetsHYSTERIN efter 9/11. Drar dåliga skämt som: ”jamen jag ser väl inte ut som en terrorist” eller ”ska jag ta ut pistolen ur väskan, eller är det bara datorn ni vill se”. När vi går på planet, förefaller jag vara någon helt annanstans i tankarna. Jag pratar med mitt sällskap om något som absolut inte har med flygning att göra, diskuterar något viktigt, kanske från tidningen i morse, tittar mig tankspritt omkring efter en plats och ser till att sjunka ner i flygplansstolen så slängigt och vardagligt det bara är möjligt. Jag lyssnar inte på säkerhetsgenomgången, tittar inte, jag stänger av mobiltelefonen så sent det bara går, ibland ser jag till att prata i den, och när planet startar, accelererar och lyfter, tittar jag mig omkring, världsvant, lite uttråkat, och tar upp en bok. Oj vad flygmodig han, den där långa killen verkar, måste folk tänka. Han är nog i luften ofta, kanske är han rent av en flygpendlare, en van resenär, eller till och med anställd inom flyget.

Om man är van att läsa texter, kan en smula om dramaturgi och förstår hur man som skribent vill lura läsaren åt en viss riktning för att sen effektfullt göra en tvärvändning och därigom vinna en komisk effekt, har man redan räknat ut att jag är jätteflygrädd.

Innerst inne är jag jätteflygrädd. Det jag gör är att i sann KBT-anda försöka lära kroppen att inte bry sig om detta, jag agerar som om detta med flygning är lika ofarligt som att åka bil (det är ju ofarligare), och hela min koncentration ligger på att leka leken: flygvan kille flyger i dag igen. Och det funkar rätt bra. Tidigare gick min puls alltid upp när planet lyfte, men under den senaste veckan, när jag har varit med om fyra take-offs, har pulsen inte gått upp, jag har till och med lyckats förstå vad som står i boken jag läser, just när planet lyfter, vartannat ungefär, och flera gånger under de flygresor jag nu har genomfört, har jag kommit på mig själv med att faktiskt glömma bort att jag flyger. Glömma bort på riktigt. Men mina händer är svettiga och varje gång motorljudet förändras vaknar ångesten till. Mitt värsta är när planet börjar närma sig full höjd och styrman drar ner effekten ganska avsevärt. Motorljudet tonar ner gradvis och jag väntar oroligt på att det ska tystna fullständigt, hur vindens sus ska fylla kabinen, innan vi vänder nosen neråt och kraschar. Men så blir det aldrig, utan snart ligger motorsurret på en ny konstant nivå och jag kan slappna av igen. När det plötsligt blir gropigt och turbulent, söker jag flygvärdinnornas blickar, som för att kolla att ingenting ovardagligt har inträffat. Jag äter snällt och dricker tacksamt mitt kaffe, flera koppar, allt som distraherar mig från flygningen är bra, att dra bort den där lilla plastfilmen från juicen, att balansera kaffekoppen, att betala med kortet och skriva mitt namn på en liten streckad linje, allt detta gör att jag för ett ögonblick glömmer bort att jag flyger.
Och varje gång vi landar tackar jag gud. Aldrig mer ett flygplan.

Men detta märks som sagt inte. Det är min lilla hemlighet. För jag har bestämt mig för att jag inte är flygrädd. Jag är flygmodig.

Sverker Lenas nakna fötter till frukost - nej tack.

2011-05-18T16:12:00.003+02:00

Jag har så länge jag kan minnas dragits med en rätt svår och ibland överneurotisk fotfobi. När jag var liten gick jag aldrig barfota, Knappt ens när jag sov, Clownen Manne kunde jag inte titta på (han uppträdde alltid barfota) och att jag någon gång skulle ge någon en fotmassage (som farsan gjorde på morsan) var absolut otänkbart.

Nu här jag är 42 har det mesta av det där släppt, men inte så pass att jag kan äta min frukostfil samtidigt som jag blickar ner i den joggande journalisten Sverker Lenas smutsiga fotsulor, som prydde DN-kulturs framsida i morse, dessutom med en liten plåsterlapp på stortån. Ibland kan framsidan på DN-kultur (eller sporten) ta fullständigt andan ur en. Jag fick springa ut till badrummet och skölja ansiktet med kallt vatten innan jag kunde fortsätta min frukost. Nu med tidningen upp och ner.

Så DN, tänk på oss äckelmagade, eller fotfobiker, när ni väljer omslagsbild i fortsättningen. Er tidning är ju framför allt något man viker upp vid frukostbordet, och då är det ju så att säga, känsligt läge.

Tack!

Sexappeal inte längre prio 1

2011-05-18T15:32:00.004+02:00

Polisen stod vid skeppsbron i morse när jag var på väg till SVT och informerade. "Du borde akta huvudet", sa de till mig och stack en folder i min hand. Jag kände mig dum, som en sexåring som har blivit tillrättavisad av grannens mormor. Ville säga att det är fult med cykelhjälm, att det handla om att väga mode mot säkerhet, att det bara är nördar som har hjälm osv, att jag är cool, osv (som en sexåring skulle ha sagt alltså).

Men så tänkte jag att jag kanske har haft änglavakt lite väl länge nu. Jag har ju trots allt tre barn och cyklar i trafiken varje dag, så på vägen hem gick tog jag vägen om en välsorterad cykelaffär.
Och valde ut en hjälm. Ful, men trygg.

Det är bara att acceptera: Sexappeal är inte längre prio 1. Å andra sidan är det inte så sexigt med hjärnskador och kommunikation via endast korta luftstötar i ett plaströr, efter en trafikolycka heller.

Expressen: se hit - nyhetstips

2011-05-17T22:45:00.007+02:00

polisen misstänker
TV-KOCK NÄRA SKJUTA GRANNEN
- jagade kråka i trädgården

Att Stockholmspolisens hemliga läcka till Expressen saknar sinne för nyhetsvärdering kan man ju på något sätt förstå. Men att Expressen också gör det..

Är inte detta att någon vid polisen bryter mot sin tystnadsplikt och ringer upp just Expressen varje gång en offentlig person är föremål för utredning, en mycket större och bättre nyhet?

Ja, visst, Expressen skulle behöva tumma på den urgamla principen att aldrig avslöja källan, för att kunna göra något av den. Men vad då, då? Det går ju knappast att hitta någon annan urgammal princip som Expressen inte har tummat på.

Så kör på nu Expressen. Var inga fegisar. Stoppa pressarna!

Paris

2011-05-17T16:06:00.005+02:00

Det regnar ute och är + 8. När jag gick hemifrån sken solen från en absolut blå himmel, så jag klädde mig lätt och gick de tre kilometrarna in till stan. Nu ska jag gå hem. Orkar inte. Lägger ut några bilder från Paris istället. Rue de Rivoli. Mycke nöje.

Fyller år i dag.

2011-05-16T15:08:00.003+02:00

Jag fyller år i dag. En fantastisk känsla. Det har jag alltid tyckt. Den 16 maj har verkligen en speciell klang i mina öron. Jag hajar alltid till när jag hör någon säga just det datumet. En mycket vacker dag. Lövsprickningen är i full gång, det är ofta vackert väder (inte i dag dock), häggen blommar, det går att hitta jordgubbar i butikerna.

I morse sov jag till och med räv en smula. Vaknade flera gånger och hoppades att de snart skulle komma. Första gången jag vaknade var klockan bara 05:26, jag kunde se det på mitt armbandsur. Var tvungen att tycka på lysknappen för att kunna läsa den. Jag vankade ytterligare två gånger innan det äntligen sjöngs. "vi är så glada i dag..", alla barnen och så Mimmi. Tårta hade de med sig ockå, och nu förstod jag varför jag absolut inte fick gå in i köket i går kväll.

Det fanns levainbröd, koos-apelsinmarmelad och västerbottensost på frukostbordet. Mitt bästa. Och så kaffe. Jag tog en cigg också. Kollade DN-gratulerar. Om någon kändis fyller år i dag? Men nej. Typiskt. DN-gratulerar verkar ha hamnat i orytm. I dag gratulerades Margareta Strömstedt som fyller 80 den 19 maj, alltså inte denna den magiska 16/5.

Allt går så lätt på födelsedagar. Man blir så snäll. Grabbarnas seghet framför TV:n tog jag med en klackspark. Klädde på dem utan att bråka, och klarade till och med av en större kris från Mårten utan att nästan svimma av av stress. Han fick hänga med till jobbet. Och ut på fika med en kompis. Som bjöd.

Och så facebook på det. Över hundra gratulationer, från över hundra av mina allra närmsta vänner. Oboy vilken självförtroendeboost. Ser redan fram mot den 16 maj 2012. Då fyller jag 43. I dag 42.

(sorry för slarvig skrivning. Stressad och lite uppe i varv. Fyller ju år som sagt. Måste hem och lägga kyckling i marinad.)16 maj 1976, jag fyller 7, glad men lite pollenallergisk.

Då går jag ur EU.

2011-05-15T00:39:00.004+02:00

Eftersom ingen av er mina bloggläsare tittar på melodifestivalen, vill jag först ge en kort resumé:
Inför varje låt ska man ju presentera landet som artisten kommer ifrån. Detta brukar kunna bli ett nyskapande stycke TV:konst, om man ironisk alltså, där televisioriskt nytänkande och den vackra tanken om ett europa i fred där alla älskar varandra, där ingen svälter eller bor på gatan eller dricker eller skjuter heroin har resulterat i små trettiosekundersnuttar som är omöjliga att skilja åt och svårt ointressanta. Förutom när det handlar om det Sverige. Jo, för när den där lilla snutten OM OSS äntligen kommer, sträcker man på sig extra mycket, ber alla i rummet att hålla käften och höjer till max på TV:n. Det här vill man se. Hur ser man på oss ute i stora Europa, tänker man, vilken bild har TYSKA TV-KREATÖRER av oss svenskar?

Idén i år var att man skildrade folk från de olika länderna som bodde i Tyskland. En sloven som jobbar på varv, en fransman som är förlovad med en tyska, en estniska som jobbar som skidlärare. Jag kan säga att jag satt kvar framför TV:n bara för att se filmen om den där svensken. Vad kan de ha valt, tänkte jag. Kan de ha hittat en filmstudent eller en konstnär i Berlin, eller rent av en författare i München, kanske är det till och med någon jag känner. Så där satt jag. Och fick lära känna Erik, svensk hulligan och fyllo i vikingahjälm och obelixmustach och med svenska flaggan målad på kinderna, drickandes öl och skrålandes i någon slags parad i Köln. Tjosan. Det är så man vill se oss alltså. Okej. Då går jag ur EU.

Och hur det gick i tävlingen? Erik Saadie vann.

i telefonkö

2011-05-10T16:44:00.003+02:00

Jag sitter i telefonkö till CIGNA-life. Autogirot till min livsförsäkring har fått adhd och nu dras premien varje dag. Medan jag väntar spelas "over the rainbow" med Mantovanis symfoniorkester. Var 15 sekund bryts musiken, det blir tyst i en sekund - åh, nu kom jag fram - och så en röst: "du står fortfarande i kö, tack för att du väntar".

Det är ju intressant med den där musiken. Man får anta att den är speciellt och vetenskapligt utvald för att passa den nyss av anhörigdöd drabbade, medan hon eller han väntar. Den vaggar in en i nån slags tidlös tecnocolourbomull där James Stewart är för evigt 40 och skurken alltid åker fast i slutet. Man känner sig trygg. Jag föreställer mig att det är så här det känns att ta morfin.
Kom fram till slut. Inga problem. Felet åtgärdat.

Åker till Paris tidigt i morgon bitti. Ungarna ska vara hemma här med mormor och morfar. Jag saknar dem redan. Men vi ses ju igen på lördag. Detsamma gäller för bloggen. Tänker inte uppdatera från Frankrike.
A bientot.

med skägg

2011-05-08T23:16:00.002+02:00

Så här vill jag se mig själv. Som en herde, en som bevakar flocken, har fört dem ner till vattnet för rening, och nu med lätt hand leder dem upp på land igen. Med skägg. Tror jag ska anlägga det igen.

Isfakir

2011-05-07T22:41:00.002+02:00

Mimmi läste högt ur DN om Isafakren i morse. Isfakiren är 51 år gammal och har tydligen bland annat bestigit Killomanjaro iförd endast kortbyxor, sprungit ett marathonlopp i -20 grader införd endast kortbyxor, åkt upp till 1500 meters höjd med en luftballong och sen hängt utanför korgen (utan vantar) i endast ett finger och simmat under isen vid nordpolen i 6 minuter (i endast kortbyxor). För att ytterligare utmana vetenskapen planerat han nu att springa genom Sahara utan att dricka, och att bestiga Mount Everest - i endast kortbyxor.
Tjoho!
Man tänker..tja, vad tänker man...vad tomt...

värt att läsa

2011-05-07T22:39:00.002+02:00

Som ett komplement till det som har skrivits i samtliga tidningar i dag. (men jag kommer ändå att skämta om att Ola LIndholm knarkar på El Mundo på måndag.)

Alfapet

2011-05-07T11:37:00.006+02:00

Vi spelade alfapet i går, med Mårten. För husfridens skull blev vi tvungna att rucka lite på reglerna. Till slut kändes det som att spela alfapet med Idi Amin. Vi godkände allt. Mårten fick 24 poäng för ASKURAMATTID, och trots detta klappade han till mig sen när matchen var slut. Han var väl trött stackarn. Ville sova. Behövde inte borsta tänderna. Det var inte riktigt någon som vågade säga till honom att göra det.

alla dessa bloggar

2011-05-05T20:18:00.004+02:00

Jag fick ett mail från Kai Stavre i dag. Han har i dag uppdaterat sin blogg (bortsett från en länk till en annan blogg) för första gången på ett halvår. En kort dikt. Han är en sann minimalist. Skulle tro att han anser att han bloggar, men uppdaterat glest.

Huskorset har tagit paus sen den 30 april och Peter Barlach som 2007 glatt utropade att han skulle blogga tills han dog ("jag ska blogga tills jag dör") har antingen dött eller så var det bara något han sa, då när han hade flow.

Själv lät jag bloggen ligga nere i flera månader och nu kämpar jag varje dag för att hitta inspirationen. Men det går lättare och lättare. Jag får fler och fler uppslag, fler och fler händelser känns som bra uppslag till ett blogginlägg.

Det är nog ganska många bloggar som bara svalpar runt som spöken där ute, som får ett besök då och då, efter en hänvisning långt nere i något sökresultat på google. Jag kan komma på mig själv med att läsa bloggar som jag tycker är intressanta och värda att följa, tills jag tittar på datumen och ser att de inte har uppdaterats sen hösten 2008. Vad hände med bloggaren, tänker jag. Vet han eller hon ens om att den här bloggen ligger kvar? Är det kanske spöket av någon som är död. Jo för såna bloggar finns ju. Jag följde länge Lindas blogg, men gjorde ett kort uppehåll i läsandet. När jag kom tillbaka var Linda död. Bloggen ligger kvar.

Hösten 1998 såg jag ett inslag på det nu avsomnade magasinet Cyber, på SVT, som handlade om en kille som hade lagt ut egna tolkningar av Iron Maiden-låtar på nätet. Anton Gustafsson var djupt fascinerande, en fantast i ordets rätta bemärkelse, besatt av sin dator, Iron Maiden och att resa (keso gillade han också minns jag). Anton reste jorden runt flera gånger under åren 1999 och 2002, och gjorde noggranna reseskildringar som han la ut på sin hemsida. 2002 avslutade han tvärt en planerad jordenruntresa i Mexico, och åkte hem. Jag mejlade honom och frågade vad som hade hänt. Han hade blivit rånad. Hade tappat sugen. Nu skulle han plugga och ta tag i sitt liv, skrev han. I början av 2004 surfade jag in på hans hemsida igen, för att se hur det hade gått. Anton var död. Han hade tagit sitt liv i november 2003, men hemsidan ligger kvar.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det var inte min intention att skriva om bortgångna bloggare när jag inledde den här texten. Men det är något i det som griper tag. Jag tycker att det är fint. Det kanske är det vi menar med evigt liv, nej, "ett liv efter döden". Att de fortfarande finns kvar, går att läsa, går att uppleva som levande igen.

alla dessa lappar

2011-05-04T22:36:00.002+02:00

Kväll igen. Tiden går för fort. Frukost och stress för att få iväg ungarna på morgonen flyter på något vis ihop med dagishämtning och disk av frukostrester och sen middagsarbete vid radion och P3:s tankesmedjan och mellan-middag-och-läggning-trötthet, läggning och så de här dyra timmarna mellan det att barnen har somnat och det att man själv ska dyvla in. Ibland tycker jag att vardagen är olidlig. Det finns liksom ingenting att se fram emot. Trött hela tiden, trött så trött. Det är dammigt på TV:n, på bokhyllor, smutstvätten blandas med lego, obetalda räkningar och lappar som ska skrivas på och skickas tillbaka till skolan. Alla dessa lappar. Det är som att hela skolsystemet skulle rasa samman om inte föräldrarna skrev på olika lappar och skickade tillbaka till skolan. Flera i veckan. Enkäter också. Kvalitétsundersökningar. Marknadsundersökningar. Räkningar som man inte har betalat. Och så blir man uppringd av en glad göteborgare som undrar om han får berätta om en ny pensionsförvaltare. Vill absolut inte sälja någonting, bara informera, har vi 5 minuter? Nej, vi hinner inte ens med att sortera ungarnas strumpor innan de hamnar i smutskorgen igen.

Nu sover Mårten intill mig. Han andas tungt. Jag blir lugn av sovande barn. Äntligen står tiden still. I två små timmar står tiden still, dammet skiter man i, telefonen ringer inte, och äntligen hittar man kraften att förtränga alla dessa lappar.

frukost

2011-05-03T23:33:00.006+02:00

Några bilder som jag hittade i kameran. Barnen äter frukost. Mårten och Alex sitter alltid i soffan och ser TV. Mårten spiller mjölk och ropar efter macka. Alex tar alltid filmjölk. Han är uppbyggd av filmjölk den pojken. Och lingonsylt. Stella stackarn är uppe lite före pojkarna. Hon börjar tidigt i skolan, sitter och darrar i köket och undrar om hon inte har feber. Det har hon nästan aldrig.

99,9

2011-05-03T23:29:00.003+02:00

Efter DNA-tester slår man fast att det VAR Usama med 99,9% säkerhet. Jag undrar hur de kom fram till den siffran?

SVD förespråkar dödsstraff

2011-05-03T16:16:00.005+02:00

Carl Bildts kommentar på att Usama bin Laden är död: ”världen är bättre plats nu. Rättvisa har skipats.”
Bra, då vet vi det. Carl Bildt förespråkar dödsstraff. Han är inte rädd att säga det längre. Sveriges utrikesminister har tappat huvudet en gång till. Och det är som att sen navy Seals (flottans sälar) stormade in i den där lyxvillan i Pakistan och sköt ihjäl fem personer (av vilken en kunde ha varit Usama) har de svenska moderaterna fullständigt sprungit vilse.
Följande finns att läsa på SVD:s ledarsida i dag:

USA byggde koalitioner och invaderade Afghanistan, där talibanerna skyddade Usama bin Ladin, och Irak, där arabsocialisten (sic!) Saddam Hussein förmodades kunna hjälpa andra terrorister med massförstörelsevapen. Men att slå ut skurkregimerna var inte nog.
Terroristerna var muslimer, men islam var inte fienden. Kriget kunde bara vinnas genom att medborgarna i den muslimska världen fick samma demokratiska möjligheter att styra sina liv som vi har i Väst. Rätten att välja bort förtryck och friheten att bekämpa fanatism.

Och så gungar texten på, i ett slags kombo av högstämd prosa a la speakerrösten till svensk journalfilm året 1941 och Amish hyllas USA:s utrikespolitik efter den 11 september 2001. Det finns problem visst, det medger man. Men:

Det kan låta banalt, men är det icke. Ståndpunkten att demokratin är universell är världsomvälvande. Den vilar på övertygelsen att individens rätt är okränkbar, och har utmanat alltsedan upplysningen. Sakta har den vunnit mark, men ännu lider en stor del av världen under ofrihet.

Visst är det högstämt? Visst undrar man om skribenten är nykter. Visst undrar man om skribenten ens har övervägt detta med de icke existerande massförstörelsevapnen eller den livsfarliga situationen som nu har uppstått i Irak. Och värre blir det. En av slutklämmarna låter så här (smaka särskilt på slutmeningen "nu kan han inte göra mer ont". Det är som i en saga av Bröderna Grimm ju):

Att bin Ladin har kunnat löpa fritt så länge har varit en plåga. Hans organisation har brutits ner, hans medhjälpare har fångats eller dödats, hans dödliga förmåga har snöpts – men han själv har gäckat ödet. Nu kan han inte göra mer ont.

Och detta på grund av att man efter tio år har spårat upp och dödat en avdankad terrorist och hans familj. En terrorist som enligt bedömmare har spelat ut sin roll för länge sen. Han har fått sitt straff. Det är hela saken. Dödsstraff. Utan rättegång. Det tycker svenskans ledarsida (och Carl Bildt) är jättebra.

Hasse Sheike på tur?

2011-05-02T09:40:00.002+02:00

Enligt nyheterna i morse har börserna världen över stigit sen nyheten om Usama Bin Ladins död blev offentlig. Oljepriset har sjunkit, marknadsräntorna stabiliserats och Obamahs chanser att bli omvald har ökat vesäntligt. Tänk att det var så enkelt.

Så: skäggiga eremiter med taskig kvinnosyn världen över: passa er. Mänskligheten behöver er skalp.

Usama Bin-Laden död

2011-05-02T07:05:00.002+02:00

Jag vaknar upp till nyheten att Usama Bin-Laden är död (som väl alla kommer att göra i dag), hör på radion hur "tiotusentals firande amerikaner" har samlats i Washington. Hur de tjoar och jublar, hur de har klättrat upp i träden med flaggor. Får en bild av undergången när jag hör det där med flaggviftande amerikaner i träd. En bild av hur de sitter där, insvepta i sina flaggor, lite med ryggen mot åskådaren, som om de döljer något - ett vapen under en flik av den där flaggan, hur de talar till varandra på ett gåtfullt och hemligt språk, hur de nickar i samförstånd, pekar ut ny riktning och drar sina vapen.

jag hatar gungor

2011-05-01T14:07:00.003+02:00

Jag klarar inte av att gunga Alexander. Har aldrig gjort. Jag får svindel när jag ser hur den där vingliga lilla killen plötsligt sitter i 90 graders vinkel när gungan befinner sig längst ut i pendelrörelsen, och ser ut att kunna tappa taget när som helst. För mitt inre ser jag hur han tappar taget när gungan vänder tillbaka och hur rörelseenergin tar honom med i en volt ner mot marken och hur hans nacke knäcks med ett torrt oåterkalleligt ljud. Varje gång. Det gör ont i mina leder när jag ser Alexander gunga. Jag blir yr. Känner mig svimfärdig.
Och Alexander bara. "Gunga högre pappa, inte så där lite."

Andra pappor och mammor ger sina små barn fart så att linorna slaknar. Jag ser små tvååringar dingla på dödens rand och måste vända ryggen till. Alexander, fyra och ett halvt, sitter där på sin gunga med nästan ingen fart alls och med tom blick. Han vet att jag är rädd. I går kom en pappa ner till parken när vi var där och gav ungarna fart i en sån där kompisgunga. Han packade ner tre småskitar i den där gungan och tog fart så att gungan närapå slog runt. Jag såg hur barnen lättade ur korgen varje gång gungan vände. Alexander stod intill, med ena handen på en singelgunga och ville vara med. Men han frågade inte av hänsyn till mig (tror jag). Utan gick därifrån, tog upp en pinne från marken och lekte krig istället.

Klätterställningar är vidriga också. Vid mitt jobb finns en klätterställning av rep, där ungarna kan klättra fem meter upp i luften. De borde förbjudas med omedelbar verkan. Varför är det bara jag som tycker det? Och rutchkanor. Och de där aggressiva linbanorna som finns uppmonterade i varenda parklek och som barn som Alexander absolut måste åka i.

Jag hatar gungor och lekplatser. Det är det värsta jag vet. Det och badbryggor vid mörka badsjöar. Och den där morotsbiten som ungar av i dag älskar att gnaga på före maten. Och sparkcyklar. De är livsfarliga.

Det känns som att det bara är jag som är så här rädd. Andra vuxna verkar så obekymrat buddistiska och fatalistiska när det gäller barnen. Det finns inga garantier för något, säger de som de svingar sina ungar till livsfarliga höjder i bäbisgungorna (jag hatar bäbisgungor), lite risker måste ungarna få ta.

Jag håller inte med. Inte på något vis. Jag gillar trygga inomhusövningar. Och passerad mat. (Fast korken till den där pennan måste jag nog gömma för honom.)

1005, badkväll i Hellas

2011-04-28T21:47:00.005+02:00

Jag cyklade med Alexander på cykelstången hem från dagis i em. Ingen hjälm hade han heller. Tänkte att nu utmanar jag statistiken rejält, höll hårt över hans små händer mot styret och cyklade i smygtakt längs Gullmarsvägen. Fick SMS och kollade det. Försökte undvika att möta blicken hos de vi mötte. Andra föräldrar. En mamma i cykelhjälm som ledde sin cykel på trottoaren. Tro inte att vi är slarvers på den punkten, för det är vi inte, men ibland är det så själsdödande jobbigt att säga nej. Jag råkade ha cykeln med mig till dagis och Alex tjatade.

Senare på kvälen badade ungarna. De tvingade oss. Körde med oschyssta metoder, påstod att vi hade lovat och grejer. Jag sa: "Okej, men blir ni sjuka får ni vabba själva." Mimmi hade plockat upp mat på Palmyra, så vi tog bilen den korta biten till Källtorpssjön. Det låg gråa fågelbajskorvar på badbryggan (som väl ligger i året om, för vem skulle få får sig att sjösätta den redan före första maj?) och stora halvtama canadagäss simmade runt och kastade lystna blickar på våra friterade blomkolsuketter som vi dippade i palmyras utsökta aoli. Vi åt och sen badade de. Stella skrek så jag fick säga åt henne att tona ner sig en smula. Tänkte att joggarna runt milbanan skulle få för sig att någon var i fara.

Det är bara nästan vackert ute än så länge. Naturen ser ut som en svartvit TV-bild som man precis har börjat tona upp i färg igen. Om solen ligger på trädtopparna så att det lyser i skirt grönt blir det vackert, men i skugga ser allt fortfarande ut som mars. På vägen hem åkte vi förbi hammarbybacken och där ligger lite av snön kvar. Snö och grönt gräs. Ser ut som en scen ur teletubbies när solen ligger på.

Nu sover Stella inne i vårt rum. Alex och Mårten är fortfarande vakna. De bråkar med Mimmi där inne i sitt rum. Hon försöker läsa och de bara gnäller. Skönt att sitta här och blogga. Tror att det är många som bloggar så. Lite i smyg, medan den andra lägger barn. gonatt

Finnig ungdom på glid, inlägg 1004

2011-04-24T20:54:00.004+02:00

Vad är det med de där acneflammiga killarna i keps och nedhasade jeans över ett par fotbolls/basketskor som drar runt på Gotlandsbåten med vita iphoneslurar i öronen och matar sina stackars flickvänner med 200 grams chokladkakor och dajmstrut? De ser aldrig glada ut de där pojkarna. Inte flickvännerna heller. Och man ser hur dessa stackars flickor har gjort sig vackra och kanske lite sexiga inför resan. Det är bara jag och Chrille nu, ser de ut att ha tänkt. Jag ska ha tight linne och spetsBH. Det är bara vi två nu. Ja, vi och flera kilo choklad, chips, läsk och Hoffmaistro, men dem kan bara han höra, eftersom de vita lurarna inte läcker mer än några svaga diskanttoner.

De går där fram och tillbaka mellan vilstolarna och håller varandra löst i händerna, snubblar fram sida vid sida som två spetälske och riktigt demonstrerar hur dålig kroppshållning de har, hur lite de vill få ut av livet, hur tom upplevelsen på Gotland har varit/kommer att bli. Ibland har de någon singelkompis i släptåg. Denne, ännu flammigare eller fetare, men ofta flera snäpp gladare. Jag tänker: Älskar de varandra tillräckligt för att klara ut resan, eller tänker de båda två: "jag har någon, men inte DEN."

Och jag ler lite elakt genom min fullskäggsmun (som jag för övrigt har rakat nu på eftermiddagskvisten), lutar mig tillbaka med boken jag just har köpt i shopen för 79 spänn (och som aldrig kommer att bli utläst), flackar med blicken lite, och låter den tillslut landa på destination Gotlands vänliga uppmaning till samtliga resenärer: "tänk på att du är del av någon annans upplevelse".

Jag var inte på El Mundo i går, inlägg 1003

2011-04-19T11:22:00.004+02:00

El Mundo i går. Jag satt på Gotland och undrade hur det gick. Enligt rapporter från Henrik anmälde Soran Ismail sitt intresse i sista stund, så med Petter Bristav, Cecilia von Strokirch, Isak Jansson, Emma Knyckare och Fritte Fritzson redan bokade kunde det inte bli annat än en storkväll för vår väl instuvade publik på den lilla baren på östra Södermalm.
Jag älskar El Mundokvällarna. Energin och intimiteten, närheten mellan publik och scen. Stamgäster som kommer vecka efter vecka, komiker som är glada och står i kö för att få uppträda, det ger någonslags känsla av meningsfullhet, känslan av att faktiskt göra något som betyder något. En stark känsla är det. Starkare än att blogga.
Jag och Henrik drog igång klubben för att få någonstans att uppträda, eftersom det var så svårt att få scentider i Stockholm våren 2009. Jag hade uppträtt på Cecilia von Strokirch mysiga klubb Tiny Comedy ett par gånger och där upplevt samma intimitet mellan scen och publik. Märkligt egentligen att ingen hade hunnit före oss till El Mundo. Lokalen är som gjord för Stå Upp på rookienivå. Jag har svårt att se än bättre lokal i hela Stockholm. Publiken är intresserad och påläst, lokalen är varm och mysig och personalen med på noterna till 100%.
Och Björn och Kristina Sjöö som driver Matkultur och El Mundo har bara varit positiva och sett till att Stå upp på El Mundo har kunnat bli ett projekt helt utan problem, från dag ett.
Men nu är jag som sagt strandsatt på en ö långt ut i Östersjön och kunde bara vänta på att Henrik skulle ringa och berätta hur det hade gått och vilken hemläxa jag hade blivit tilldelad till nästa vecka. Jo, för varje vecka ber vi publiken om ett ämne att skämta om till nästa vecka. Den här veckan skulle Henrik skämta om magsjuka och förra veckan hade jag att hitta på skämt om spanjorer. Henrik ringde vid halv elva och kunde berätta att kvällen hade varit bra. Mycket folk, inte för mycket, sjukt bra komiker (som sagt). Och hemläxan för mig blev "Dalai Lama" och "Kanoter". Jag fick välja själv eller kombinera. Jag väljer att kombinera. Det är ju öppet mål, herregud, Dalai Lama och Kanoter är ju som ying och yan, som höger och vänster, som två sidor av samma mynt.
Så, lära läsare av denna blogg (om jag har några kvar), måndagen den 25/4 kan ni gott och väl släpa er upp till Erstagatan 21 och själva bevittna glädjen, värmen och trängseln på El Mundo. Och hemläxan. Kommer att bli grymt.

För övrigt kommer jag nu att lämna den internetuppkopplade delen av världen för några dagar. Återkommer på påskdagen. Under tiden föreslår jag att ni läser Micke Berg. Han uppdaterar hela tiden. Sviker ingen.Jesper Rönndahl för två veckor sen, en förtrollande kväll

Två fetton på Gotland, inlägg 1002

2011-04-18T11:40:00.007+02:00

Pösmagen ska bearbetas med Levitas. Ett bulkigt medel som man ska dricka för att inte äta så mycket till lunch. Idén är att man ska känna sig mätt (fast man inte är det) och hoppa över den där extra mackan till ägget och pytt i pannan. På baksidan av förpackningen finns en oemotståndlig bildserie som verkligen säljer in produkten.

Bild 1: Lagom tjock människa i siluett med nedstämdhet i kroppshållningen, sluttande axlar, lite lätt i försvarsställning. Över tjockisen är en tankebubbla. I bubblan en smal siluett. Text: motivation.
Bild 2: Produktens (Levitas) logotype. Text: färre kalorier
Bild 3: Den smala siluetten från tankebubblan i bild 1. Nu som helbild, nu har drömmen blivit sann. Text: nå ditt mål.

Effektiv bildkommunikation. Eftersom jag har gått upp fem kilo under det senaste kvartalet trots att jag har rört på mig ganska mycket, känner jag att det måste handla om kaloriintag och följaktligen är levitas (med grafiskt fokus på bokstäverna L, E och V) lösningen på mina problem.

Vi är fler herrar runt 40 här i huset just nu som vill bli smalare och nu pågår något slags race. Mimmis brorsa Palle (lite tjock, men ändå smal) vill se ut som Iggy Pop säger han. I går åt han ingenting annat än en dos levitas till lunch och en liten portion lamm till middag. I natt vaknade han och var så vansinnigt hungrig att han hade huvudvärk. Han verkade uppåt i morse. Berättade om nattens självsvält och hur han hade motat hungerskänslorna med huvudvärkstabletter. Sen åt han fruktsallad till frukost.

Själv vräkte jag i mig frukost. Fil med lingonsylt, hårt bröd och linfrön. Därtill två rejäla mackor, en med böcklingpastej och en med ingefärsmarmelad. Te till det och som körsbär på tårtan en cigg på balkongen.
Därefter drog jag på mig kängor och jeans och gick 6 kilometer i raskt takt. Det var så vansinnigt in i helvete vackert ute att jag fullständigt glömde bort hela syftet med promenaden och bara njöt i en timme. Vindstilla. Sol utan moln. Skira skott som airbruschar träden i svagt, svagt, knappt synbart grönt och den mörkgröna mattan över sädesfält som såddes för en vecka sedan.

När jag hade varit ute i ungefär 20 minuter passerade jag ett av Sudrets allra gulligaste små gårdar. När jag gick där och tänkte på hur vackert och perfekt allting är, hörde jag hur det small till i ett av fönstren. Det lät som att någon slog igen fönstret med kraft, men när jag vände huvudet upp mot huset (allting gick väldigt fort) såg jag hur en liten kropp föll ner mot gräsmattan och blev liggande just intill husgrunden. Det såg ut som en leksak som någon hade kastat ut från övervångingen, men nu såg jag att det var en fågel. Den var stendöd redan när den slog i marken. Endast en svag darring i en av vingarna, det var allt. Mycket vacker var den där den låg. Åh, en rödhake, tänkte jag (för jag kan inte fåglar så bra, det var först när jag kom hem och fick beskriva fågeln för Mimmi som jag fattade att det var en domherre) hur sorgligt är det inte att dö just på årets hittills vackraste dag.

Jag tänkte lite slött på det när jag fortsatte min promenad. En timme exakt var jag ute. Eller 58 minuter. När jag kom hem mötte jag Palle. Han verkade hungrig. Lomade runt i köket och kastade lystna blickar på Levitasförpackningen. Funderade på att ta sig en dos redan nu. Det kommer att bli en tuff period det här känner jag. Både för mig och för Palle. För den där stackars domherren är perioden redan slut. Den såg för övrigt ganska smal ut där den låg.

Uppdatering kl 15:29 - rätt så hungrig.

morgon i Vamlingbo, inlägg 1001

2011-04-17T08:37:00.003+02:00

Det är morgon i Vamlingbo och jag sitter i köket på Mejeriet. Runt mig i alla rummen sover människorna. Det är som en förtrollning. Som i Törnrosas slott. Jag vaknade redan 6:37, men lyckades somna om och vaknade en timme senare. Ont i ryggen. Dålig luft i rummet där vi sover. Sängen lite hård. Vår familj delar på två sängar. En 180 och en 140. Under natten har alla utom jag bytt säng. Mimmi hade flyttat på sig under den där sista sovtimmen.

Det luktar katt i huset. I köket satt tre hankatter i fallande ålder från 18 år till bara några månader på en stol och tittade yrvaket på mig när jag kom in. Disken från i går var diskad, det var den inte när jag gick och la mig klockan halv tolv i går, men duken på borde låg kvar och diskhon var fortfarande full av grått, oljigt vatten. Två väggklockor tickar i kapp. Det är allt jag hör, det och anslagen på mitt tangentbord, men så här tidigt på morgonen kommer texten långsamt och smattret från tangenterna bryts hela tiden av, stannar upp, jag raderar texten och skriver nytt, hjärnan har inte vaknat än. I går morse vid den är tiden försökte jag läsa Anita Goldmans text om Mary Shelley i DN-kultur. Fullständigt obegripligt. Satt hemma i köket i Årsta. Höll i tidningen med båda händerna, ansiktet mycket nära texten, förstod ingenting. Läste om texten sen på Gotlandsbåten, mitt i det där kaotiska bruset av förväntningar och barn som vill ha glass. Förstod precis allting. Ganska tråkig text. Ungefär 10000 tecken för kort.

Det blir en vacker dag i dag. Skogskanten på andra sidan gärdet ser ut som öppningen till en regnskog. Solen ligger på och i diset hörs alla överlyckliga småfåglar. Katterna går ut och in. Stora brandgula Hasse smyger över trätrallen på balkongen och jagar en skräckslagen mus eller liknande som måste röra sig där under. När katterna är ute vågar inte fåglarna äta från fågelbordet. De är dödsmaskiner de där katterna. Drar in allt de fångar, in i huset, visar stolt upp sina halvdöda byten för oss som bor här. Människorna. Herrarna.

Jag tycker att jag börjar bli tjock om magen. Känner mig förstoppad. Går hela tiden omkring med känslan att jag borde gå på toaletten, men när jag sitter där händer ingenting. Har läst samma veckotidning från 2007 där inne tre gånger nu, utan resultat. Ballongmage som de skriver i kvällstidningarna. Jag tror att det är det jag har drabbats av.
Ballongmage.

fattiglapp

2011-04-15T09:07:00.002+02:00

Ja jävlar, i går när Mårten kom hem från en kompis, och var lite imponerad över kompisens maskinpark i form av plattTV, dvd, filmsamling, i-pads och i-phones, kunde han konstatera att ”Edvins familj har det lite rikare hemma än oss”.
Fan alltså, det var ju precis så jag tänkte varje gång jag hade varit hemma hos en kompis (med vissa sköna undantag) under hela min barndom.Och svor jag inte på att när jag blev stor SKULLE JAG ALDRIG UTSÄTTA MINA BARN FÖR DEN KÄNSLAN. Jo, det gjorde jag.

Så en liten kris fick jag alltså. Är den där påvra ytan något man väljer? Kan jag säga till min lille Mårten, redan nu, att du grabben, du kommer inte heller ha det så fett när du blir stor. Du kommer också att framstå som fattig i dina ungars ögon.
Samtidigt kan jag som vuxen se att platt TV och i-pad inte är = rikedom. Det kan vara precis tvärtom. Vi vet ju inte vilka avgrunder som döljer sig om man jämför debet med kredit hemma hos den där kompisen. Vi vet inte heller hur många böcker de har i bokhyllan, vart de reser på semester eller hur ofta de blandar bulgur och granatäpple i maten. Rikedom mäts inte i hemelektronik. Men för en lite grabb på 7 år gör den det.

Tråkigt för den lille grabben att hans mamma och pappa är så genuint ontresserade av sånt bara. Det kommer att ge honom en självbild han får tampas med för resten av livet. Fattiglapp.

(Detta är f ö inlägg nummer 1000 på denna blogg. Kände bara att jag ville säga det.)

Siouxsie and the Banshees

2011-04-13T15:31:00.005+02:00

Bra dag i manusfabriken. Vi har en vägg som börjar bli full av uppslag. Som vanligt nervös över att ha missat något (vilket vi garanterat har gjort) inför fredagens presentation. Köpte lunch på Thaitjorren bortanför Sofiaskolan. Tog med mig Jannes hund ut. Hon är fantastiskt olydig när hon är med mig. Biter i kopplet och hoppar och drar. Och jag bara: nä, gör inte så där. Har ingen pondus. Köpte lunch med bara en chilifrukt som strykesymbol. Var nära att kräkas när jag åt. Antingen är det jag som har blivit en mes på gamla dar, eller så får pojkarna iden där kiosken se över graderingarna. Den kommer att bli smärsam i morgon också, den här lunchen, om ni fattar. Lyssnar på Join Hands, men nu är det hög tid att hämta hem Alexander från dagis. Ska bli trevligt.

Väggen.

Jannes hund

Måndagsklubben, El Mundo 63

2011-04-12T22:47:00.007+02:00

Vi hade ett rätt lustigt besök på El Mundo i går. Det brukar bli väldigt fullt inne i den lilla baren nu på måndagskvällarna, redan vid halv åttatiden är det bara ståplatser kvar och i går när jag dök in vid sjutiden var lokalen redan fullsatt. Stammisgänget satt på sina platser, som vanligt - de brukar skicka ut någon att paxa ett bord - och Rune var på plats. Han och Anna är nästan alltid på plats först av alla.

I lokalens bakre regioner brukar det däremot vara tomt vid sju, vilket är rätt skönt, för då kan vi som ska uppträda sitta där och käka, men i går hade ett jättegäng slagit sig ner på våra matplatser. De såg ut som typiska 80-talister med kulturella intressen. Jazzdiggare. Högskolestuder eller folkhögskoleplugg. Några var ihop, några singlar, några HBT. Röda glesa skägg, hornbågade glasögon, leninkepsar och runda rumpor, ja, ni fattar. De satt så blygt där och sög på varsin öl eller vin och konverserade tyst och belevat med varandra. Spred nästan någon slags sordin i lokalen. Stammisgänget kändes plötsligt litet, och de konverserade nu också tyst, som för att inte störa den här ännu större jätteorganismen av medelkassungom+ som plötsligt dominerade lokalen.

Själv var jag glad och lite nervös. Jag tiggde cigg av den alltid lika trevlige Fredrik Lord, hälsade Anders Kettunen välkommen på det där frånvarande sättet man har när man snart ska prestera på en scen. Christopher Linnell dök plötsligt upp, vårdammig och genomblåst efter en tur genom stan på scooter. Några gamla kompisar dök upp, ett par släktingar (och jag bestämde mig för att stryka det snuskigaste ur mitt material) en morsa från barnens förra dagis (stryka ännu mer), fler komiker, andra stammisar, och så var lokalen fullständigt packad, klockan var åtta och vi kunde börja.

Jag brukar värma upp lite i starten, försöker utveckla det där som kallas publiksnack och som är så jävla svårt. Tidigare har jag haft svårt att få fatt på de i publiken som befinner sig längst bak i lokalen, så nu la jag hela mitt fokus på det där jättegänget som hade slagit sig ner där. Jag frågade om de var kompisar och hur de kände varandra. Det visade sig att de gemensamt bildar något som de kallar "måndagsklubben", dvs ett gäng kompisar som träffas varje måndag och går ut och "testar nya ställen". Jag frågade om de har en blogg - ja, de har de givetvis - och skämtade vidare på ett raljant men ändå kärleksfullt sätt (jag var sanningen att säga rätt kass i går, ingen skämtkanon, men rätt trevlig om än ofokuserad) innan jag släppte på första komikern.

Anders Kettunen har inte varit hos oss förut och egentligen är det rätt taskigt att släppa på en nykomlig först, eftersom det är som svårast då. Men jag tyckte att han skötte sig jättebra. Han var trygg på scen och hade bra skämt. Trevlig mot publiken var han också och han fick en rungande applåd när han klev av.
Jag kastad en blick mot måndagsklubben och frågade hur vi skött oss, och då gick de. Som en trött politbyrå reste de sig upp och gick, och lämnade ett gigantiskt tomrum efter sig.
Jag hade sett fram emot att läsa deras lysande rescension av "stå upp på El Mundo" på någon blogg efteråt, men nu insåg jag att det bara kunde bli en sågning, så jag har inte ens brytt mig om att googla. Tomt kändes det i varje fall. Jag tog det personlig. Som man ju gör när man är värd för något.

Nå, jag ska inte hålla mig fast vid detta något mer, även om det är rätt kul. Resten av kvällen gick skitbra. Fredrik Lord var hård, pratade högt och hade bra skämt som vanligt. Han är centerpartist, Lord, och jag häcklade honom för det efteråt. Joakim Thörn var sig själv, halländsk, bizarr och lite småförvirrad. Jag tror att han kände sig en smula missnöjd efteråt, men tycker inte att han ska vara det. Både Lord och Thörn rörde sig i efterdyningarna av måndagsklubbens brutala uttåg, och den hade lämnat publiken i lätt obalans. Christopher Linnell hade suttit med lurar under hela första akten, och när han klev upp på scen kändes han befriande opåverkad av stämningen i lokalen. Jag gillar Linnell. Han skämtar rakt och enkelt och tar spjärn mot sin Djursholmsbakgrund på ett stundtals briljant sätt. Ingen kan vräka ur sig fula ord med samma resonerande och verserade tonfall som Linnell.

Så blev det paus och jag rökte ytterligare några av Lords cigg och sen blev det dags för mig att redovisa läxan. Spanjorer. Den hade jag slarvat med och responsen var väl så där.
Först ut i andra akten var Rune Sörlie. Han har varit hos oss många gånger och vår stampublik kan hans material rätt bra nu. Men han överraskade oss med ett par nya skämt, varav det sista närapå fick taket att lyfta. Kvällens absolut starkaste reaktion.
Sandra Ilar är den enda komikern vi har haft som någon gång kan komma att bli aktuell för en stol i Svenska Akademien (om inte Aron Flam eller Jonatan Unge tar sig i kragen och skriver färdigt de där avhandlingarna jag är helt övertygad om att de har liggande i någon skrivbordslåda). Hon pratade religion, och var fantastisk i sin aggressiva intellektualism. Hon är helt enorm och one of a kind. Missa inte henne om ni någon gång får chansen att se henne.
Så avslutades kvällen med Fredrik T Ohlsson. Det ser så lätt ut när han kör stand up. Jag skulle karaktärisera honom som något av en Falkenbergskomiker men med finness. Han tar upp enkla, igenkännbara företeelser, som vilken rookie som helst skulle misslyckas med just för att de är så enkla, och lyfter dem med en exakthet i detaljer och en grymt timing, till stor comedy.

Nu tycker säkert ni som läser det här att jag är en mes som bara hyllar alla som var med i går, men jag är helt sann mot mig själv när jag skriver detta. Och jag känner mig lika rörd varje gång vi har haft en kväll på El Mundo, över hur komikerna kommer och gör sitt absolut bästa på vår klubb, för vår publik.
Synd bara att måndagsklubben inte stannade kvar. De gick miste om något. Men om de bryter rutinen att gå på nya ställen varje måndag, och kommer tillbaka nästa vecka, får de se Fritte Fritzon in action. Och det är fan inte kattskit.

ett litet frö

2011-04-11T13:35:00.004+02:00

I går kväll petade Mårten ner en äppelkärna i en glasburk full med jord. Sen ville han ha burken med sig i sängen. Han hade riggat en gammal nappflaska med vatten så att han kunde vattna noga hela tiden. Vi förklarade för honom att fröet nog måste stå i ett fönster om det ska bli något och efter ett tag gav han sig, men vi fick lova att gå upp i natt och titta till det lilla fröet. Nu är han rätt het på att det ska gro, kan jag säga. Jag har sagt att det inte kommer att hända något alls på minst fyra dagar, men jag vet inte. Funkar det ens att köra ner en äppelkärna i jorden så där? När jag var liten kunde man ju göra det hela tiden, men nuförtiden känns allt så sterilt och det skulle inte förvåna mig om det finns EU-beslut om att man inte får sälja äpplen vars kärnor kan gro.
I vilket fall som helst verkar Mårten full av förtröstan. Nu är han bekymrad över hur den där lilla glasburken ska kunna hålla för ett helt träd (vilket kärnan blir om några veckor i hans värld). Jag sa att man kanske får flytta över plantan till en större kruka ute på balkongen när burken blir för liten. Mårten verkade glad och så spratt han till. "Pappa! Vi kommer att kunna plocka äpplen på balkongen."
Sen somnade han.

Man inser att man har bloggat länge

2011-04-10T22:29:00.002+02:00

Alex nu.

Alex då.

Söndag förmiddag

2011-04-10T22:19:00.003+02:00

Inne i leken.
Killarna hade släpat ut alla sina mjukisdjur och alla sina plastgubbar i vardagsrummet. Först var det ett jävla liv där ute, men plötsligt tystnade de och jag fann dem i poser som Mårten här intill. Man minns ju själv hur det kändes. Den där tidlösheten, koncentrationen, hur något läktes långt inne i en, hur något växte.

bostadsrättsföreningens styrelse

2011-04-10T12:31:00.002+02:00

För en stund sen, när jag satt på balkongen och njöt av det vackra vårvädret, hörde jag plötsligt röster utifrån. Det var glada, ganska bestämda röster, men också försiktiga på ett energiskt och lite hungrigt vis, så som man låter på rösten när man samtalar med någon man inte känner så väl och är väldigt mån om att göra ett gott intryck på. Å satan, tänkte jag. Det är städdag i föreningen. Eftersom jag bara hade morgonrock och pyjamasbrallor på mig böjde jag mig försiktigt ut och försökte slå ett öga runt knuten utan att själv synas. Mycket riktigt, där patrulerade fyra personer i fritidsfleece och kepsar den lilla bergsknallen mellan vårt punkthus och nästa. De rörde sig lite planlöst runt varandra, lite som man ju gör när man har tagit på sig ett uppdrag men inte har en aning om, och inte vill att någon ska lägga märke till hur lost man är. Jag antog att de tillhörde den där gruppen som ska plocka kvistar, ölburkar, hundbajs så att inte barnen trampar i det och jag tänkte: Helvete! Hur kunde jag missa detta.

Det tog en stund. Jag var fortfarande ganska groggy efter nattens sömn, men efter en stund insåg jag att detta bara var fyra helt vanliga civila Årstabor ute på någonslags riktningslös promenad. Ingen annanstans runt huset såg jag någon som krattade, eller rensade, eller tände en grill eller drack en folköl. Dessutom, insåg jag, bor vi ju i i hyreshus. Tack och lov.

För ett och ett halvt år sen var jag ordförande i en bostadsrättsförening och jag tänkte tillbaka på den tiden lite som jag föreställer mig att man tänkte tillbaka på perioden runt en skitig skilsmässa eller en taskig årskurs på mellanstadiet. Jag hade konstant dåligt samvetet och utvecklade en skygghet inför grannarna och deras frågande, förhoppningsfulla blickar så fort de mötte mig i trapphuset. Utåt sett var jag trygg och rättvis och hade föreningens fulla förtroende. Men inåt odlade jag föraktet för alla andra som bodde där, deras caffe latte-färgade vardagsrumsväggar, deras barnlösa äktenskap, deras volvo V70.s, deras oförmåga att förstå att även en person med social fobi eller alkoholproblem eller problem att någon gång i halvåret betala avgiften på utsatt datum, eller med utländsk påbrå också måste ha någonstans att bo (detta gäller naturligtvis inte någon av er som läser denna blogg, utan bara alla andra i den där fastigheten). En gång i månaden hade vi styrelsemöte och då pumpades det vin ut bag in box och käkades ostkex, medan föraktet för alla andra som bodde i föreningen landade tillsammans med smulor och vinstänk på vardagsrumsmöbler och mattor och på tangentbordet till den Mac-book som för dagen balanserades i det snart ganska berusade knät på kvällens protokollförare.

Och när jag kom hem la jag papper och nycklar och annat skit i en hög i vardagsrummet och försökte glömma eländet. Vi äger vårt boende. Detta är bra, intalade jag mig. Detta är en övning i att förvalta och ta eget ansvar, intalade jag mig. Vi är lyckliga som har det så här, intalade jag mig. Värdet på lägenheten har stigit med 5% på grund av vår noggranna förvaltning, intalade jag mig. Och så en dag i november slank det ner ett brev från bostadsförmedlingen. Mimmi hade blivit anvisad en hyresrätt i samma kvarter. Jag avgick nästa dag, och 6 veckor senare var vårt liv som slavar under en bostadsrättsförening ett minne blott.

I slutet av Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts föreställning ”ljust och fräscht”, presenteras ett antal påståenden, grafiskt mot scenfonden. Påståendena rör alla vår relation till detta med boendet och livets tomhet, och framkallar alla små skratt. Det sista av dessa träffade mig som ett spjut i bröstet: (obs, inte exakt återgivet nu, jag var lite full när jag läste det) ”Även om du lyckas skaffa dig en åtta på strandvägen, kommer du förr eller senare ändå att bli tillfrågad om att vara suppleant i styrelsen.”
Och jag bara: Det DÄR handlar i varje fall inte om mig.
Inte just ju i varje fall.

Just det, en grej till

2011-04-08T12:30:00.003+02:00

I dag är det exakt fyra år sen jag drog i gång den här bloggen, så det passar ju extra bra att dra igång den igen just i dag.

halloj

2011-04-08T12:21:00.003+02:00

I förrgår kväll blev jag äntligen klar med en bok som har följt mig lite om en skugga under de senaste fem åren. Har haft lust att blogga länge nu, men den här gången vann min karaktär över de sociala medierna. När jag väl var igång gick det fort och plötsligt, utan förvarning faktiskt, insåg jag att jag var klar och att det bara återstod att skicka vidare till förlaget. Jag är för övrigt oerhört nöjd med resultatet. Fattar plötsligt poängen med att lägga saker åt sidan ett slag, att inte skriva och försöka glömma bort sitt arbete under en tid, för att sen ta upp det igen och titta på det med nya ögon.
Nu håller jag tummarna för att förlaget gillar också.

Ute är det regn. MIn utsikt är tallar, 40-talshus och fragment av Södermalm. Från barnens rum kommer spridda ljud av pixaranimerad action. Stella är hemma för ont i magen och Alexander kräktes för två dagar sedan och måste alltså vara hemma i dag också. Jag har fortfarande morgonrock på mig. Inser att klockan redan är 12:25 och att den här dagen kanske redan är bortspelad, men jag tror att jag skiter i det faktiskt. Det goda arbetes positiva energi dröjer sig fortfarande kvar i mig. Vi får se hur det ser ut med den saken i morgon. Tänkte blogga då också.

På inspelning

2011-02-25T12:47:00.001+01:00

När det sjuka barnet inte är så sjukt längre

2011-02-17T14:55:00.001+01:00

I dag är det 13 dagar redan Alexander var på dagis senast.

RIP

2011-02-04T21:25:00.001+01:00

Den här kunde jag i princip utantill i mitten av 70-talet. Alla som någon gång har stått på en scen med en mic i handen och inget annat än sig själv vet hur svårt det är att göra det Lena Nyman gör här. Vilken oerhörd komedienne hon var. På den fronten hade hon absolut gehör. Good bye. Ha det så bra.

Det kom en kommentar

2011-01-20T00:53:00.005+01:00

Det är inte de stängda dörrarna som är värst. Det är de gömda!

Mad Men

2011-01-17T22:42:00.005+01:00

Som kanske sista par i vår bekantskapskrets har Mimmi och jag upptäckt och förhäxats av TV-serien Mad men.

Under några extatiska nätter som började i mellandagarna och har rullat på fram till nu, har vi smällt i oss hela säsong 1 och snart nu säsong 2.

Redan innan vi började titta på Mad Men kände jag till det underliggande budskapet - eller syftet (om man nu kan tala om ett sådant när det gäller en TV-serie som kommer från Hollywood): att skildra upprinnelsen till kvinnorörelsen.
Jag sörjer lite att jag känner till detta. Skulle velat ha fått upptäcka det själv. Nu blir det nästan övertydligt. Svenskt liksom.."titta noga här. I nästa scen kommer vi tydligt att redovisa hur männen inte hjälper till i köket, då A-karaktären Don Draper sätter sig framför TV:n istället för att hjälpa sin fru att plocka undan efter middagen."

Jag den scenen föreställer jag mig svår att spela in. "Ska jag inte åtmonstone ta med mig tallriken? Eller ställa in ketchupen i kylskåpet, det känns inte naturligt alls att jag bara går därifrån och tar en drink?" I moderna par hjälps man ju åt efter middagen. Det sker närmast reflexmässigt - j jag vet att jag lever i en skyddad värld där genustänkandet är lika naturligt som vanligt bordsskick - men jag föresäller mig att även i hem där man inte riktigt tänker så, också reser sig upp efter middagen och liksom halvhjärtat: "jag tar disken i morgon älskling".

Mad men skildrar två parallella världar. männens värld och kvinnornas, den senare enligt klassisk horan och madonnan-modell, uppdelat på sekreterare och hemmafruar. Och serien skildrar en tillvaro vars strikta ordning bygger på den sköra ballansen mellan dessa två världar, en ballans lika känslig som ett ekosystem. Om någon ifrågasätter sin roll, eller rör sig på något sätt utanför de uppritade markeringarna hotar alltihop att falla samman. Och de som lever i och av det här systemet, försvarar det intensivt och reflexmässigt.

Nu så här 50 år efter den tid som skildras i Mad Men, frågar jag mig vilka andra mönster vi reflexmässigt faller in i, eller försvarar. Vårt postkolloniala beteende när vi åker på semester utanför Europa kanske? Den allmänna attityden gentemot en viss kategori bögar, eller den grupp som ringas in av det skämtsamma och nedsättande epitetet "butchflator"? Motståndet mot könkskvotering i företagsstyrelser?

I går morse stekte jag pannkakor här hemma i vårt kök, byggt 1947. Bakom min rygg försökte Stella komma in i kylskåpet för att ta sig ett par skedar sylt. det blev med ens väldigt trångt och jag insåg att det här köket är byggt bara för en person. Gissa vilken.