Som strutsar

När Jimmie Åkesson i slutet av landsdagarna eller vad i helvete de kallar sina Nürnbergdagar, sa att han nu hoppas på att vinna över de slumrande sympatier som finns inom LO-kollektivet, var det som att någonting gick sönder. Plötsligt anade man den verkliga faran. Framtiden tillhör nyfascismen om vi inte agerar nu.

Och det räcker inte med att  häckla och förlöjliga SD längre. Det leder inte uppåt, bara neråt. Varje tårtning, varje halvtaskigt standupskämt, varje försök att förminska dem ger dem bara mer vatten på sin kvarn, väcker fler som halvsover och känner sig i underläge.

När den nytårtade Jimmie Åkesson lämnade Nytorget med svansen mellan benen sågs detta som en stor seger bland de boende. I själva verket var det en stor förlust. Sympatierna för SD bara växer. Det enda vi hade lyckats med var att tillfälligt lindra symptomen. Som ett kollektiv av strutsar stod vi kvar med huvudet i sanden. Det som inte syns, finns inte, tänkte vi. Det liv som levs i det lilla hörn av världen där jag rör mig, är ju så fiffigt konstruerat att det håller både Sverigedemokrater och invandrare på avstånd. SD:s besök på Nytorget hade tillfälligt stört den bilden, men nu var våra fina kvarter åter fria.  Så kan vi inte ha det.
Nu är det dags att lyfta frågan om solidaritet.

Vi som har makten, vi som upplever oss som starka måste hjälpas åt att lyfta de slumrande sympatisörerna inom LO-kollektivet. Ge dem självkänslan åter. Sträcka ut en hand. Sluta kura ihop oss i våra svindyra stadsdelar där ingenting ondare än vattenläckor eller svinkoppor drabbar oss. Vi måste föregå med gott exempel. Hälsa nyanlända flyktingar välkomna till Urban Deli. Säga ja till en flyktingförläggning på Mosebacke torg. Inte reflexmässigt backa när en person med förnamn Ahmed söker tjänsten som controler på vår redovisningsbyrå eller AD på vår reklambyrå. Vi måste förlägga våra små skrivarstugor och våra små designbutiker för svindyra barnkläder till Tensta, Hässelby och Alby. Vi måste flytta dit!

Givetvis svamlar jag. Givetvis har jag bara 25% på fötterna. Men den vägen vi är inne på nu är inte hållbar. Någonting annat måste göras. Någonting måste förändras i grunden. Och den förändringen måste komma från oss. Vi som ännu inte har glömt bort innebörden i ordet solidaritet.

Ta det piano

Joseph och Ariel har en podcast som heter Ta det Piano och nu ligger avsnitt 53 uppe, där JAG är gäst.
Välkomna in!

Brev från Greenpeace

Eftersom jag stödjer Greenpeace med månadsbidrag, får jag ibland mail som jag inte läser. Någonting gjorde dock att jag hittade in i det mail som damp i in i morse. Det var ett brev från en aktivist som sitter fängslad i Murmansk. Ett glatt litet brev var det. Ett prosalyriskt mästerstycke i den surrealistiska skolan, tydligt besläktat med Martina Montelius, Martin Luuk eller briljanta barnboksförfattaren Eva Lindström.

Läs! (Och ge ert stöd till Sini genom att skriva på uppropet här.)

"Kära Greenpeace-familj,
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för det stöd, de varma tankar och den kärlek som vi får från er. När jag hör om sympatin för oss runt om i världen värmer det mitt hjärta och ger mig tårar i ögonen. Vi är så lyckligt lottade som har er! Jag tycker synd om alla de aktivister i fängelser världen över som inte får det stöd och den omtanke som vi möts av. Mina dagar och veckor blir verkligen ljusare av de brev, meddelanden och hälsningar jag får. Jag läser dem om och om igen och när jag läser så ler, skrattar och gråter jag - allt på samma gång. De sprider så mycket ljus i den allt mörkare tidiga vintern i Murmansk.
Jag vill att ni ska veta att jag mår bra och det gör de andra tjejerna i teamet också. Jag får höra om dem varje dag. Nu sitter hela teamet i samma fängelse och det gör att jag känner mig trygg. Vi blir bra behandlade i häktet och många av oss har mötts av stöd och respekt från våra medfångar. Äntligen får vi också lite böcker från biblioteket här i fängelset. Stödteamet på plats i Murmansk håller oss trygga och glada genom att förse oss med mat och kläder. Om de inte vore här så skulle hela situationen vara mycket värre, vi skulle vara väldigt hungriga och ganska frusna.
Tidig vinter har anlänt hit till Murmansk, det har redan snöat flera dagar. När solen skiner ute tillbringar jag mycket tid med att titta ut genom fönstret och det får mig att tänka på alla er som stöttar oss: det gör mig glad och det får mig att le. När det snöar tänker jag istället på Arktis - på havsisen, den vackra naturen här uppe - och det ger mig styrka, det ger mening till allt som händer och har hänt.
Annars får jag dagarna att gå genom att skriva, läsa, teckna. Jag dansar varje dag i min cell och rysk popmusik är redan välbekant. Under våra 'promenader' hoppar jag omkring i betonglådan till rastgård och vakterna skrattar. Jag stretchar och sjunger (väggarna är tjocka, som tur är).
Tack, tack, tack!
Tusen kramar och varma hälsningar, jag saknar er alla,
Sini"