Credit

För 20 år sen jobbade jag på ett av Z-TV:s populäraste program. Det är en gåta hur jag hamnade där. Som att släppa in en neandertalare i Svenska Akademien. En solklar felrekrytering. Jag satt bakom ett skrivbord och skrev listor med olika aspekter på ämnen som "att kramas" etc och försökte knäcka klädkoden. Jag lärde mig nya ord. Ett av alla dessa var ordet credit, som jag överanvände från dag ett. Den och det har credit hit och dit. Så lät det. Hela tiden. Vi var på väg ut på lunch, programledaren och jag. Vi stretade upp för någon av backarna på Brunkebergsåsen. Jag gick lite bakom och använde credit i varannan mening. Efter en stund väste han, utan att vända sig om: "Det heter cred, inte credit." Det är länge sen nu. Det händer fortfarande att det ilar till i mig.

Anonym

Sorry, jag råkade av misstag radera en kommentar. Det var inte meningen. Tack bäste Anonym. Ja, det är sjukt sorgligt detta.

Alla Mina Kamrater

När omfattningen av krisen i Syrien plötsligt blev uppenbar, var medlemmarna i poden Alla mina kamrater några av de som reagerade snabbast. De samlade in pengar till de behövande. De följde med i bussar som tog volontärer ut i landet, underhöll på vägen ut, jobbade hela dagen med att vika och sortera kläder, innan de underhöll på vägen hem igen. Dessutom använde de sin pod som plattform att föra ut information om andra insamlingar och koordinerade frivilliginsatser. Ända sedan Martin, Fritte och David Druid startade AMK har podden tagit tydligt ställning mot främlingsfientlighet och rasism. Med sin breda lyssnarbas just bland unga grabbar i städer som Eskilstuna och Ludvika tror jag att de kan ha bidragit till att det finns unga även här som väljer bort den mörkbruna vägen. De hade också ett löjligt och lite analt förhållande till "det fria ordet". De gick över gränser. Sa saker som inte borde ha blivit sagda. Och det som hände i förra veckan var hemskt. Nu var det inte någon av medlemmarna som var bindgalen, det var en gäst, men de protesterade inte tillräckligt skarpt. De sa visserligen till flera gånger, men de gick inte ut i kontrollrummet och drog ur pluggen. Det borde de ha gjort. För hade de gjort det, skulle det fortfarande ha funnits en god kraft i pod-sfären, en kraft som står för solidaritet och tolerans. Det är djupt beklagligt att det inte gör det längre. Alla Mina Kamrater behövdes.

Personer du kanske känner

De förbjudna orden

Tvånget börjar som en elektrisk känsla i näsan. En joniserad doft precis som före ett åskväder, men det är inte åska i luften. Det är i början av oktober och luften är lätt och fuktig. Fin. En fin dag är det. Tunna molnslöjor över saltsjön släpper genom en mild sol som lägger sig som en varm fadershand över ryggen. Kullerstenarna i Lejonbacken känns lätt slippriga som en påminnelse om att det är dags att lägga på en gummisula under skorna och det är nog en bra tanke att fokusera på, att tränga bort den där andra. Den förbjudna.

Jag får inte.

Det råder ett märkligt lugn i de höga rummen. Alla beslut är fattade sedan länge. Aktiviteterna de senaste dagarna har mest varit teater, det har skämtats ganska friskt. Någon har gissat rätt, ser man. Typiskt han. Skämtet: det vore nästan värt det att riva upp alla beslut, faller platt. Telefonnumret var tydligen svårare än vanligt att hitta men nu ligger det prydligt hopvikt i kavajfickan. Den högra fickan. Höger ficka, höger hand, höger hjärnhalva, trycket är högre i höger hjärnhalva, tvånget jag får inte, måste lägga på en gummisula under skorna, måste lägga på en gummisula under skorna, toaletten är låst, någon sitter där inne, har suttit länge nu, sliter upp dörren till en städskrubb och viskar lågt de förbjudna orden, som för att lämna dem kvar här inne, backar ut, stänger dörren, släpper handtaget och stryker med vänster hand över dörrfodret, två gånger, sedan höger hand, sedan båda.

Så.

Det kommer att gå bra.

Lunch. Bara en enkel sallad. Det är ganska uppsluppen stämning runt bordet. Vad gamla alla ser ut i dagsljus. Och varför har de så enkla kläder? Detta är ju en högtidsdag. Aldrig annars är så mycket fokus riktat mot arbetsgruppen som i dag, Salladsbladen har en brunaktig ton i fransarna. Kan det sätta sig i magen? Dåligt hanterade grönsaker är den vanligaste orsaken till kraftig matförgiftning. Njurarna kan slås ut av vissa toxiner. Höger njure. Höger hand. Höger hjärnhalva. Måste gå på toaletten nu.

Viska de förbjudna orden. Stänga dörren ljudlöst men ändå hårt. Båda händerna längs dörrfodret. Stå kvar så en stund. Stampa med höger fot i golvet. Så med vänster.

”Peter,  mår du inte bra?”

Jo, allt är bra. Är det dags nu?

Telefonsamtalet går bra. Svar efter bara en signal. Hustrun svarar och lämnar över telefonen. Det blir först tyst i andra änden, sedan utbryter ett jubel i bakgrunden. Hustrun antagligen. Hon har väntat vid telefonen. Han vet det.

Nu är det gjort. Fram tills nu har det funnits en möjlighet att backa. Nu är den förbi. Nu leder endast en smal korridor av minutrar fram till det oundvikliga.

Lappen med telefonnumret hamnar i en papperskorg. Varför?

En annan glider ner i fickan. I vänster ficka. Viktigt.

En minut kvar.

Det är tyst i rummet.

Trettio sekunder.

Handen på dörrvredet.

Absolut tystnad. Så ett knäpp som när spänningarna i det gamla huset tvingar en dörr att glida upp av sig själv. Det spökar här. Dörren till städskrubben står öppen nästan varje morgon, trots att den var stängd kvällen innan.

Orden dansar ut som en osynlig rök. Rör sig sirligt och med en exakt uträknad hastighet mot den andra dörren.

Tre sekunder.

En.

Tryck ner vredet nu, skynda ut, innan orden har landat.

Jag får inte.

Det vore en nationell katastrof.

Luften är dålig på andra sidan dörren. Tung och joniserad. Den elektriska känslan i näsan blir starkare. Ut med skiten nu, innan de andra orden landar i höger hjärnhalva.

Vad var det terapeuten sa? Att ge efter för katastrofen, att låta den brisera skulle förmodligen för all framtid sopa undan tvånget.

Orden dansar ut genom den smala glipan i dörren. In genom näsan.

Det finns ingen väg tillbaka nu.

Orden fyller huvudet som helium. Det kommer att explodera om de inte får komma ut. Här. Nu.

Så lappen får ligga kvar i vänster ficka.

Det som nu får komma ut har aldrig funnits på någon lapp i dessa rum.

Kanske någon annanstans, som ett dålig skämt, men aldrig här:

”Svenska akademien har just avslutat sitt sammanträde och beslutat följande: 2014 års nobelpris i litteratur tilldelas den svenske journalisten, essäisten och författaren Jan Guillou.”

Så, då var det sagt.

Det känns redan bättre.

BOJKOTTA SVERIGEDEMOKRATERNA DEN 13 SEPTEMBER

Jimmiy Åkesson väljer att valspurta på Nytorget den 13 september. Ett torgmöte har han planerat. Genomskinligt, eller hur? Det blir säkert raj raj, tänker man från staben. Det blir säkert både rubriker och lättplockade martyrpoänger, så där en dag innan de sista osäkra väljarna ska bestämma sig. Förhoppningsvis kanske någon kastar en tårtbit, eller åtminstone försöker.

Så - vore det inte helt fantastiskt om ingen kom? Om vi gemensamt och som en anti-manifestation såg till att hålla oss mycket långt från gatorna runt Nytorget just den dagen. Ingen på uteserveringarna. Ingen i butikerna. Ingen som verkar bry sig om honom. Bara Jimmy + stab + ett artilleri av i onödan extrainsatta poliser och rubriksugna journalister + de ytterst få sympatisörer han har i kvarteren, på ett tomt, menlöst torg, låååångt låååångt hemifrån.

Kan 40 000 människor dra sig ut till Kärrtorp två dagar före julafton, ska vi väl klara av detta lilla enkla. Eller hur?

De vänsterhäntas dag.

I min historia om mig själv var jag vänsterhänt tills jag bröt vänster arm dagen före julafton 1974. Under de mörka åren i slutet av 70-talet, då jag på intet sätt kände mig speciell, brukade jag tänkta att någonstans långt inne i den här knotiga högerhänta killen, dolde sig något mer alvlikt, något som hade skurits av men som ändå på något sätt kunde avläsas i min aura. Detta stämde antagligen inte. Jag var givetvis högerhänt som vilken annan svenne som helst från dag ett, men det lenade en annars så dassig självkänsla. Det knöt ett band mellan mig själv och vänsterhänta genier som Jimi Hendrix och Paul McCarntey. Ibland försökte jag skriva med vänster hand. Det gjorde ont ända in i ryggmärgen när synapserna stretade med min förlorade identitet. Slutligen knycklade jag ihop pappret med min oläsliga autograf och kastade den hårt i papperskorgen. Min farmor tröstade mig med att det är bättre att vara högerhänt, då den vänsterhänte hela tiden släpar sin hand i bläcket. Och jag lyssnade till detta och slöt fred med min högerhänta medelmåttighet en gång för alla.

I dag har jag en son som är vänsterhänt. Han kan verka rätt deppig ibland, sur och håglös - men jag tycker inte att han ska klaga. Han är ju där uppe. Bland de ouppnåeliga. De vänsterhänta.

Ett fall med Dunder & Brak

Är det någon som minns dessa? Hans Eric Hellbergs serie "Ett fall med Dunder & Brak". Deckare för tioåringar med lite lagom pirrig romantik låååångt nere i undertexten. Jag älskade dem. Och omslagen och illustrationerna av Hans Arnold.

Louie 0403

Jag är fortfarande lite i chock efter att ha sett episod 3 ur nya säsongen av Louie. Jag har inte tittat mycket på serien tidigare, bara sett de två eller tre sista episoderna ur förra säsongen och slogs redan då av hur enkelt han switchar över från flams till allvar. TV-serien som berättarform är verkligen i zonen nu, det är knappast någon nyhet, men att Louis CK skulle vara genrens absolut bästa manusförfattare  - varje fall när det kommer till dialog - det hade jag inte kunna gissa. Men så är det. Så måste det vara.

Slutscenen i episod 3 fullständigt golvade mig. Jag vet att jag har lätt att ta till överord och hylla saker som jag några dagar senare har glömt bort, det får skrivas upp på mitt mycket lindrigt, men ändå bipolära konto. Men så som scenen mellan Louie och hans tillfälliga date Vanessa (Sarah Baker), där de plötsligt stannade upp på en kajpromenad någonstans på Manhattan, drabbade mig, är det länge sedan någonting annat gjorde. Jag tror att jag måste gå tillbaka till Six Feet Under eller Scener ur ett äktenskap för att hitta något som kan matcha detta.

Scenen är enkel. Ett milt gräl, en liten uppläxning, men som tittare hinner man gå genom ett helt liv innan scenen är över. Jag och Mimmi tittade utan att andas. Hon hade vridit på huvudet, på väg upp ur soffan för att lägga sig, ville bara se vad jag tittade på, och blev sittande i den posen. Ibland tittade vi på varandra, i tyst samförstånd. Oj, oj, oj vad bra, sa vi till varandra utan ord.
Redan i kväll tänker jag försöka se mer.

Hej

Oj det var länge sen jag skrev här i min blogg och själva företeelsen (blogg alltså) känns ju väldigt anakronistiskt så här våren 2014. Att logga in på blogspot och fylla det här formuläret känns modernt i paritet med att sätta blytyper eller att veckla ut skinnrullen med hammare och mejsel och trycka in runor på ett granitblock. Inte riktigt kanske, men ändå - bloggen har blivit ett rop från förr.  (För att inte tala om den personliga hemsidan.) Det regnar ute. Ett aerosol av frisk fukt faller lent över Södermalm. Det är vindstilla. Häggen blommar. I morse när jag tittade ut tänkte jag på Ken Loach, men efter promenaden över Skanstullsbron och upp genom Vitabergsparken går tankarna snarare till Ilon Wikland. Koltrasten sjunger utanför. Detta är inte en dag med tryck över bröstet. Barnen blir större. När jag startade den här bloggen i april 2007 kunde inte Alexander sitta än. Nu springer han runt i adidasbyxor och Brasilien-tröja och skriker "vem bryr sig?" när man försöker säga till honom att ta på en mössa. Mårten är tio år, axelbred och snygg och spelar gitarr och har flickvän. Och Stella har pondus som en vuxen och har stort A i Engelska. Hon skulle fira Valborg i Nockeby i år sa hon. Med några kompisar. Som tur var blev hon sjuk. Snart är hon tonåring. Om sju veckor bara. Jag arbetar och sliter i mitt anletes svett. Janne och jag jobbar fortfarande tillsammans mellan varven, men allt mer var och en för sig. Jag har fortfarande inte en aning om vad som väntar under nästa räkenskapsår. Har lärt mig att leva med den ovissheten. Om en vecka fyller jag 45 och kanske börjar jag ana slutet på hela resan någonstans långt där borta. Efter krönet visserligen, för jag upplever inte att jag har nått dit än, men ändå. I 15 år har jag jobbat som mansuförfattare. Om 15 år fyller jag 60, är tung och vet bäst. Sen är det eventuellt 15 år kvar och sen väntar den gropiga terrängen av tilltagande krämpor, bekanta som dyker upp i dödsannonserna istället för i DN:s smånotiser och slutligen ett lyckligt borttynande i den palliativa vårdens bomull. Ett bekymmerslöst lull-lull där mina barn för länge sen har tagit över budkavlen och oron för framtiden.
Men vi är inte där än.
Nu ska jag skriva några sidor Karla Brottare. Därefter möte.
Salve!

Just det! Jag har startat en ny ståuppklubb med Henrik Blomkvist. Succé!

70 kr

På lördagen gav Mårten (10 år) 20 kronor till en hemlös utanför Ringens köpcentrum och hoppade över lördagsgodiset, och på söndagskvällen tömde han sina fickor och gav 50 kronor - det sista av månadspengen - till kvinnan som brukar sitta utanför Konsum på Bondegatan. 

Under den här helgen har han alltså gett 70 kronor till folk som han upplever har det sämre ställt än han själv - och det är antagligen mer än vad jag har gett bort på liknande sätt under hela mitt snart 45-åringa liv.

Mitt försvar är att de är så många, ger jag en 20-lapp till en, sitter det tio till med 7-11 muggar på Götgatan och ropar "hej". Så jag tittar åt andra hållet och går förbi.
Och här missar jag två saker:
1) Att lämna ifrån sig pengar till den som tigger, är att erkänna och bekräfta dennes existens, som ett vänligt leende från en människa till en annan.
2) Vi som har är så oändligt långt många fler än de som inte har. Om jag ger till en, borde någon annan kunna ge till en annan.

Mitt löfte: Under veckan som börjar nu, kommer jag att lämna ifrån mig 70 kronor till någon av alla de som sitter och ber om pengar utmed Stockholms alla gator.
Gör det du också!

Barnhemmet av Cecilia Lidbeck

I går kväll och i kväll är det jag som har lagt barnen och jag har gjort det med glädje. "Barnhemmet" av Cecilia Lidbeck är en fantastiskt högläsningsbok, skriven i en lite högtravande, gammaldags stil, som gör läsningen förhöjd och de dramatiska vändpunkterna skarpa.
Handlingen utspelar sig på Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga barn, som är någon slags uppfostringsanstalt i ett gammalt Sverige (eller liknande land i norra Europa). Fjorton barn, några föräldralösa fattigungar, andra mer bemedlade, med föräldrar som inte står ut med dem längre, är inskrivna i skolan och framlever här sina dagar under stenhård disciplin. Orättvisorna är tydliga. Det är lätt för tioåringen att förstå att så här får man inte behandla barn och han lyssnar med uppspärrade ögon, utan att röra sig - fem, sex kapitel i ett svep, ta ett till pappa. Runt barnen är det mörkt. Ingen vuxen som kramar dem, ingen som bekräftar deras behov eller tröstar dem när de gråter i mörkret. Tre privata ägodelar får de ta med sig till skolan. Otto, som är föräldralös och har bott på skolan sen han var tre år - nu är han tio - har en, sin slitna och av nattlig gråt söndernötta nalle, Herr Brum. Och snart börjar barnen försvinna, en efter en, spårlöst. Barnen lägger märke till det själva, men de vuxna tycks inte ta någon notis om detta. De försvunna barnen förblir försvunna, okommenterade, som att de aldrig hade funnits.
Och som högläsare upptäcker man att barnen har somnat och man tar med sig boken ut i soffan och fortsätter läsningen själv.

Barnhemmet heter den alltså. Jag har googlat den. Inte mycket uppmärksamhet har den fått. Någon recension här, ett blogginlägg där, men en bok som är så gripande och spännande och välskriven förtjänar att läsas - eller bli läst för - varenda  unge mellan åtta och tolv. Så snälla, låna eller köp den. Och läs den.
Ni kommer inte att ångra er!

Som strutsar

När Jimmie Åkesson i slutet av landsdagarna eller vad i helvete de kallar sina Nürnbergdagar, sa att han nu hoppas på att vinna över de slumrande sympatier som finns inom LO-kollektivet, var det som att någonting gick sönder. Plötsligt anade man den verkliga faran. Framtiden tillhör nyfascismen om vi inte agerar nu.

Och det räcker inte med att  häckla och förlöjliga SD längre. Det leder inte uppåt, bara neråt. Varje tårtning, varje halvtaskigt standupskämt, varje försök att förminska dem ger dem bara mer vatten på sin kvarn, väcker fler som halvsover och känner sig i underläge.

När den nytårtade Jimmie Åkesson lämnade Nytorget med svansen mellan benen sågs detta som en stor seger bland de boende. I själva verket var det en stor förlust. Sympatierna för SD bara växer. Det enda vi hade lyckats med var att tillfälligt lindra symptomen. Som ett kollektiv av strutsar stod vi kvar med huvudet i sanden. Det som inte syns, finns inte, tänkte vi. Det liv som levs i det lilla hörn av världen där jag rör mig, är ju så fiffigt konstruerat att det håller både Sverigedemokrater och invandrare på avstånd. SD:s besök på Nytorget hade tillfälligt stört den bilden, men nu var våra fina kvarter åter fria.  Så kan vi inte ha det.
Nu är det dags att lyfta frågan om solidaritet.

Vi som har makten, vi som upplever oss som starka måste hjälpas åt att lyfta de slumrande sympatisörerna inom LO-kollektivet. Ge dem självkänslan åter. Sträcka ut en hand. Sluta kura ihop oss i våra svindyra stadsdelar där ingenting ondare än vattenläckor eller svinkoppor drabbar oss. Vi måste föregå med gott exempel. Hälsa nyanlända flyktingar välkomna till Urban Deli. Säga ja till en flyktingförläggning på Mosebacke torg. Inte reflexmässigt backa när en person med förnamn Ahmed söker tjänsten som controler på vår redovisningsbyrå eller AD på vår reklambyrå. Vi måste förlägga våra små skrivarstugor och våra små designbutiker för svindyra barnkläder till Tensta, Hässelby och Alby. Vi måste flytta dit!

Givetvis svamlar jag. Givetvis har jag bara 25% på fötterna. Men den vägen vi är inne på nu är inte hållbar. Någonting annat måste göras. Någonting måste förändras i grunden. Och den förändringen måste komma från oss. Vi som ännu inte har glömt bort innebörden i ordet solidaritet.

Ta det piano

Joseph och Ariel har en podcast som heter Ta det Piano och nu ligger avsnitt 53 uppe, där JAG är gäst.
Välkomna in!

Brev från Greenpeace

Eftersom jag stödjer Greenpeace med månadsbidrag, får jag ibland mail som jag inte läser. Någonting gjorde dock att jag hittade in i det mail som damp i in i morse. Det var ett brev från en aktivist som sitter fängslad i Murmansk. Ett glatt litet brev var det. Ett prosalyriskt mästerstycke i den surrealistiska skolan, tydligt besläktat med Martina Montelius, Martin Luuk eller briljanta barnboksförfattaren Eva Lindström.

Läs! (Och ge ert stöd till Sini genom att skriva på uppropet här.)

"Kära Greenpeace-familj,
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för det stöd, de varma tankar och den kärlek som vi får från er. När jag hör om sympatin för oss runt om i världen värmer det mitt hjärta och ger mig tårar i ögonen. Vi är så lyckligt lottade som har er! Jag tycker synd om alla de aktivister i fängelser världen över som inte får det stöd och den omtanke som vi möts av. Mina dagar och veckor blir verkligen ljusare av de brev, meddelanden och hälsningar jag får. Jag läser dem om och om igen och när jag läser så ler, skrattar och gråter jag - allt på samma gång. De sprider så mycket ljus i den allt mörkare tidiga vintern i Murmansk.
Jag vill att ni ska veta att jag mår bra och det gör de andra tjejerna i teamet också. Jag får höra om dem varje dag. Nu sitter hela teamet i samma fängelse och det gör att jag känner mig trygg. Vi blir bra behandlade i häktet och många av oss har mötts av stöd och respekt från våra medfångar. Äntligen får vi också lite böcker från biblioteket här i fängelset. Stödteamet på plats i Murmansk håller oss trygga och glada genom att förse oss med mat och kläder. Om de inte vore här så skulle hela situationen vara mycket värre, vi skulle vara väldigt hungriga och ganska frusna.
Tidig vinter har anlänt hit till Murmansk, det har redan snöat flera dagar. När solen skiner ute tillbringar jag mycket tid med att titta ut genom fönstret och det får mig att tänka på alla er som stöttar oss: det gör mig glad och det får mig att le. När det snöar tänker jag istället på Arktis - på havsisen, den vackra naturen här uppe - och det ger mig styrka, det ger mening till allt som händer och har hänt.
Annars får jag dagarna att gå genom att skriva, läsa, teckna. Jag dansar varje dag i min cell och rysk popmusik är redan välbekant. Under våra 'promenader' hoppar jag omkring i betonglådan till rastgård och vakterna skrattar. Jag stretchar och sjunger (väggarna är tjocka, som tur är).
Tack, tack, tack!
Tusen kramar och varma hälsningar, jag saknar er alla,
Sini"