Handlingen utspelar sig på Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga barn, som är någon slags uppfostringsanstalt i ett gammalt Sverige (eller liknande land i norra Europa). Fjorton barn, några föräldralösa fattigungar, andra mer bemedlade, med föräldrar som inte står ut med dem längre, är inskrivna i skolan och framlever här sina dagar under stenhård disciplin. Orättvisorna är tydliga. Det är lätt för tioåringen att förstå att så här får man inte behandla barn och han lyssnar med uppspärrade ögon, utan att röra sig - fem, sex kapitel i ett svep, ta ett till pappa. Runt barnen är det mörkt. Ingen vuxen som kramar dem, ingen som bekräftar deras behov eller tröstar dem när de gråter i mörkret. Tre privata ägodelar får de ta med sig till skolan. Otto, som är föräldralös och har bott på skolan sen han var tre år - nu är han tio - har en, sin slitna och av nattlig gråt söndernötta nalle, Herr Brum. Och snart börjar barnen försvinna, en efter en, spårlöst. Barnen lägger märke till det själva, men de vuxna tycks inte ta någon notis om detta. De försvunna barnen förblir försvunna, okommenterade, som att de aldrig hade funnits.
Och som högläsare upptäcker man att barnen har somnat och man tar med sig boken ut i soffan och fortsätter läsningen själv.
Barnhemmet heter den alltså. Jag har googlat den. Inte mycket uppmärksamhet har den fått. Någon recension här, ett blogginlägg där, men en bok som är så gripande och spännande och välskriven förtjänar att läsas - eller bli läst för - varenda unge mellan åtta och tolv. Så snälla, låna eller köp den. Och läs den.
Ni kommer inte att ångra er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar