Den här bilden är väl på gränsen till för bra för att få vara med här. Kitch nästan, men den illusterar sommarens finaste dag och när jag tänker tillbaka på sommaren 2007 (som väl är slut nu?) är det hit jag vill.

Vi hade fått en vägbeskrivning till en strand av några bekanta över telefon. Vi kommer att vara där typ klockan då och då. Kom dit! Kör bara ner där vid skylten, sen är det några kilometer tills ni kommer till en bäck och sen följer ni elstängslet ungefär 2 kilometer innan ni stannar under några träd. Jasså? Ni kommer från andra hållet. Okej, men så, fast tvärtom då?
Barnen hade skrikit i bilen. Det var varmt och i bakgrunden låg tunga åskmoln och tryckte. Men jag och Mimmi stålsatte oss. Stannade och köpte glass till barnen och försökte navigera efter svalorna. Tillslut hittade vi (nog) rätt avfart, rätt korsning och en plats som vi tyckte stämde. Vi parkerade och lyckades släpa våra motvilliga barn längs en stig ner till havet. Jag störtade ut på stranden först. Letade efter de landmärken vi skulle leta efter, småsprang mot det där kullfallna trädet. Och där var de. Hela gänget. Trevliga vuxna och massor av småungar i passande ålder. Familjerna möttes. Barnen mjuklandade i sanden och sommarens 3 bästa timmar kunde börja.

Efteråt klättrade vi upp för klintarna och kom upp på gräsplatån där fåren betade. Mårten jagade dem en stund i små flockar, tills han hittade en grupp som inte brydde sig om honom. Och vi tog bilden. Ravlunda skjutfält. Åk dit!