Le Waldorf

Micke Berg tycks ha dragit igång en personlig kampanj mot Waldorfskolan och han anklagar dem för den ena hemskheten värre än den andra. Sonen ska ha tvingats virka ett blockflöjtsfodral. Han fick inte sparka fotboll, för att det gjorde ont på bollen.

Jag har rätt många vänner som har gått waldorfskola (det har alla som är medelklass och har sysslat med källarteater i Vasastan på 90-talet) och de är ju okej. När jag var ung blev jag förälskad av ren princip så fort jag hörde att hon hade gått i waldorfskola. Det var något med de där foträta fårskinnsskorna som lockade. De rosiga osminkade kinderna om hösten. Den rutiga linklänningen och den stickade schalen om axlarna. Doften av alternativ parfym och det varma fria skrattet som klingade vackrare än alla Järnas drömfångare tillsammans. Det där riktigt varma blomtéet i som hälldes upp i koppar som pappan eller brorsan hade drejat. Och jag minns hur man kröp ihop runt koppen och försökte göra sig liten och känslig och hur man centimeter för centimeter makade sig närmare henne. Hur man satt i den där andrahandsettan i Hornstull och berättade om sig själv i timmar utan att få natta över.

Ungdomen.Jag är glad att jag fick vara med om de där kalla klara höstkvällarna när jag fick lära mig mer om antroposofi och inte fick ligga... Enkla sanningar levererades och livet kändes klart och okomplicerat. Höll man bara till vänster och åt ekologiskt och mediterade och lät bli att titta på TV kunde inget ont hända en. Jag lovade att följa hennes råd till punkt och pricka innan jag tog 94:an hem till min egen andrahandslägenhet.

Men, trots detta, har jag alltid tyckt att antroposoferna är lite läskiga, lite Stephen King på ett smygande hotfullt sätt. Inte lightantroposoferna på Södermalm och i Enskede kanske men den som har varit i Järna och har träffat på en riktig hardcoreschweizare vet. Det finns en tomhet där. En övertro på naturen och metoden, som gör varje intellektuellt samtal överflödigt. Inget av allt det Rudolf Steiner sa, får ifrågasättas. Om han sa att det finns tomtar i trädgården som man måste ta hänsyn till när man planerar, så blir det lika viktigt som att gödsla.

Mimmi gick en kurs där ute för många år sen. Och just när föreläsaren växlade över från att prata kompost till att prata om de underjordiska, kände hon att hon måste ifrågasätta lite. Så hon räckte upp handen och sa som det var, det här förstår jag inte. Och hon fick höra hon inte var redo för att förstå än. Att vissa saker fick man bara acceptera eftersom de inte kunde ifrågasättas. Okej, jag ska inte dra för höga växlar nu, men var det inte något i den stilen Jim Jones sa till sina lärjungar där nere i Gyuana innan de tog livet av sig?

Mamma har berättat om när hon jobbade på avdelning 15 på Långbro. Det här var på 80-talet och på avdelningen låg ett 10 tal rätt så sjuka patienter i 20-årsåldern. Av någon anledning hade man bestämt att alla dessa patienter skulle göra ett studiebesök på Vidarkliniken i Järna. Där har man ju uppnått dokumenterat goda resultat med autistiker, så det fanns väl någon baktanke med besöket. Men mamma berättade efteråt att ångesnivån i gruppen steg bara de klev in i byggnaden där kliniken låg. Och att innan besöket var över, hade någon eller några blivit psykotiska. Hon sa att det var som att den där arkitekturen, den där speciella antroposofiska arkitekturen med sina udda hörn och pastelliga färgskalor frammanade psykosen.
Läskigt.

Jag brukar tänka på det när jag åker förbi Järna. De där stora overkliga huskropparna som ligger som ufon i den gröna naturen. De påminner faktiskt om vanföreställningar. Som att arkitekten kom från en annan planet med andra naturlagar. Som att man har vävt in hemliga budskap och koder i dem.

Jag tror att en natt, när månen är ny, och drömfångarna spelar sin treton unisont, kommer vattnet i vattentrapporna att vända.
Nu rinner det ut över gräsmattorna. Det kommer nästan fullständigt ljudlöst, men om man lyssnar noga kan man höra hur gräset viker sig för vattnet. Och inne i de väldiga sovande kokongliknande byggnaderna börjar något att röra sig. Något mycket gammalt och sedan länge förutspått har äntligen vaknat.
Nu tittar den första antroposofen ut med oseende ögon. Och där är en till. Och en till. Och likt sömngångare vandrar de ut över odlingslandskapet och förenar sig med de underjordiska.
De beväpnar sig med liar.
Och sen tar de bort oss.