Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Anders Sparring
- Född 16 maj 1969 i Bromma. Uppvuxen i Upplands Väsby, Östhammar, Fruängen och på Södermalm. Manusförfattare med inriktning på barn-TV. Bokdebuterar våren 2012 med "Karla Brottare" Bor med flickvän och 3 barn i Årsta, strax söder om söder.
Populära inlägg
-
I det sorgliga mörker som heter Astrid Lindgren-filmatiseringar i regi av Olle Hellbom lyser Martin Ljungs karaktär Jocke med Kniven som ett... -
Peter Barlach skriver om Thåström i dag. Han skriver om Thåströms kanske bästa låt någonsin, "Brev från tionde våningen" och han s...
-
Kobra i kväll skulle handla om filmiskt berättande. Om dramaturgi. Jag missade de första tio minutrarna, jag råkade somna bredvid Mårten, me... -
En eftermiddag i augusti 2007 när jag låg med feber och hade tråkigt - jo föresten, det var den 16 augusti, Elvis dödsdag - skrev jag en tex...
-
Jag borde vara frisk vid det här laget, men det är jag inte, så jag tillbringar dagen i sängen. Vi skulle ha åkt hem i natt, men så blir det...
9 kommentarer:
Jag har också läst en hel del om facebook, men fattar inte alls vad det ska vara bra för? Hur ska man orka vara med där också? Är redan med tre hemsidror, tre bloggar, skype, mobil som alla redan tar sin lilla tid. Jag var in och tittade på startsidan och bara suckade och gick därifrån. Det skulle vara roligare om människor hade tid att träffas oftare i verkligheten i stället.
Mats L
Det är något mycket ängsligt över facebook. "kolla mig och vad många vänner jag har - är jag värd något nu?"
Själv blir jag mycket misstänksam mot folk som har filat lite för mycket på sina facebook-profiler. Skaffa ett liv. Men vem är jag att säga det som sitter och läser på en främmande människas blogg.
Jag vet inte om det är så ängsligt. Man vill väl göra ett gott intryck bara. Ungefär lika ängsligt som att ha en blogg, tycker jag, dvs inte alls, utan tvärtom ganska modigt.
Å här kommer dumma jag...vad är facebook? Måste kanske kolla in det?
Som mats I skriver så skulle det naturligtvis vara roligare om människor hade tid att träffas oftare i verkligheten istället.. men tyvärr är nog utvecklingen på väg åt rakt motsatt håll!
Apropå den här diskussionen om nätkommunikation kontra "vi träffas och pratar" (umgås etc). Jag tycker att hierarkiskt värderande av olika kommunikationsformer är vanskligt på många sätt. Behoven skiftar ju, och villkoren.
Att jämföra ett möte med någon öga mot öga med t ex skrivandet och läsandet av en bloggtext... vad är poängen?
Nätkommunikation är ju bara en form av kommunikation. Man slutar ju liksom inte att träffa folk bara för att man sitter vid en dator då och då. Resonerade man kanske så också då böcker blev en del av vardagen... "om inte folk satt och läste så förbannat mycket skulle man träffas mer"?
Jag är långtifrån övertygad om att vi skulle "träffas oftare" om inte datorer fanns. Dessutom finns det, (och jag vet att många har den erfarenheten), saker som kommuniceras svåröverträffat i textuella sammanhang.
Kanske är det så att vi faktiskt träffas så ofta vi vill och vi vill inte alltid träffas...
Ibland vill vi t ex skriva en rad istället. Eller slå en signal.
Bra! Så känner jag också.
Dessutom, och det är ju det som är själva poängen med bloggar, nätformu etc., så "träffar" man ju människor som man aldrig skulle mött annars. Jag känner inte någon av er som skrivit i denna kommentarstråd, inte ens Anders, IRL. Men jag tycker diskussionen är intressant och jag har mött många intressanta männsikor på detta sätt. För möten är det, definitivt. Man ser en kommentar som gör en nyfiken, man klickar på namnet, hittar en blogg, en människa.
Hur ofta får man lika mycket insikt i en männsikas liv om man stötter på någon på en fest? Och fester är bara för inbjudna, slutna sällskap.
Dessutom ärligt, vem tackar nej till en fest eller en fika för att klicka runt på facebook?
Facebook är livet och Satan morfad till ett.
http://nagotlasvart.blogspot.com/
Ja
Skicka en kommentar