sjuttitalet

Nyårsnatten 1980. Alla är spik nyktra. Mamma och Pappa dansar tryckare till Mikael Wiehes "Titanic" samtidigt som vi ungar sitter med pappas bror och hans fru och lägger ett pussel föreställande kungaparet. En rätt träffande bild av 70-talet, just när det drog sin sista suck.

I mitt barndomshem var det politiska möten en gång i veckan. Skäggiga män som hette Göran satt i köket och rökte pipa och planerade spelmansstämmor till förmån för typ nordkoreas folk eller albaniens bönder. Mamma och Pappa var klädda i Mah-Jong och gick demonstrationer och delade ut flygblad på torget i Väsby centrum. De hade en bekant som hade samrörre med RAF - Röda Armé Frakrionen och pappa kände en kille som hade suttit i fängelse för vapenvägran.

Trots detta, trots att min tidiga barndom är en enda lång vänsterkliché, är mitt bestående minne av 70-talet något helt annat.

För mig är 70-talet först och främst en explosion av Astrid Lindgrenfilmatiseringar. Parallellt med den progressiva verkligheten med alternativ jul och svartvita barnböcker som predikade solidaritet med en liten ungen som hette Tjabo och bodde i Sydvietnam, översköljdes vi av romantiska återblickar till ett sent 1800-tal helt utan klassmotsättningar, där inget problem var större än att Emil hade hissat upp lilla Ida i flaggstången. Och när man satt där i Ikeasoffan och skulle sortera bland dessa bilder av verkligheten, vann Astrid Lindgren alltid över de andra. Jag minns också att mamma och pappa smygbeundrade Karin Larssons heminredningsidéer, som de skildrades i Carl Larssons akvarellserie "ett hem". Så skulle det se ut. Bondskt och med snickarglädje. DET är mitt 70-tal. 70-talet är längtan tillbaka till landet. Men inte till Skogsnäs, utan till just Carl Larsson eller Emil i Lönnerbergas Småland. Det är långa cykelutflykter till landet där kor betar i hagarna mellan de faluröda gårdarna. Det är 40 mil på E4:an ner till en gård i Småland där man föder upp hästar och där det doftar så starkt av jasmin att jag fortfarande inte kan känna den doften utan gå i barndom på sekunden.

Fram till 1977 bodde vi i ett nybyggt radhusområde i Upplands väsby och där var vår familj den enda som låg till vänster om sossarna. Här var också 70-talet något annat. Det var deceniet "furu" och vi blev serverade uppvärmda bullar i en korg av flätade furuspån, sittande vid ett furubord på furustolar i ett kök med furupanel på väggarna. Mammorna blandade saft och papporna hängde ute i garagelängan och tvättade bilen. Tage Danielsson levererade tänkvärdheterna och man skrattade åt Hasse Alfresson och Gösta Ekman. De lite fräckare föredrog Lasse Åberg och Ardy Strüver, i regi av Lasse Hallström.

Och soundracket var inte "Träd gräs och stenar". Soundtracket var Abba - "When I kiss the teacher" i regi av Lasse Hallström och med Magnus Härenstam som objekt för Agneta Fälstkogs gryende tonårssexualitet. Sexigare än så blev det inte på 70-talet. För de allra flesta.