This is hardcore

Vi gjorde E20 i dag igen. Jag låg i baksätet och hade tänkt sova bort eländet, men Janne valde att spela så fruktansvärt bra musik på stereon, så att jag blev liggande liksom stenad där bak. I fickan på min kavaj som jag hade i knät låg digitalkameran och efter en stund började jag ta bilder ut genom fönstret. Jag kände mig som en unge på skolresa som fotar upp hela minneskortet innan lägerskolan ens är anträdd. Bilar och det septemberfula Sverige, Eskilstuna och den ännu inte färdigbyggda McDonaldsresaurangen vid avfarten till Strängnäs svischade förbi utanför fönstret och slöfotograferades av mig. Vi småpratade om hur bra till exempel Johnny Casch sjöng, eller om hur bra Chris Cornell sjöng (Jannes åsikt). Jag låg där med min tomma mjukglasskopp från McDonalds i knät och tog bilder och kände mig underligt lycklig. Så tröttnade han plötsligt på sitt eget musikval och slängde över i-poden till mig. Jag bläddrade runt en stund och kände mig lite stressad. Valde jag fel musik nu, skulle kanske den loosa stämningen i bilen brytas. Vi kanske skulle börja prata jobb eller familj eller något annat som triggar stresshormonerna. Men så hittade jag en öppning: Pulp - "this is hardcore". Jag la tillbaka i-poden i framsätet och sjönk tillbaka mot baksätet som om jag just hade tagit knark. Redan när de vackra pianoackorden fyllde bilen hade vi lyft från E20. Jag höll blicken stint mot trådgallret som ska hindra stenar från att falla ner från vägrenen på vägbanan, men var någon helt annanstans och när låten nådde sitt crescendo och Jarvis Cocker skrek ut den oundvikliga titelfrasen "THIS IS HARDCORE" kändes det som att giftet äntligen verkade på riktigt. Vi kan dö nu, tänkte jag. Jag skiter i om bilen far av vägen här. Detta är allt. Nu väntar bara tomhet. Tänkte jag. För hur tar man livet vidare efter en sån skjuts?

Tja, det fanns mer i Jannes i-pod. "This is hardcore" var bara prologen till vad som komma skulle: Entombed. Wolverine Blues.