När.

Det är min nacke som skärmar av bilden. Mitt öra. Jag är pappan på den här bilden. Det är jag som är kulissen. För den där lilla killen är jag världens mittpunkt, men när han minns tillbaka kommer jag att vara en del av kulisserna bara. Kommer han att minnas tillfället på bilden? Knappast. Han har redan glömt det. Nu är det väl svart 3 veckor sen. En dag i början av oktober. Vi tog bilen hela vägen ut till Djurgården. Jag var den där typiska pappakulissen som kör bil och svarar korthugget på allt som kommer från baksätet. Jag tycker inte om mig själv när det är så. Jag tycker överhuvudtaget inte om mig själv när jag kör bil. Mörkret sänker sig över mig då. Jag tänker på soppaförbrukning, på värdeminskning, på risker, på att det kittlar och känns elektriskt från en punkt i ryggen just ovanför höger skinka. Jag är en mörk kuliss när jag kör bil. När är jag en ljus kuliss? Inte så ofta som jag önskar. Jävlar vad dåligt samvete jag kan ha för ungarna - särsklit för mannen på bilden. Han älskar mig långt mer än jag förtjänar. Det här är inte självömkan, det är fakta. Nio av tio gånger säger jag nej när han frågar om vi ska leka. En av tio leker jag, men med tankarna någon annanstans. När jag ska lägga honom säger han: "Pappa, jag vill ligga i din famn." Han får göra det. Jag tackar gud att han fortfarande frågar mig det. Hur kommer han att se tillbaka på mig? Kommer han att minnas mig som den frånvarande småstressade typiska snart-40 som jag är, eller kommer han att minnas bilden av PAPPAN? Vad minns jag av min pappa? Kärlek, bara kärlek. Jag läste i en annan blogg, det var en pappa som bad sin 2-åriga dotter om ursäkt för att han var som han var. Inte ond, men uppfylld av annat. Precis som jag. Uppfylld av 14000 spänn som ska ut om ett par dar. Uppfylld av frågor om min ställning till höger och vänster. Uppfylld av frågor om hur det ska gå på jobbet och frågor om vem jag kommer att vara om 10 år. Uppfylld av den här bloggen.

Nu sover han, på rygg med händerna under huvudet. Det sista jag hörde av honom var en liten irriterad fnysning, en liten "ja ja pappa, men låt mig sova nu"-fnysning.
Och det kändes på något vis bra.