Det vita bruset

Den där högen som låg på golvet när vi kom hem från Gotland, den är genomgången nu. Om det nu var någon som oroade sig. Jag tog tag i hela lasset på en gång i går morse. Allt som skulle betalas är betalt. Allt som skulle skickas in, är inskickat. Viktiga telefonsamtal är ringda och nödvändiga fax faxade. Men det kostade på. Jag satt med yrsel hela förmiddagen. Jag kunde inte lyssna på musik, inte njuta av mitt kaffe och någon gång klockan elva hittade jag en torr cigarill i en gömma på kontoret som jag tvingade i mig ute på gatan. Mårten sa inte ens hej i morse. Att leka är ett grundläggande behov och när han såg sina jämnåriga kompisar genom fönstret från loftgången utanför dagis, tog det där behovet fullständigt över. Han vinkade med en hand bakom ryggen och var därefter förlorad. Och när jag skulle hämta honom klockan kvart över 3 sa han att han inte hade lekt klart. Jag gav honom 5 minuter som jag slog ihjäl ute i hallen tillsammans med en pappa som nog är på väg in i väggen. Jag drog ett skämt som han inte hakade på. Lite plumt kanske, men det var i såna fall inte första gången i dag. Lite tidigare hade jag pratat med han som har hand om min bokföring och efter en liten stunds lirkande kröp det fram att han hade legat på sjukhus och tagit bort prostatan. ”Satan, där rök prostatan”, skaldade jag, för jag hade råkat koppla på autopiloten. Det blev the office-tyst i andra änden, innan han bad mig skicka alla papper och la på. Därefter surfade jag lite blogg och skrev en kommentar på bloggkungens blogg. Lite för sent upptäckte jag att meningsbyggnaden i min kommentar var direkt generande dålig + att jag hade lämnat den med mitt namn som klickbar länk. Jag kopierade länken till inlägget (med min kommentar och allt) och skickade runt den till några för mig strategiskt utplacerade chefer på SVT. Sen tog det vita bruset över.