Henrik Schyffert

Jag var på Rival i kväll och såg Schyfferts 90-tals föreställning. Det rekomenderar jag alla att göra.

Och här tänkte jag att jag skulle skriva en massa fint om föreställningen och om vad den gjorde med mig, men klockan är för mycket nu och jag vill gå och lägga mig. Jag kan bara konstatera att jag inte riktigt är samma kille efteråt som jag var innan. För där på scenen stod en person som är lika gamma som jag men som jag under perioder har sett upp till ungefär som man ser upp till en mycket helig man, och vände ut och in på den tidsperiod då jag bildade mig en uppfattning om vem jag är och vad jag ska tycka och göra.

Och när jag satt där som en liten prick i salongen på Rival och skrattade så att jag grät, insåg jag plötsligt att Henrik Schyffert faktiskt inte längre lever i den där perioden. Att det har gått snart 8 år nu och allt det där är över.

Jag insåg också att jag själv någonstans långt bak fortfarande mäter mig enligt den tidens lagar, men att det inte är någon annan än jag själv som bryr sig. Att åtminsone killen där uppe på scenen har tillräckligt fullt upp med att överleva själv och hantera sina egna nojjor. Att han faktiskt inte kan ta ansvar för mina.

När jag kom till Rival höll jag garden ganska högt måste jag säga. Jag var rädd att rusa in i någon gammal 90-talsironiker. Någon gammal kompis till en hassanbusringare som tjoar "tjena killen" utan att mena det och flinar i smyg åt min skjorta.

När jag gick därifrån gjorde jag det med axlarna sänkta.

Dessutom var han jävligt rolig.