Mårran

Det är inte Manu själv jag har något emot, utan detta att han är så omtyckt. Det väcker mörkret i mig.
Nu är det den mörka årstiden. Jag minns i början av juni, hur jag och flera andra höll på och klagade och ondgjorde oss över hur tung försommaren är, med sina krävande solnedgångar och sin eteriska energi. Vad snackade vi om? Nu är det mörkt. Nu är det Mordor utanför föntstren. Jag längtar till sommaren så att det ilar i skelettet.

Kameran, vår digitalkamera, ligger i köket och väntar på att tömmas på bilder. I natt kom Mimmi hem och visade bland annat en lång filmad sekvens där hon och hennes väninnor dansade zombiedansen från Thriller. Åtta svartklädda kultrubruttor i en övningsal på danshögskolan. Det såg bra ut. Men där, i natt, blev jag sur över att hon hade filmat så mycket. Rörliga bilder studsar i datorn, vill inte in och blir liggande i kameran. Sånt bekymrar mig. Det är mörkrets fel. Jag är Mårran just nu.

Karin Stensdotter slutar blogga. Jag skrev för några veckor sen om hur bloggvärlden alltmer känns som en söndag efter Roskilde. I dag känns det så igen och jag har inget annat party att dra till.
Jag kommer att sakna Karin. Hon behöll lugnet och utstrålade en slags värme genom sin blogg som fick hela den här grejjen att kännas skönare och mindre skitnödig. Men nu ska hon lägga av och till och med ta bort sin blogg. Så jag bryr mig inte om att länka. Jag lyfter på hatten och önskar henne lycka till i framtiden istället.

Nu ska jag sätta mig och leta bilder som vi kan lägga på en CD och få framkallade på papper. Det lär bli en djupdykning i sommaren 07.
So long!