I morse klämde jag Mårtens kind när jag skulle knäppa hans cykelhjälm. Det är oförlåtligt. Han grät. De lägger sina liv i våra händer, de små, de litar på att vi inte ska göra dem illa. Vi är bufferten mellan dem och den stora smärtan. Då får man inte gör som jag gjorde. Förlåt, Mårten - fast det inte var meningen.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
4 dagar sedan
6 kommentarer:
Stark symbolik i cykelhjälmsknäppande. De små liven.
Förstår hur du kände dig...efter att ha gjort samma sak så låter sonen mig aldrig mer knäppa hans hjälm.
Min son o jag bråkade om hjälmen, till slut blev jag så förbannad att jag tog den av hans huvud o slängde den i sopnedkastet. Då sa han: Jag vill ha hjälm o så åkte vi o köpte en ny hjälm. Annars,,var är elefanten på skansen? Dom brukadeju alltid stå vid kanten där bilden är tagen....
Ja, visst syns det så tydligt i deras ögon ibland. Hur vi är deras allt; deras förebilder, deras domare och deras stora kärlek. Att vara mamma är mitt viktigaste jobb - det svåraste och det största. Karin (Kontaktannonsen-inlägget var för övrigt helt underbart.)
Jag har fortfarande kvar ett märke på halsen efter en dragkedja som fastnade i skinnet när jag var liten, jätteliten. Det är nästan hundra år sen. Sådana märken försvinner aldrig.
Att vara bufferten mellan sina barn och den stora smärtan... en sådan insikt kan bara komma från någon som älskar, och vill skydda...!
En klen tröst när det ändå händer... när man liksom inte var den där bufferten... är att vi är nog miljoner föräldrar som fått säga förlåt till våra barn av just den anledningen!
Kram..
Skicka en kommentar