Att vara ensam

I dag käkade jag lunch med en kompis som ska bli farsa för första gången. Vi satt på det där utmärkta lilla caféet på Koksgatan som jag fortfarande inte kan namnet på. Stockholms bästa kaffe har de. Lagom snygg inredning. Bra yta, mycket värme.

Min kompis frågade mig hur jag har förändrats sen jag fick barn och det är ju en jävligt bra fråga. Man tänker sig ju att all ens självupptagenhet och alla fåfänga later liksom försvinner i ett fingerknäpp redan i förlossningsrummet. Jag har hört så många farsor som har pratat om hur mötet med det nyfödda barnet förändrade deras liv.

Jag känner inte igen mig. Jag är ungefär fåfäng och rädd som tidigare. Min självupptagenhet har fördjupats. Min grandiosa självbild fyller mig som en gasballong.

Men på en punkt upplever jag förändring. Jag känner hur mitt förhållande till att vara ensam har blivit alltmer komplicerat. Under perioder kan jag längta intensivt efter att få ett par dagar helt för mig själv. Nu får jag inte det mer än kanske en gång vartannat år, men när det väl händer, när jag är ensam, hamnar jag ofta i ett tillstånd av apati. Jag diskar inte, städar inte, läser inte, skriver inte. Jag blir sittande hemma framför TV:n med en chipsskål och dipp och liksom en broms innanför en glasruta känner jag hur livskraften långsamt lämnar mig.
På nätterna kan jag inte sova.

Jag låg vaken i går kväll och tänkte på detta. Det är först nu jag kan dra de här slutsatserna. Det är först nu jag kan sluta idealisera de där stunderna av ensamhet. Jag behöver ha min familj omkring mig för att fungera.

Och det känner jag, är en rätt så skön förändring.