En vanlig svensk man

Jag tog de här bilderna i dag för att se om jag passar i solglasögonen jag har på mig. Men strunta i det, det är inte intressant. Vad som drabbade mig (faktiskt redan under själva sessionen) var hur taskig hållning jag har.

Idén jag har är att jag är rak som en fura och sträcker mig absolut upp mot skyn. Jag ser mig själv med armarna ledigt utmed kroppen och med axlarna sänkta. Men så är bevisligen inte fallet. Kroppen är spänd på flera ställen. Armarna vill inte lita på att axlarna ska hålla dem, utan är böjda lite som i beredskap för att falla av. Axlarna har farit upp, säkert på grund av någon slags katastrofberedskap, och vill inte, hur jag än försöker, falla mot jorden. När jag ser bilderna inser jag att hela min kropp jobbar mot gravitationen. Att jag jag inte är kompis med naturlagarna. Och jag tänker att detta är inte bilden av en man som är helt i sig själv. Det är bilden av en man som gärna ser sig själv lite utifrån.

Jag är ensam i rummet när bilderna tas, ändå är det som att jag posserar för en tänkt fotograf. Som att jag inte är bekväm i det sällskap jag befinner mig. Bilderna är inte tagna för att publiceras, de är tagna för att jag ska se om jag passar i ett par solglasögon. Ändå står jag där och spänner mig. Och jag tänker att detta är bilden av den svenske mannen. Spänd inför allt, till och med sig själv.

Amen.

PS: jag vill inte intresserad av vad ni tycker om solglasögonen.

PS 2 (något senare) när jag ser bilderna inser jag att min dåliga hållning kan bero på skorna.