Bara det faktum att någon som är 44 år och har barn och fru dör i en olycka när han utövar sin hobby är jävligt nog. Mimmi läste högt ur aftonbladet.se just innan jag skulle ut och skratta åt stand-up commedy. Jag tog cykeln och rullade iväg till Big Ben, skrattade ihåligt och rullade hem igen. Vi lyssnar på klipp från youtube. Ligger i soffan och klickar fram nya. Vemodet bryter fram i melodierna. Det är väl så med jazz - glad jazz är liksom ingenting att ha, men nu känns varje sång som ett förebud. Som att någon visste vad som skulle hända. Det är så fruktansvärt sorgligt att jag inte kan formulera mig kring det. Det är så in i helvete onödigt. Vår herre tar de han älskar mest först, heter det ju och jag hatar det uttrycket. Det är dåligt och överslätande och säger ingenting om vad som har hänt. Ungarna har somnat i vår säng alla tre. De badade länge i kväll och nu luktar det gott i sovrummet av barnlotion. Allt här hemma är så mycket liv, så starkt liv. Obetvingligt liv. Det var bara en dykolycka. Någon fanns nyss, men inte längre.