Jag pratade med en kompis i går och när det visade sig att jag inte behövde berätta för honom om var jag är eller vad jag gör just nu, eftersom han hade läst det i bloggen, märkte jag hur jag började be om ursäkt för det jag skriver här. Att formen är dålig just nu och att jag kanske borde lägga ner osv. Det var löjligt gjort av mig, men jag märker att jag inte är lika pigg på att bara kasta mig ut och publicera längre. Inte lika pigg som jag var låt säga i april i år, eller i juni 07. Någonting har helt klart hänt den senaste tiden. Kanske är det jobbet som tar mer tid och engagemang, kanske har jag tröttnat, men jag tycker inte att det svänger som det gjorde förr.
Ibland märker jag hur jag försöker rädda det föregående inlägget med en ny lite roligare eller djupsinnigare text, beroende på vartåt jag tycker att jag måste preja min blogg. (det här inlägget skriver jag till exempel direkt på det föregående. Kanske för att skyla över ironin. Kanske för att jag inte känner att jag fick något sagt.) Och hur det blir ett slags "någonting-som-absolut-inte-har-med-lust-att-göra".
Och så har vi kommentarerna, det eviga kommentarskollandet. Är det fler än jag som ser dem som ett slags belöning? Eller att bloggen är slut efter tre inlägg i rad utan respons?
Det här är inget "nu lägger jag ner bloggen-inlägg", absolut inte, något sådant är inte aktuellt, men jag vill ändå lufta de här känslorna. Jag rör mig ju i en bloggsfär av likasinnade men ibland kan jag känna mig rätt ensam. Alla verkar så självsäkra på något vis. Så klara över sig själva.
Det är inte jag.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan