Ingmar Bergman 90 år i dag, postumt grattis.
För mig börjar den där lite svårare perioden på sommaren när jag ska jobba medan jag har semester. Det innebär att jag ska sätta klockan på 8, kliva upp, tvätta mig, raka mig, äta frukost och sitta och skriva mellan 9 och 13. Tjenare! I dag kom jag ur lakanen klockan 10 och vad är klockan nu? 11:16, och här sitter jag och skriver blogg. 1 timma och 45 minuter kvar således.
Men det är okej. Det som ska göras brukar bli gjort ändå på ett eller annat sätt. Så är det alltid. Jag har aldrig missat en deadline.
Nu hör jag hur ungarna börjar vakna till liv där i rummet intill. De höll igång gott och väl till klockan 1 i natt. Stella ville inte ligga i sin säng, och jag ville inte ha henne i vår. Mårten blev upplivad av bråket och kom över han med och tillslut låg hela familjen och trängdes i samma säng. Jag var arg så att det ilade i skelettet och det var på vippen att jag hamnade i barnsängen, men så somnade de och vi kunde hiva tillbaka dem dit där de hör hemma. Jag vet att jag var likadan själv när jag var liten, men jag kan ändå inte förlika mig med att de måste ligga och sova hos oss varenda natt. Och att de kräver de som om det vore en grundläggande mänsklig rättighet.
För det är det väl inte?
3 kommentarer:
De senaste två veckorna har vi varit en 4-personershög i sängen på morgonen, dubbelt så många som när vi somnade, och barnen ser det som vilken självklarhet som helst.
Själv blir jag extremt surmulen över att behöva ligga på sidan hela natten, men smälter när jag ser dem ligga där bland lakanen. Efter att jag stigit upp alltså...
Hahaha, feruketansevärt roligt!
Vet precis.
Jo, de är söta när de sover och visst ser vuxensängen mycket mysigare ut än barnsängen. Men har man till exempel en lite för mjuk säng - som vi - där liksom hela familjen faller in mot mitten och man får muskelinflammation i ryggen bara av att sova, kan man döda för mindre.
Skicka en kommentar