bushido

Jag har dåligt samvete för en surdeg som står och blir allt gråare i ett hörn inne i kylskåpet. Och jag känner hur det där dåliga samvetet eskalerar, nu när det snart är jul och så. Det skulle vara ganska enkelt att ta fram den och börja mata den igen, men risken finns ju att den har dött, och då måste jag börja med en ny och det är så jobbigt.

Lite känns den där surdegen som en illa skött kompisrelation, som någon man skulle ha ringt upp för länge sen, när det fortfarande hade varit enkelt, när det bara hade varit att säga "hej, skulle bara kolla läget", men som man dag för dag skjuter åt sidan och tillslut upptäcker att man inte kan ringa upp för att man inte vet vem det är som kommer att svara.

Jag tänker inte dra några fler paralleller mellan kompisar och bakning, men jag tro att när man når en punkt där man går runt och har dåligt samvetet över sådant som att surdegen dör i ens kylskåp, bör man ta sig en titt på sitt liv.

Tomas lärde mig ett uttryck för närmare 20 år sen: Bushido. Det är japanska och betyder att om man går emot tre inre motstånd varje dag i resten av sitt liv, så kommer man att vinna inre frid.

Det kan handla om just sådant som att ringa upp en gammal bekant, eller att storstäda i garderoben, men också om att låta bli att dela med sig av att jävligt bra skvaller, eller att inte ta en cigg till.

"Bushido" sa vi till varandra i telefon, när den ena eller den andre klagade över monsterdisken som stod och jäste i pentryt. Och det kändes faktiskt lättare att ta tag i det där trista helvetet, nu när man visste att det var första steget i en reningsprocess som förr eller senare skulle leda till inre frid.

Så nu ska jag mata surdegen.

Bushido på er
och god natt.


Matad, fortsättning följer