Jag och Alexander.
Jag, Mårten och Alexander.
Bilderna är tagna när Alex är bara tre eller fyra dagar gammal. Man ser i mina ögon hur jag febrilt söker efter trygghet i min vuxenroll, tycker jag. När man får ett nytt barn tänker man ju att man förr eller senare kommer att känna den där tryggheten, men govänner, mannen på bilden är trebarnsfar, han har haft 5 och ett halvt år på sig att hitta rätt.
I dag har det gått ytterligare 2 år, men jag tycker inte att jag är ett steg närmare en trygg och självklar vuxenroll. Jag har en stark strävan efter att få sträcka ut mig på soffan med en tidning. Att hitta en avskild plats där jag får vara ifred. Jag har ännu inte lärt mig att man inte får dra alltför grova skämt för sina barn - såna som man drog för Chrille, Mats och Tomas på kvarnen 93 - eftersom det kan komma surt efter när ungarna har sträckt upp handen på samlingen. Jag låter ungarna se "kung-fu hustle" om jag själv har lust att se den, men låter dem inte leka av sig upplevelsen med pinnar efteråt, eftersom det bullrar så mycket och jag är trött. Jag har inte lärt mig hur man gör när ungarna vägrar gå och lägga sig fast jag har sagt till dem att de ska göra det. Jag är ett stort barn utan barnasinne som febrilt kämpar mot sin vuxenroll.
Inte hela tiden. Men ibland. Idag känner jag så. När jag ser de här bilderna och bekymmersrynkan mellan mina ögon, känner jag så. Ofta är det kul, varje dag känner jag att jag älskar dem, men ändå: ibland kan jag se på mina barn och mitt liv som en rytande fors där jag febrilt kämpar mot strömmarna.
När allt jag borde göra är att slappna av och flyta med.
9 kommentarer:
Det där är väl en av livets största svårigheter; jag känner detsamma.
Men någonstans hoppas och tror jag att det är just dessa tankar och medvetenheten om dem som för oss framåt. Självdistans heter det väl? :o)
Själv går jag med en svag, men ständig längtan till de dagar då jag på riktigt kan lägga mig på soffan och läsa, mitt på en lördag. "När tänker barnen låta mig göra det!?"
Jovisst är det så, det är det som för en framåt. Vem har sagt att livet är enkelt. Jag är rätt säker på att det jag känner, gäller för nästan alla.
Men hey, ta kommandot och sträck ut dig på soffan, vej jag! Hade det varit 1953 hade du haft hatt, rock, käpp och hund i den ålder du är nu, men tror du inte att en Hasse Alfredsson eller en vem som helst gville dra fräckisar för sina barn (och förmodligen gjorde så)? Jag tror bara att mallarna var tajtare förr och rollerna mer givna, men jag tror att vi föräldrar av idag ska vara glada för att vi (som pappor) inte tvingas vara auktoritära eller nåt annat vi inte ville vara. Alla dom där intellektuella papporna som sträckte ut sig i laminofåtöljen iförda manchesterkostym, sugandes på en pipa, för att bläddra i en tidningen VI på 60-talet kanske mycket hellre ville prutta och brottas med sina barn. Och hockyfarsan som skjutsade, skällde och tränade slagskott kanske hellre ville gå på mötet i hem och skola iförd skepparkrans.
Bli inte slavar under era barn! Behandla dem som jämlikar så kommer de att unna er (oss) oändligt mycket mer.
Kram Martin
Därför är det bra att du sätter fingret på det, för i vardagens ekorrhjul tar jag ofta fel på känslorna och känner mig bara naiv och otillräcklig. Eller som ett barn i nyklippt (för kort) lugg eller i för stor vinteroverall.
Tack för påminnelsen!
Ingenting är fan enkelt. men allting går vidare.
Vi blir aldrig de vi var, men vi är ändå alltid samma.
det är tunga grejer, men du formulerar det bra./Lerneby
En väldigt bra beskrivning av läget. Varför kämpar man emot och agerar så hårdnackat och upproriskt mot en situation som egentligen är underbar. Saken är väl den att dygnet har för få timmar, de stunder man verkligen kan ligga på soffan är så få att man skapar en ren impuls att göra det när som helst, om än bara i fantasin.
Men en vacker dag blir det frivilliga soffliggandet verklighet igen. Kan man anta.
Jag tycker att nonsens a är inne på något där: DYGNET HAR FÖR FÅ TIMMAR. Det kan vara hela grejjen.
Att byta liv så till den milda grad som jag/vi fick göra när barnen kom var det ingen som kunnat förbereda mig på.
Hade jag vetat det, vet jag inte om jag hade skaffat barn. Faktiskt. Så det är ju en sabla tur. Fast då hade jag ju vetat det också (om turen), och alltså skaffat. Haha. Ingen vej gaar udenom.
Luddigt.
Men ditt var fint skrivet.
Väl talat! Vuxenkostymen är ett illasittande plagg, det tycker säkert många, men få erkänner det. Skönt att du skriver om hur det är "på riktigt" att vara familjefar.
Skicka en kommentar