I går champagne, i dag spökvatten

Johan Sköld skriver ett inlägg som i sin karga enkelhet är en rätt så basic sammanfattning av vad det är att frilansa.
Han lyckas också (fast han kanske inte fattar det själv) gestalta detta, att även om det går bra utåt sett, överskuggas all yttre framgång av känslan av att vara jagad ekonomisk.

Jag har inte heller några uppdrag till hösten. Inte som det ser ut nu i varje fall. Inte som det ser ut i dag. Och för varje dag som går rycker jag allt närmare en semester där jag ska ligga på Austre och undra hur i helvete vi ska ha råd att bo kvar i vår bostadsrätt till hösten.
Det löser sig alltid. I varje fall har det gjort de under de tio år jag har varit verksam. Men känslan är ändå densamma. Vad händer när jag har kommit till slutet av mina uppdrag. Vad händer sen.

För övrigt kan jag inte jobba om jag inte har uppbokat. Många skulle säkert utnyttja en arbetslös period till att exempelvis skriva en bok. Inte jag. Karla Brottare, till exempel, som ju kommer ut nästa höst, är skriven under största tidspress, mellan klockan 23 och 02, och på söndagsmornarna, mitt under brinnande manusarbete.

Blir jag arbetslös kommer jag att agera som en broms innanför en glasruta. Jag kommer att sitta där och titta ut, så hypnotiserad av det jag för tillfället inte kan nå att jag glömmer bort att vända mig åt andra hållet och söka inåt.