1005, badkväll i Hellas

Jag cyklade med Alexander på cykelstången hem från dagis i em. Ingen hjälm hade han heller. Tänkte att nu utmanar jag statistiken rejält, höll hårt över hans små händer mot styret och cyklade i smygtakt längs Gullmarsvägen. Fick SMS och kollade det. Försökte undvika att möta blicken hos de vi mötte. Andra föräldrar. En mamma i cykelhjälm som ledde sin cykel på trottoaren. Tro inte att vi är slarvers på den punkten, för det är vi inte, men ibland är det så själsdödande jobbigt att säga nej. Jag råkade ha cykeln med mig till dagis och Alex tjatade.

Senare på kvälen badade ungarna. De tvingade oss. Körde med oschyssta metoder, påstod att vi hade lovat och grejer. Jag sa: "Okej, men blir ni sjuka får ni vabba själva." Mimmi hade plockat upp mat på Palmyra, så vi tog bilen den korta biten till Källtorpssjön. Det låg gråa fågelbajskorvar på badbryggan (som väl ligger i året om, för vem skulle få får sig att sjösätta den redan före första maj?) och stora halvtama canadagäss simmade runt och kastade lystna blickar på våra friterade blomkolsuketter som vi dippade i palmyras utsökta aoli. Vi åt och sen badade de. Stella skrek så jag fick säga åt henne att tona ner sig en smula. Tänkte att joggarna runt milbanan skulle få för sig att någon var i fara.

Det är bara nästan vackert ute än så länge. Naturen ser ut som en svartvit TV-bild som man precis har börjat tona upp i färg igen. Om solen ligger på trädtopparna så att det lyser i skirt grönt blir det vackert, men i skugga ser allt fortfarande ut som mars. På vägen hem åkte vi förbi hammarbybacken och där ligger lite av snön kvar. Snö och grönt gräs. Ser ut som en scen ur teletubbies när solen ligger på.

Nu sover Stella inne i vårt rum. Alex och Mårten är fortfarande vakna. De bråkar med Mimmi där inne i sitt rum. Hon försöker läsa och de bara gnäller. Skönt att sitta här och blogga. Tror att det är många som bloggar så. Lite i smyg, medan den andra lägger barn. gonatt

Finnig ungdom på glid, inlägg 1004

Vad är det med de där acneflammiga killarna i keps och nedhasade jeans över ett par fotbolls/basketskor som drar runt på Gotlandsbåten med vita iphoneslurar i öronen och matar sina stackars flickvänner med 200 grams chokladkakor och dajmstrut? De ser aldrig glada ut de där pojkarna. Inte flickvännerna heller. Och man ser hur dessa stackars flickor har gjort sig vackra och kanske lite sexiga inför resan. Det är bara jag och Chrille nu, ser de ut att ha tänkt. Jag ska ha tight linne och spetsBH. Det är bara vi två nu. Ja, vi och flera kilo choklad, chips, läsk och Hoffmaistro, men dem kan bara han höra, eftersom de vita lurarna inte läcker mer än några svaga diskanttoner.

De går där fram och tillbaka mellan vilstolarna och håller varandra löst i händerna, snubblar fram sida vid sida som två spetälske och riktigt demonstrerar hur dålig kroppshållning de har, hur lite de vill få ut av livet, hur tom upplevelsen på Gotland har varit/kommer att bli. Ibland har de någon singelkompis i släptåg. Denne, ännu flammigare eller fetare, men ofta flera snäpp gladare. Jag tänker: Älskar de varandra tillräckligt för att klara ut resan, eller tänker de båda två: "jag har någon, men inte DEN."

Och jag ler lite elakt genom min fullskäggsmun (som jag för övrigt har rakat nu på eftermiddagskvisten), lutar mig tillbaka med boken jag just har köpt i shopen för 79 spänn (och som aldrig kommer att bli utläst), flackar med blicken lite, och låter den tillslut landa på destination Gotlands vänliga uppmaning till samtliga resenärer: "tänk på att du är del av någon annans upplevelse".

Jag var inte på El Mundo i går, inlägg 1003

El Mundo i går. Jag satt på Gotland och undrade hur det gick. Enligt rapporter från Henrik anmälde Soran Ismail sitt intresse i sista stund, så med Petter Bristav, Cecilia von Strokirch, Isak Jansson, Emma Knyckare och Fritte Fritzson redan bokade kunde det inte bli annat än en storkväll för vår väl instuvade publik på den lilla baren på östra Södermalm.
Jag älskar El Mundokvällarna. Energin och intimiteten, närheten mellan publik och scen. Stamgäster som kommer vecka efter vecka, komiker som är glada och står i kö för att få uppträda, det ger någonslags känsla av meningsfullhet, känslan av att faktiskt göra något som betyder något. En stark känsla är det. Starkare än att blogga.
Jag och Henrik drog igång klubben för att få någonstans att uppträda, eftersom det var så svårt att få scentider i Stockholm våren 2009. Jag hade uppträtt på Cecilia von Strokirch mysiga klubb Tiny Comedy ett par gånger och där upplevt samma intimitet mellan scen och publik. Märkligt egentligen att ingen hade hunnit före oss till El Mundo. Lokalen är som gjord för Stå Upp på rookienivå. Jag har svårt att se än bättre lokal i hela Stockholm. Publiken är intresserad och påläst, lokalen är varm och mysig och personalen med på noterna till 100%.
Och Björn och Kristina Sjöö som driver Matkultur och El Mundo har bara varit positiva och sett till att Stå upp på El Mundo har kunnat bli ett projekt helt utan problem, från dag ett.
Men nu är jag som sagt strandsatt på en ö långt ut i Östersjön och kunde bara vänta på att Henrik skulle ringa och berätta hur det hade gått och vilken hemläxa jag hade blivit tilldelad till nästa vecka. Jo, för varje vecka ber vi publiken om ett ämne att skämta om till nästa vecka. Den här veckan skulle Henrik skämta om magsjuka och förra veckan hade jag att hitta på skämt om spanjorer. Henrik ringde vid halv elva och kunde berätta att kvällen hade varit bra. Mycket folk, inte för mycket, sjukt bra komiker (som sagt). Och hemläxan för mig blev "Dalai Lama" och "Kanoter". Jag fick välja själv eller kombinera. Jag väljer att kombinera. Det är ju öppet mål, herregud, Dalai Lama och Kanoter är ju som ying och yan, som höger och vänster, som två sidor av samma mynt.
Så, lära läsare av denna blogg (om jag har några kvar), måndagen den 25/4 kan ni gott och väl släpa er upp till Erstagatan 21 och själva bevittna glädjen, värmen och trängseln på El Mundo. Och hemläxan. Kommer att bli grymt.

För övrigt kommer jag nu att lämna den internetuppkopplade delen av världen för några dagar. Återkommer på påskdagen. Under tiden föreslår jag att ni läser Micke Berg. Han uppdaterar hela tiden. Sviker ingen.Jesper Rönndahl för två veckor sen, en förtrollande kväll

Två fetton på Gotland, inlägg 1002

Pösmagen ska bearbetas med Levitas. Ett bulkigt medel som man ska dricka för att inte äta så mycket till lunch. Idén är att man ska känna sig mätt (fast man inte är det) och hoppa över den där extra mackan till ägget och pytt i pannan. På baksidan av förpackningen finns en oemotståndlig bildserie som verkligen säljer in produkten.

Bild 1: Lagom tjock människa i siluett med nedstämdhet i kroppshållningen, sluttande axlar, lite lätt i försvarsställning. Över tjockisen är en tankebubbla. I bubblan en smal siluett. Text: motivation.
Bild 2: Produktens (Levitas) logotype. Text: färre kalorier
Bild 3: Den smala siluetten från tankebubblan i bild 1. Nu som helbild, nu har drömmen blivit sann. Text: nå ditt mål.


Effektiv bildkommunikation. Eftersom jag har gått upp fem kilo under det senaste kvartalet trots att jag har rört på mig ganska mycket, känner jag att det måste handla om kaloriintag och följaktligen är levitas (med grafiskt fokus på bokstäverna L, E och V) lösningen på mina problem.

Vi är fler herrar runt 40 här i huset just nu som vill bli smalare och nu pågår något slags race. Mimmis brorsa Palle (lite tjock, men ändå smal) vill se ut som Iggy Pop säger han. I går åt han ingenting annat än en dos levitas till lunch och en liten portion lamm till middag. I natt vaknade han och var så vansinnigt hungrig att han hade huvudvärk. Han verkade uppåt i morse. Berättade om nattens självsvält och hur han hade motat hungerskänslorna med huvudvärkstabletter. Sen åt han fruktsallad till frukost.

Själv vräkte jag i mig frukost. Fil med lingonsylt, hårt bröd och linfrön. Därtill två rejäla mackor, en med böcklingpastej och en med ingefärsmarmelad. Te till det och som körsbär på tårtan en cigg på balkongen.
Därefter drog jag på mig kängor och jeans och gick 6 kilometer i raskt takt. Det var så vansinnigt in i helvete vackert ute att jag fullständigt glömde bort hela syftet med promenaden och bara njöt i en timme. Vindstilla. Sol utan moln. Skira skott som airbruschar träden i svagt, svagt, knappt synbart grönt och den mörkgröna mattan över sädesfält som såddes för en vecka sedan.

När jag hade varit ute i ungefär 20 minuter passerade jag ett av Sudrets allra gulligaste små gårdar. När jag gick där och tänkte på hur vackert och perfekt allting är, hörde jag hur det small till i ett av fönstren. Det lät som att någon slog igen fönstret med kraft, men när jag vände huvudet upp mot huset (allting gick väldigt fort) såg jag hur en liten kropp föll ner mot gräsmattan och blev liggande just intill husgrunden. Det såg ut som en leksak som någon hade kastat ut från övervångingen, men nu såg jag att det var en fågel. Den var stendöd redan när den slog i marken. Endast en svag darring i en av vingarna, det var allt. Mycket vacker var den där den låg. Åh, en rödhake, tänkte jag (för jag kan inte fåglar så bra, det var först när jag kom hem och fick beskriva fågeln för Mimmi som jag fattade att det var en domherre) hur sorgligt är det inte att dö just på årets hittills vackraste dag.

Jag tänkte lite slött på det när jag fortsatte min promenad. En timme exakt var jag ute. Eller 58 minuter. När jag kom hem mötte jag Palle. Han verkade hungrig. Lomade runt i köket och kastade lystna blickar på Levitasförpackningen. Funderade på att ta sig en dos redan nu. Det kommer att bli en tuff period det här känner jag. Både för mig och för Palle. För den där stackars domherren är perioden redan slut. Den såg för övrigt ganska smal ut där den låg.



Uppdatering kl 15:29 - rätt så hungrig.

morgon i Vamlingbo, inlägg 1001

Det är morgon i Vamlingbo och jag sitter i köket på Mejeriet. Runt mig i alla rummen sover människorna. Det är som en förtrollning. Som i Törnrosas slott. Jag vaknade redan 6:37, men lyckades somna om och vaknade en timme senare. Ont i ryggen. Dålig luft i rummet där vi sover. Sängen lite hård. Vår familj delar på två sängar. En 180 och en 140. Under natten har alla utom jag bytt säng. Mimmi hade flyttat på sig under den där sista sovtimmen.

Det luktar katt i huset. I köket satt tre hankatter i fallande ålder från 18 år till bara några månader på en stol och tittade yrvaket på mig när jag kom in. Disken från i går var diskad, det var den inte när jag gick och la mig klockan halv tolv i går, men duken på borde låg kvar och diskhon var fortfarande full av grått, oljigt vatten. Två väggklockor tickar i kapp. Det är allt jag hör, det och anslagen på mitt tangentbord, men så här tidigt på morgonen kommer texten långsamt och smattret från tangenterna bryts hela tiden av, stannar upp, jag raderar texten och skriver nytt, hjärnan har inte vaknat än. I går morse vid den är tiden försökte jag läsa Anita Goldmans text om Mary Shelley i DN-kultur. Fullständigt obegripligt. Satt hemma i köket i Årsta. Höll i tidningen med båda händerna, ansiktet mycket nära texten, förstod ingenting. Läste om texten sen på Gotlandsbåten, mitt i det där kaotiska bruset av förväntningar och barn som vill ha glass. Förstod precis allting. Ganska tråkig text. Ungefär 10000 tecken för kort.

Det blir en vacker dag i dag. Skogskanten på andra sidan gärdet ser ut som öppningen till en regnskog. Solen ligger på och i diset hörs alla överlyckliga småfåglar. Katterna går ut och in. Stora brandgula Hasse smyger över trätrallen på balkongen och jagar en skräckslagen mus eller liknande som måste röra sig där under. När katterna är ute vågar inte fåglarna äta från fågelbordet. De är dödsmaskiner de där katterna. Drar in allt de fångar, in i huset, visar stolt upp sina halvdöda byten för oss som bor här. Människorna. Herrarna.

Jag tycker att jag börjar bli tjock om magen. Känner mig förstoppad. Går hela tiden omkring med känslan att jag borde gå på toaletten, men när jag sitter där händer ingenting. Har läst samma veckotidning från 2007 där inne tre gånger nu, utan resultat. Ballongmage som de skriver i kvällstidningarna. Jag tror att det är det jag har drabbats av.
Ballongmage.

fattiglapp

Ja jävlar, i går när Mårten kom hem från en kompis, och var lite imponerad över kompisens maskinpark i form av plattTV, dvd, filmsamling, i-pads och i-phones, kunde han konstatera att ”Edvins familj har det lite rikare hemma än oss”.
Fan alltså, det var ju precis så jag tänkte varje gång jag hade varit hemma hos en kompis (med vissa sköna undantag) under hela min barndom.Och svor jag inte på att när jag blev stor SKULLE JAG ALDRIG UTSÄTTA MINA BARN FÖR DEN KÄNSLAN. Jo, det gjorde jag.

Så en liten kris fick jag alltså. Är den där påvra ytan något man väljer? Kan jag säga till min lille Mårten, redan nu, att du grabben, du kommer inte heller ha det så fett när du blir stor. Du kommer också att framstå som fattig i dina ungars ögon.
Samtidigt kan jag som vuxen se att platt TV och i-pad inte är = rikedom. Det kan vara precis tvärtom. Vi vet ju inte vilka avgrunder som döljer sig om man jämför debet med kredit hemma hos den där kompisen. Vi vet inte heller hur många böcker de har i bokhyllan, vart de reser på semester eller hur ofta de blandar bulgur och granatäpple i maten. Rikedom mäts inte i hemelektronik. Men för en lite grabb på 7 år gör den det.

Tråkigt för den lille grabben att hans mamma och pappa är så genuint ontresserade av sånt bara. Det kommer att ge honom en självbild han får tampas med för resten av livet. Fattiglapp.

(Detta är f ö inlägg nummer 1000 på denna blogg. Kände bara att jag ville säga det.)

Siouxsie and the Banshees

Bra dag i manusfabriken. Vi har en vägg som börjar bli full av uppslag. Som vanligt nervös över att ha missat något (vilket vi garanterat har gjort) inför fredagens presentation. Köpte lunch på Thaitjorren bortanför Sofiaskolan. Tog med mig Jannes hund ut. Hon är fantastiskt olydig när hon är med mig. Biter i kopplet och hoppar och drar. Och jag bara: nä, gör inte så där. Har ingen pondus. Köpte lunch med bara en chilifrukt som strykesymbol. Var nära att kräkas när jag åt. Antingen är det jag som har blivit en mes på gamla dar, eller så får pojkarna iden där kiosken se över graderingarna. Den kommer att bli smärsam i morgon också, den här lunchen, om ni fattar. Lyssnar på Join Hands, men nu är det hög tid att hämta hem Alexander från dagis. Ska bli trevligt.

Väggen.

Jannes hund

Måndagsklubben, El Mundo 63

Vi hade ett rätt lustigt besök på El Mundo i går. Det brukar bli väldigt fullt inne i den lilla baren nu på måndagskvällarna, redan vid halv åttatiden är det bara ståplatser kvar och i går när jag dök in vid sjutiden var lokalen redan fullsatt. Stammisgänget satt på sina platser, som vanligt - de brukar skicka ut någon att paxa ett bord - och Rune var på plats. Han och Anna är nästan alltid på plats först av alla.

I lokalens bakre regioner brukar det däremot vara tomt vid sju, vilket är rätt skönt, för då kan vi som ska uppträda sitta där och käka, men i går hade ett jättegäng slagit sig ner på våra matplatser. De såg ut som typiska 80-talister med kulturella intressen. Jazzdiggare. Högskolestuder eller folkhögskoleplugg. Några var ihop, några singlar, några HBT. Röda glesa skägg, hornbågade glasögon, leninkepsar och runda rumpor, ja, ni fattar. De satt så blygt där och sög på varsin öl eller vin och konverserade tyst och belevat med varandra. Spred nästan någon slags sordin i lokalen. Stammisgänget kändes plötsligt litet, och de konverserade nu också tyst, som för att inte störa den här ännu större jätteorganismen av medelkassungom+ som plötsligt dominerade lokalen.

Själv var jag glad och lite nervös. Jag tiggde cigg av den alltid lika trevlige Fredrik Lord, hälsade Anders Kettunen välkommen på det där frånvarande sättet man har när man snart ska prestera på en scen. Christopher Linnell dök plötsligt upp, vårdammig och genomblåst efter en tur genom stan på scooter. Några gamla kompisar dök upp, ett par släktingar (och jag bestämde mig för att stryka det snuskigaste ur mitt material) en morsa från barnens förra dagis (stryka ännu mer), fler komiker, andra stammisar, och så var lokalen fullständigt packad, klockan var åtta och vi kunde börja.

Jag brukar värma upp lite i starten, försöker utveckla det där som kallas publiksnack och som är så jävla svårt. Tidigare har jag haft svårt att få fatt på de i publiken som befinner sig längst bak i lokalen, så nu la jag hela mitt fokus på det där jättegänget som hade slagit sig ner där. Jag frågade om de var kompisar och hur de kände varandra. Det visade sig att de gemensamt bildar något som de kallar "måndagsklubben", dvs ett gäng kompisar som träffas varje måndag och går ut och "testar nya ställen". Jag frågade om de har en blogg - ja, de har de givetvis - och skämtade vidare på ett raljant men ändå kärleksfullt sätt (jag var sanningen att säga rätt kass i går, ingen skämtkanon, men rätt trevlig om än ofokuserad) innan jag släppte på första komikern.

Anders Kettunen har inte varit hos oss förut och egentligen är det rätt taskigt att släppa på en nykomlig först, eftersom det är som svårast då. Men jag tyckte att han skötte sig jättebra. Han var trygg på scen och hade bra skämt. Trevlig mot publiken var han också och han fick en rungande applåd när han klev av.
Jag kastad en blick mot måndagsklubben och frågade hur vi skött oss, och då gick de. Som en trött politbyrå reste de sig upp och gick, och lämnade ett gigantiskt tomrum efter sig.
Jag hade sett fram emot att läsa deras lysande rescension av "stå upp på El Mundo" på någon blogg efteråt, men nu insåg jag att det bara kunde bli en sågning, så jag har inte ens brytt mig om att googla. Tomt kändes det i varje fall. Jag tog det personlig. Som man ju gör när man är värd för något.

Nå, jag ska inte hålla mig fast vid detta något mer, även om det är rätt kul. Resten av kvällen gick skitbra. Fredrik Lord var hård, pratade högt och hade bra skämt som vanligt. Han är centerpartist, Lord, och jag häcklade honom för det efteråt. Joakim Thörn var sig själv, halländsk, bizarr och lite småförvirrad. Jag tror att han kände sig en smula missnöjd efteråt, men tycker inte att han ska vara det. Både Lord och Thörn rörde sig i efterdyningarna av måndagsklubbens brutala uttåg, och den hade lämnat publiken i lätt obalans. Christopher Linnell hade suttit med lurar under hela första akten, och när han klev upp på scen kändes han befriande opåverkad av stämningen i lokalen. Jag gillar Linnell. Han skämtar rakt och enkelt och tar spjärn mot sin Djursholmsbakgrund på ett stundtals briljant sätt. Ingen kan vräka ur sig fula ord med samma resonerande och verserade tonfall som Linnell.

Så blev det paus och jag rökte ytterligare några av Lords cigg och sen blev det dags för mig att redovisa läxan. Spanjorer. Den hade jag slarvat med och responsen var väl så där.
Först ut i andra akten var Rune Sörlie. Han har varit hos oss många gånger och vår stampublik kan hans material rätt bra nu. Men han överraskade oss med ett par nya skämt, varav det sista närapå fick taket att lyfta. Kvällens absolut starkaste reaktion.
Sandra Ilar är den enda komikern vi har haft som någon gång kan komma att bli aktuell för en stol i Svenska Akademien (om inte Aron Flam eller Jonatan Unge tar sig i kragen och skriver färdigt de där avhandlingarna jag är helt övertygad om att de har liggande i någon skrivbordslåda). Hon pratade religion, och var fantastisk i sin aggressiva intellektualism. Hon är helt enorm och one of a kind. Missa inte henne om ni någon gång får chansen att se henne.
Så avslutades kvällen med Fredrik T Ohlsson. Det ser så lätt ut när han kör stand up. Jag skulle karaktärisera honom som något av en Falkenbergskomiker men med finness. Han tar upp enkla, igenkännbara företeelser, som vilken rookie som helst skulle misslyckas med just för att de är så enkla, och lyfter dem med en exakthet i detaljer och en grymt timing, till stor comedy.

Nu tycker säkert ni som läser det här att jag är en mes som bara hyllar alla som var med i går, men jag är helt sann mot mig själv när jag skriver detta. Och jag känner mig lika rörd varje gång vi har haft en kväll på El Mundo, över hur komikerna kommer och gör sitt absolut bästa på vår klubb, för vår publik.
Synd bara att måndagsklubben inte stannade kvar. De gick miste om något. Men om de bryter rutinen att gå på nya ställen varje måndag, och kommer tillbaka nästa vecka, får de se Fritte Fritzon in action. Och det är fan inte kattskit.

ett litet frö

I går kväll petade Mårten ner en äppelkärna i en glasburk full med jord. Sen ville han ha burken med sig i sängen. Han hade riggat en gammal nappflaska med vatten så att han kunde vattna noga hela tiden. Vi förklarade för honom att fröet nog måste stå i ett fönster om det ska bli något och efter ett tag gav han sig, men vi fick lova att gå upp i natt och titta till det lilla fröet. Nu är han rätt het på att det ska gro, kan jag säga. Jag har sagt att det inte kommer att hända något alls på minst fyra dagar, men jag vet inte. Funkar det ens att köra ner en äppelkärna i jorden så där? När jag var liten kunde man ju göra det hela tiden, men nuförtiden känns allt så sterilt och det skulle inte förvåna mig om det finns EU-beslut om att man inte får sälja äpplen vars kärnor kan gro.
I vilket fall som helst verkar Mårten full av förtröstan. Nu är han bekymrad över hur den där lilla glasburken ska kunna hålla för ett helt träd (vilket kärnan blir om några veckor i hans värld). Jag sa att man kanske får flytta över plantan till en större kruka ute på balkongen när burken blir för liten. Mårten verkade glad och så spratt han till. "Pappa! Vi kommer att kunna plocka äpplen på balkongen."
Sen somnade han.

Man inser att man har bloggat länge

Alex nu.

Alex då.

Söndag förmiddag

Inne i leken.
Killarna hade släpat ut alla sina mjukisdjur och alla sina plastgubbar i vardagsrummet. Först var det ett jävla liv där ute, men plötsligt tystnade de och jag fann dem i poser som Mårten här intill. Man minns ju själv hur det kändes. Den där tidlösheten, koncentrationen, hur något läktes långt inne i en, hur något växte.

bostadsrättsföreningens styrelse

För en stund sen, när jag satt på balkongen och njöt av det vackra vårvädret, hörde jag plötsligt röster utifrån. Det var glada, ganska bestämda röster, men också försiktiga på ett energiskt och lite hungrigt vis, så som man låter på rösten när man samtalar med någon man inte känner så väl och är väldigt mån om att göra ett gott intryck på. Å satan, tänkte jag. Det är städdag i föreningen. Eftersom jag bara hade morgonrock och pyjamasbrallor på mig böjde jag mig försiktigt ut och försökte slå ett öga runt knuten utan att själv synas. Mycket riktigt, där patrulerade fyra personer i fritidsfleece och kepsar den lilla bergsknallen mellan vårt punkthus och nästa. De rörde sig lite planlöst runt varandra, lite som man ju gör när man har tagit på sig ett uppdrag men inte har en aning om, och inte vill att någon ska lägga märke till hur lost man är. Jag antog att de tillhörde den där gruppen som ska plocka kvistar, ölburkar, hundbajs så att inte barnen trampar i det och jag tänkte: Helvete! Hur kunde jag missa detta.

Det tog en stund. Jag var fortfarande ganska groggy efter nattens sömn, men efter en stund insåg jag att detta bara var fyra helt vanliga civila Årstabor ute på någonslags riktningslös promenad. Ingen annanstans runt huset såg jag någon som krattade, eller rensade, eller tände en grill eller drack en folköl. Dessutom, insåg jag, bor vi ju i i hyreshus. Tack och lov.

För ett och ett halvt år sen var jag ordförande i en bostadsrättsförening och jag tänkte tillbaka på den tiden lite som jag föreställer mig att man tänkte tillbaka på perioden runt en skitig skilsmässa eller en taskig årskurs på mellanstadiet. Jag hade konstant dåligt samvetet och utvecklade en skygghet inför grannarna och deras frågande, förhoppningsfulla blickar så fort de mötte mig i trapphuset. Utåt sett var jag trygg och rättvis och hade föreningens fulla förtroende. Men inåt odlade jag föraktet för alla andra som bodde där, deras caffe latte-färgade vardagsrumsväggar, deras barnlösa äktenskap, deras volvo V70.s, deras oförmåga att förstå att även en person med social fobi eller alkoholproblem eller problem att någon gång i halvåret betala avgiften på utsatt datum, eller med utländsk påbrå också måste ha någonstans att bo (detta gäller naturligtvis inte någon av er som läser denna blogg, utan bara alla andra i den där fastigheten). En gång i månaden hade vi styrelsemöte och då pumpades det vin ut bag in box och käkades ostkex, medan föraktet för alla andra som bodde i föreningen landade tillsammans med smulor och vinstänk på vardagsrumsmöbler och mattor och på tangentbordet till den Mac-book som för dagen balanserades i det snart ganska berusade knät på kvällens protokollförare.

Och när jag kom hem la jag papper och nycklar och annat skit i en hög i vardagsrummet och försökte glömma eländet. Vi äger vårt boende. Detta är bra, intalade jag mig. Detta är en övning i att förvalta och ta eget ansvar, intalade jag mig. Vi är lyckliga som har det så här, intalade jag mig. Värdet på lägenheten har stigit med 5% på grund av vår noggranna förvaltning, intalade jag mig. Och så en dag i november slank det ner ett brev från bostadsförmedlingen. Mimmi hade blivit anvisad en hyresrätt i samma kvarter. Jag avgick nästa dag, och 6 veckor senare var vårt liv som slavar under en bostadsrättsförening ett minne blott.

I slutet av Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts föreställning ”ljust och fräscht”, presenteras ett antal påståenden, grafiskt mot scenfonden. Påståendena rör alla vår relation till detta med boendet och livets tomhet, och framkallar alla små skratt. Det sista av dessa träffade mig som ett spjut i bröstet: (obs, inte exakt återgivet nu, jag var lite full när jag läste det) ”Även om du lyckas skaffa dig en åtta på strandvägen, kommer du förr eller senare ändå att bli tillfrågad om att vara suppleant i styrelsen.”
Och jag bara: Det DÄR handlar i varje fall inte om mig.
Inte just ju i varje fall.

Just det, en grej till

I dag är det exakt fyra år sen jag drog i gång den här bloggen, så det passar ju extra bra att dra igång den igen just i dag.

halloj

I förrgår kväll blev jag äntligen klar med en bok som har följt mig lite om en skugga under de senaste fem åren. Har haft lust att blogga länge nu, men den här gången vann min karaktär över de sociala medierna. När jag väl var igång gick det fort och plötsligt, utan förvarning faktiskt, insåg jag att jag var klar och att det bara återstod att skicka vidare till förlaget. Jag är för övrigt oerhört nöjd med resultatet. Fattar plötsligt poängen med att lägga saker åt sidan ett slag, att inte skriva och försöka glömma bort sitt arbete under en tid, för att sen ta upp det igen och titta på det med nya ögon.
Nu håller jag tummarna för att förlaget gillar också.

Ute är det regn. MIn utsikt är tallar, 40-talshus och fragment av Södermalm. Från barnens rum kommer spridda ljud av pixaranimerad action. Stella är hemma för ont i magen och Alexander kräktes för två dagar sedan och måste alltså vara hemma i dag också. Jag har fortfarande morgonrock på mig. Inser att klockan redan är 12:25 och att den här dagen kanske redan är bortspelad, men jag tror att jag skiter i det faktiskt. Det goda arbetes positiva energi dröjer sig fortfarande kvar i mig. Vi får se hur det ser ut med den saken i morgon. Tänkte blogga då också.