Måndagsklubben, El Mundo 63

Vi hade ett rätt lustigt besök på El Mundo i går. Det brukar bli väldigt fullt inne i den lilla baren nu på måndagskvällarna, redan vid halv åttatiden är det bara ståplatser kvar och i går när jag dök in vid sjutiden var lokalen redan fullsatt. Stammisgänget satt på sina platser, som vanligt - de brukar skicka ut någon att paxa ett bord - och Rune var på plats. Han och Anna är nästan alltid på plats först av alla.

I lokalens bakre regioner brukar det däremot vara tomt vid sju, vilket är rätt skönt, för då kan vi som ska uppträda sitta där och käka, men i går hade ett jättegäng slagit sig ner på våra matplatser. De såg ut som typiska 80-talister med kulturella intressen. Jazzdiggare. Högskolestuder eller folkhögskoleplugg. Några var ihop, några singlar, några HBT. Röda glesa skägg, hornbågade glasögon, leninkepsar och runda rumpor, ja, ni fattar. De satt så blygt där och sög på varsin öl eller vin och konverserade tyst och belevat med varandra. Spred nästan någon slags sordin i lokalen. Stammisgänget kändes plötsligt litet, och de konverserade nu också tyst, som för att inte störa den här ännu större jätteorganismen av medelkassungom+ som plötsligt dominerade lokalen.

Själv var jag glad och lite nervös. Jag tiggde cigg av den alltid lika trevlige Fredrik Lord, hälsade Anders Kettunen välkommen på det där frånvarande sättet man har när man snart ska prestera på en scen. Christopher Linnell dök plötsligt upp, vårdammig och genomblåst efter en tur genom stan på scooter. Några gamla kompisar dök upp, ett par släktingar (och jag bestämde mig för att stryka det snuskigaste ur mitt material) en morsa från barnens förra dagis (stryka ännu mer), fler komiker, andra stammisar, och så var lokalen fullständigt packad, klockan var åtta och vi kunde börja.

Jag brukar värma upp lite i starten, försöker utveckla det där som kallas publiksnack och som är så jävla svårt. Tidigare har jag haft svårt att få fatt på de i publiken som befinner sig längst bak i lokalen, så nu la jag hela mitt fokus på det där jättegänget som hade slagit sig ner där. Jag frågade om de var kompisar och hur de kände varandra. Det visade sig att de gemensamt bildar något som de kallar "måndagsklubben", dvs ett gäng kompisar som träffas varje måndag och går ut och "testar nya ställen". Jag frågade om de har en blogg - ja, de har de givetvis - och skämtade vidare på ett raljant men ändå kärleksfullt sätt (jag var sanningen att säga rätt kass i går, ingen skämtkanon, men rätt trevlig om än ofokuserad) innan jag släppte på första komikern.

Anders Kettunen har inte varit hos oss förut och egentligen är det rätt taskigt att släppa på en nykomlig först, eftersom det är som svårast då. Men jag tyckte att han skötte sig jättebra. Han var trygg på scen och hade bra skämt. Trevlig mot publiken var han också och han fick en rungande applåd när han klev av.
Jag kastad en blick mot måndagsklubben och frågade hur vi skött oss, och då gick de. Som en trött politbyrå reste de sig upp och gick, och lämnade ett gigantiskt tomrum efter sig.
Jag hade sett fram emot att läsa deras lysande rescension av "stå upp på El Mundo" på någon blogg efteråt, men nu insåg jag att det bara kunde bli en sågning, så jag har inte ens brytt mig om att googla. Tomt kändes det i varje fall. Jag tog det personlig. Som man ju gör när man är värd för något.

Nå, jag ska inte hålla mig fast vid detta något mer, även om det är rätt kul. Resten av kvällen gick skitbra. Fredrik Lord var hård, pratade högt och hade bra skämt som vanligt. Han är centerpartist, Lord, och jag häcklade honom för det efteråt. Joakim Thörn var sig själv, halländsk, bizarr och lite småförvirrad. Jag tror att han kände sig en smula missnöjd efteråt, men tycker inte att han ska vara det. Både Lord och Thörn rörde sig i efterdyningarna av måndagsklubbens brutala uttåg, och den hade lämnat publiken i lätt obalans. Christopher Linnell hade suttit med lurar under hela första akten, och när han klev upp på scen kändes han befriande opåverkad av stämningen i lokalen. Jag gillar Linnell. Han skämtar rakt och enkelt och tar spjärn mot sin Djursholmsbakgrund på ett stundtals briljant sätt. Ingen kan vräka ur sig fula ord med samma resonerande och verserade tonfall som Linnell.

Så blev det paus och jag rökte ytterligare några av Lords cigg och sen blev det dags för mig att redovisa läxan. Spanjorer. Den hade jag slarvat med och responsen var väl så där.
Först ut i andra akten var Rune Sörlie. Han har varit hos oss många gånger och vår stampublik kan hans material rätt bra nu. Men han överraskade oss med ett par nya skämt, varav det sista närapå fick taket att lyfta. Kvällens absolut starkaste reaktion.
Sandra Ilar är den enda komikern vi har haft som någon gång kan komma att bli aktuell för en stol i Svenska Akademien (om inte Aron Flam eller Jonatan Unge tar sig i kragen och skriver färdigt de där avhandlingarna jag är helt övertygad om att de har liggande i någon skrivbordslåda). Hon pratade religion, och var fantastisk i sin aggressiva intellektualism. Hon är helt enorm och one of a kind. Missa inte henne om ni någon gång får chansen att se henne.
Så avslutades kvällen med Fredrik T Ohlsson. Det ser så lätt ut när han kör stand up. Jag skulle karaktärisera honom som något av en Falkenbergskomiker men med finness. Han tar upp enkla, igenkännbara företeelser, som vilken rookie som helst skulle misslyckas med just för att de är så enkla, och lyfter dem med en exakthet i detaljer och en grymt timing, till stor comedy.

Nu tycker säkert ni som läser det här att jag är en mes som bara hyllar alla som var med i går, men jag är helt sann mot mig själv när jag skriver detta. Och jag känner mig lika rörd varje gång vi har haft en kväll på El Mundo, över hur komikerna kommer och gör sitt absolut bästa på vår klubb, för vår publik.
Synd bara att måndagsklubben inte stannade kvar. De gick miste om något. Men om de bryter rutinen att gå på nya ställen varje måndag, och kommer tillbaka nästa vecka, får de se Fritte Fritzon in action. Och det är fan inte kattskit.