Två fetton på Gotland, inlägg 1002

Pösmagen ska bearbetas med Levitas. Ett bulkigt medel som man ska dricka för att inte äta så mycket till lunch. Idén är att man ska känna sig mätt (fast man inte är det) och hoppa över den där extra mackan till ägget och pytt i pannan. På baksidan av förpackningen finns en oemotståndlig bildserie som verkligen säljer in produkten.

Bild 1: Lagom tjock människa i siluett med nedstämdhet i kroppshållningen, sluttande axlar, lite lätt i försvarsställning. Över tjockisen är en tankebubbla. I bubblan en smal siluett. Text: motivation.
Bild 2: Produktens (Levitas) logotype. Text: färre kalorier
Bild 3: Den smala siluetten från tankebubblan i bild 1. Nu som helbild, nu har drömmen blivit sann. Text: nå ditt mål.


Effektiv bildkommunikation. Eftersom jag har gått upp fem kilo under det senaste kvartalet trots att jag har rört på mig ganska mycket, känner jag att det måste handla om kaloriintag och följaktligen är levitas (med grafiskt fokus på bokstäverna L, E och V) lösningen på mina problem.

Vi är fler herrar runt 40 här i huset just nu som vill bli smalare och nu pågår något slags race. Mimmis brorsa Palle (lite tjock, men ändå smal) vill se ut som Iggy Pop säger han. I går åt han ingenting annat än en dos levitas till lunch och en liten portion lamm till middag. I natt vaknade han och var så vansinnigt hungrig att han hade huvudvärk. Han verkade uppåt i morse. Berättade om nattens självsvält och hur han hade motat hungerskänslorna med huvudvärkstabletter. Sen åt han fruktsallad till frukost.

Själv vräkte jag i mig frukost. Fil med lingonsylt, hårt bröd och linfrön. Därtill två rejäla mackor, en med böcklingpastej och en med ingefärsmarmelad. Te till det och som körsbär på tårtan en cigg på balkongen.
Därefter drog jag på mig kängor och jeans och gick 6 kilometer i raskt takt. Det var så vansinnigt in i helvete vackert ute att jag fullständigt glömde bort hela syftet med promenaden och bara njöt i en timme. Vindstilla. Sol utan moln. Skira skott som airbruschar träden i svagt, svagt, knappt synbart grönt och den mörkgröna mattan över sädesfält som såddes för en vecka sedan.

När jag hade varit ute i ungefär 20 minuter passerade jag ett av Sudrets allra gulligaste små gårdar. När jag gick där och tänkte på hur vackert och perfekt allting är, hörde jag hur det small till i ett av fönstren. Det lät som att någon slog igen fönstret med kraft, men när jag vände huvudet upp mot huset (allting gick väldigt fort) såg jag hur en liten kropp föll ner mot gräsmattan och blev liggande just intill husgrunden. Det såg ut som en leksak som någon hade kastat ut från övervångingen, men nu såg jag att det var en fågel. Den var stendöd redan när den slog i marken. Endast en svag darring i en av vingarna, det var allt. Mycket vacker var den där den låg. Åh, en rödhake, tänkte jag (för jag kan inte fåglar så bra, det var först när jag kom hem och fick beskriva fågeln för Mimmi som jag fattade att det var en domherre) hur sorgligt är det inte att dö just på årets hittills vackraste dag.

Jag tänkte lite slött på det när jag fortsatte min promenad. En timme exakt var jag ute. Eller 58 minuter. När jag kom hem mötte jag Palle. Han verkade hungrig. Lomade runt i köket och kastade lystna blickar på Levitasförpackningen. Funderade på att ta sig en dos redan nu. Det kommer att bli en tuff period det här känner jag. Både för mig och för Palle. För den där stackars domherren är perioden redan slut. Den såg för övrigt ganska smal ut där den låg.



Uppdatering kl 15:29 - rätt så hungrig.