jag hatar gungor

Jag klarar inte av att gunga Alexander. Har aldrig gjort. Jag får svindel när jag ser hur den där vingliga lilla killen plötsligt sitter i 90 graders vinkel när gungan befinner sig längst ut i pendelrörelsen, och ser ut att kunna tappa taget när som helst. För mitt inre ser jag hur han tappar taget när gungan vänder tillbaka och hur rörelseenergin tar honom med i en volt ner mot marken och hur hans nacke knäcks med ett torrt oåterkalleligt ljud. Varje gång. Det gör ont i mina leder när jag ser Alexander gunga. Jag blir yr. Känner mig svimfärdig.
Och Alexander bara. "Gunga högre pappa, inte så där lite."

Andra pappor och mammor ger sina små barn fart så att linorna slaknar. Jag ser små tvååringar dingla på dödens rand och måste vända ryggen till. Alexander, fyra och ett halvt, sitter där på sin gunga med nästan ingen fart alls och med tom blick. Han vet att jag är rädd. I går kom en pappa ner till parken när vi var där och gav ungarna fart i en sån där kompisgunga. Han packade ner tre småskitar i den där gungan och tog fart så att gungan närapå slog runt. Jag såg hur barnen lättade ur korgen varje gång gungan vände. Alexander stod intill, med ena handen på en singelgunga och ville vara med. Men han frågade inte av hänsyn till mig (tror jag). Utan gick därifrån, tog upp en pinne från marken och lekte krig istället.

Klätterställningar är vidriga också. Vid mitt jobb finns en klätterställning av rep, där ungarna kan klättra fem meter upp i luften. De borde förbjudas med omedelbar verkan. Varför är det bara jag som tycker det? Och rutchkanor. Och de där aggressiva linbanorna som finns uppmonterade i varenda parklek och som barn som Alexander absolut måste åka i.

Jag hatar gungor och lekplatser. Det är det värsta jag vet. Det och badbryggor vid mörka badsjöar. Och den där morotsbiten som ungar av i dag älskar att gnaga på före maten. Och sparkcyklar. De är livsfarliga.

Det känns som att det bara är jag som är så här rädd. Andra vuxna verkar så obekymrat buddistiska och fatalistiska när det gäller barnen. Det finns inga garantier för något, säger de som de svingar sina ungar till livsfarliga höjder i bäbisgungorna (jag hatar bäbisgungor), lite risker måste ungarna få ta.

Jag håller inte med. Inte på något vis. Jag gillar trygga inomhusövningar. Och passerad mat. (Fast korken till den där pennan måste jag nog gömma för honom.)