I skuggan av Bergman

Alltså, när jag såg första programmet av "Bergmans video" i SVT var det nästan bara en sak som snurrade i mitt huvud:
Vad jag har uppfattat om Bergman, var han en mycket - på gränsen till tvångsmässigt - noggrann person, som aldrig skulle kasta bort en videokassett, även om han tyckte att filmen var urusel. (Jag menar, jag har två (!) exemplar av Sophies värld i min bokhylla. Vilka slutsatser kommer litteraturforskarna dra av det, om de nu får anledning att rota?) Har redaktionen tagit hänsyn till detta, när de intervjuar t ex Wes Andersson, vars halvjolmiga och känslokalla filmer väl knappast kan ha fallit Ingmar Bergman i smaken? Nej, det har de inte, vilket gjorde första programmet ytligt och ointressant i mina ögon. Det blev liksom ett kollage av bilder av Fårö och inifrån Bergmans fantastiska hus, snygg grafik och intervjupersoner som inte riktigt verkade förstå varför de var med i den här produktionen. Och en huvudperson som tycktes oerhört illa berörd och inte heller såg ut att förstå tanken med varför just han skulle vara med.

I slutet av 90-talet såg jag en sketch i humorprogrammet "Detta har hänt" (tack Nonsensakuten), där dåvarande Drama-chefen Ingrid Dahlberg, imiterad av Kajsa Ingemarsson, kungjorde att man hade hittat en helt ny gren av släkten Bergman, varför man måste lägga all annan dramaproduktion åt sidan i fem år, för att istället ägna sig åt mastodontprojektet "I skuggan av Bergman".
-Denna historia måste berättas, sa Dahlberg.
Å vad vi skrattade.