Sälja jultidning

Nyss brakade det till i brevlådan och tre av varandra oberoende jultidningskataloger låg på hallmattan. Först tycker jag att det känns lite mysigt att titta på de där katalogerna, jag minns själv när jag var liten, hur jag gillade jultidningarna som alltid farmor kom dragande med. Titlar som "En gammal jul" eller "Jul hemma" och underrubriker som "Pyssel som räcker från julafton till trettondagen", tilltalade min eskapistiska sida, de erbjöd en skön flykt från verkligheten som någon handfast och garanterat ångestbefriat att dyka in i.

Så jag står där och tänker att man fan kanske skulle beställa "Faktakalendern 2013" i varje fall, när jag inser att de här katalogerna inte är riktade till mig.
De är riktade till mina barn.
Någon IDIOT där ute har tänkt sig att min 11-åring ska springa upp och ner i punkthusen i Årsta och ringa på okända dörrar och försöka sälja tidningar mot ersättning utifrån ett minst sagt ogynnsamt poängsystem. Jag tar det som en direkt kränkning faktiskt. Det känns som att förlagsvärldens allra fulaste Billy Butt-figurer har sträckt sina illaluktande händer in i mitt privata hem och reducerat mig till "målsman för"- tönten som inte är något annat än ett juridiskt hinder mellan mitt barn och tidningsjätten som livnär sig på barnarbete runt jul.
Så jag sliter av plasten (källsortering givetvis), dundrar ner tidningarna i kassen för papper och plasten i kassen för plast. Och hoppas att barnen aldrig får veta hur nära odjuret de nyss har varit. För det vet man ju, får en unge syn på en sån där katalog och alla möjligheter den skulle ge, slutar de inte tjata förrän de har fått som de vill.