om jag hade levt på 1600-talet

Lite gråare dag i dag. Sov länge i natt men inte alls samma svikt i steget som i går. Har varit hemma hela förmiddagen. Varit småtrött och försökt hitta en bekväm ställning i kökssoffan. Jag är ju exakt två meter lång och hade jag levt på 1800-talet och varit statare, hade jag förmodligen blivit psykotisk pga alla trånga utrymmen min kropp skulle trängas ner i.

Jag läste någonstans att (arbetar)författaren Jan Fridegård, som var född statare, mer eller mindre flydde från den trakt där han bodde med hånet ekande i öronen. Han är värdelös på precis allting, sa man. Tydligen var han både klen och löjligt opraktisk och när han så försvann, drog man kollektivt en suck av lättnad. Jag tror inte ens att man kände till att han hade läshuvud, eller vad det heter, men när han trettio år senare, kom tillbaka som en firad författare, hyllades han av familj och fränder som bygdens stora son.

Det hade inte hänt mig.

Min självkänsla är på tok för låg för att jag skulle klara av att jobba mig genom den mur av jantelag, som höll enkelt folk på plats för hundra år sedan. Dessutom är jag inte hopplös på praktiskt arbetet, bara ganska dålig. Jag skulle ha jobbat, ganska långsamt, med min stora men klena kropp. Jag hade stått på någon ladugårdsbacke och lassat säckar med spannmål och några dagar före min trettiofemte födelsedag hade jag fallit död ner. Eller hängt mig.

Genom mitt liv har jag vid ofta – typ en gång i månaden – tackat gud att jag är född i Sverige i just exakt slutet av 60-talet - i en tid då onyttiga personer av min typ, ströks medhårs både från skolan och barnlitteraturen - och inte någon annanstans.

Jag kan absolut inte förställa mig hur t ex USA skulle ha tagit emot den här impulsive, på samma gång ickekollektivistiske och ickeindividualistiske  jättemannen, som inte kan utöva någon sport, inte står för sina åsikter och som flackar efter bekräftelse så fort han har sagt något. Och som dessutom har överlevde tack vare det sociala skyddsnätet under hela 1990-talet. Det finns bara en karaktär i USA som jag tror representerar mig, och det är Nate i ”six feet under”. Och han dör ju som bekant också i förtid.

All historisk tid före 1964 känns också omöjligt. Kanske med undantag för stenåldern, då folk levde i små, trygga grupper och mest gled runt lite planlöst och testade om bär var ätliga och drog skrönor för varandra. Men vem hade jag varit under 1600-talet? Knappast akademiker, jag är hopplöst språkobegåvad och på den tiden skedde ju allt på latin. Någon militär bana hade jag inte heller klarat av, eftersom jag är rädd för höga smällar och får avgrundsångest bara jag ser lite blod. Självklart hade jag tillhört de understa lagren av samhället, typ statare eller dräng, och därigenom blivit tvångsrekryterad till något av alla de där krigen som man utkämpade nere på kontinenten. Jag hade gråtande mönstrat på något skepp vid Vaxholm, legat sömnlös pga trängsel och dödsångest, och förmodligen dött innan vi la till i Hamburg. Och hade jag kommit så långt som till en riktig strid, ja jävlar vad jag hade dukat under redan dag ett.

Eller också inte.