sittfläsk

Under kvällarna när Mimmi har varit i Japan har jag läst det första och ganska så långa utkastet till min kommande bok "Karla Brottare och Boris Olsson" högt för ungarna. I början gick det oerhört segt. Alex (6 år) gnydde om att "den är inte alls lika rolig som den förra", men under kvällarna som har gått känner jag hur de har blivit allt mer fångade. Och i kväll, vid ett kritiskt skede i berättelsen, satte sig plötsligt Mårten halvt upp i sängen och satt så, blixt still i en halv minut, medan jag läste färdigt kapitlet. Och jag känner att, fan, det kan nog bli något bra med den här till slut. Jag gillar texten, och det är märkligt hur alla de timmar, då jag har suttit och tvivlat på mig själv och tyckt att jag "har tappat det", trots allt har gett resultat. Att litteratur inte bara blir till genom förtrollade och starkt inspirerande perioder när tid och rum upphör och man fylls som av en gudomlig kraft, utan att det också kan bli något bra av det man surt har hamrat ner i något worddokumentet, medan man oroligt vippar på stolen och byter snus en gång i kvarten.

Ja, ja, vad vet jag. Det är faktiskt ingen annan som har sagt att det funkar än, förutom jag själv.
Och mina tre barn.