Jag var på Stockholms klättercenter med sonen i dag.
Här finns vanliga klättrare, dvs vanligt folk som tycker att
det verkar spännande att klättra upp fjorton meter på en konstgjord bergvägg.
Här finns också de som lever klättring.
De går klädda i linne så att man ser in i armhålan, luktar
armsvett och har talk överallt.
För dem har inget intressant hänt i musikväg sen Manu Chiao
Fast mark under fötterna är inget naturligt tillstånd för
dem.
För dem har klätterväggen egen puls. Den andas. Ska
respekteras.
Detta är människor som bara kan uttrycka sig genom klättring.
För dem är klättring ingen hobby, det är ett
ställningstagande.
En kompis tog en rolig bild häromdan som jag la upp som
profibild på facebook. Jag sitter och ser fånig ut med en hund som ser lika
fånig ut i mitt knä.
Den hade inte klättraren valt. Bilden handlar inte om
klättring.
Alltså är den obegriplig.
4 kommentarer:
Underbar Analys!
Jag är själv en av de som levt "klättring" de senaste 27 åren.
Jakten på nya berg kommer alltid vara en stor del av mitt liv, men hoppas samtidigt att jag kan ge sken av att vara något mer än bara klättrare...
Hoppas ni fick en bra dag på KC och att ni är lite bitna av klättringen.
Johan
Ha ha
Jo du, min lille grabb kunde inte somna efteråt. Låg och försökte utröna när vi kan återvända till KC (trots att han var fruktansvärt höjdrädd under själva klättringen).
Så jag antar att han också kommer att bli en av er.
Han är mer än välkommen!
Själv kan jag inte minnas att jag någonsin vart höjdrädd, men många av de absolut bästa bouldrarna i Sverige, väljer att just bouldra för att de är väldigt höjdrädda.
Å andra sidan, vägrade min sambo klättra högre än två meter upp när hon började.
Fyra år senare klättrade vi vår första "storvägg", på femhundra meter...
Viljan kan övervinna det mesta.
Synes på KC.
/Johan
500 meter! FEMHUNDRA METER??? Det får han aldrig göra. Inte när jag är med i varje fall.
Vi synes!
Skicka en kommentar