Natt över Ljugarn. Jag känner att jag är privilegierad som får vistas här. Stjärnhimlen över havet, närmast tropisk när jag gick ut för att röka nyss. Trots att jag bara hade ett tunt linne och kalsonger på mig frös jag knappt. Klockan är två på natten. Intill mig sover Alexander. Blond och solbränd med näsan djupt i kudden. Han andas så lugnt där han ligger. All denna lycka som man inte har närvaro att släppa in annat än som smala flikar i mattan av självupptagna bekymmer. Vårt hus är så spektakulärt att det till och med har fått ett uppslag i ett flott praktverk över "sommarhus vid havet". Varje gång jag går genom grinden och de femtio stegen ner till havet tänker jag: detta är inte möjligt. Detta tillhör inte mig. Ändå känner jag mig så sorgsen.
Sommaren är en jakt på ihågkomna ögonblick. Ritningen var klar redan i barndomen, då när man saknade tidigare referenser och sommaren med sina solvarma barriga stigar ner mot något bad liksom överföll en bakifrån och man fylldes av lycka utan att riktigt märka det. Härom dan sa M att hon inte kände sig riktigt glad. Hon hade inte fått sommarkänsla sa hon. Jag förstår precis vad hon menar. Hon har min fulla sympati. Sommaren är en knepig jävel. Som en djup vänskap som plötsligt inte är lika självklar längre.
1 kommentar:
Saknar dina bloggar och nu när jag läser de här raderna kommer jag ihåg varför.
Skicka en kommentar