Fotboll, konstgräs

Det var jag och Alexander. Vi tog på oss varma kläder och Alexander snörde på sig sina fotbollsskor och så gick vi den korta vägen ner till fotbollsplanen vid barnen skola för att testa den nya teknikbollen som han fick i födelsedagspresent i helgen. Det är kallt nu. På mornarna anas frost, dvs det är torrt och klart och nere vid rondellen framför pizzerian hade de accelererande bussarna målat vägbanan brun av söndermalda höstlöv. Jag gillar färgskalan nu. Den klara himlen, blå på dagarna, svart med små vita prickar på nätterna. 40-talspunkthusen i sina varma färger, träden som fortfarande bär gula löv och så den svarta asfalten med sitt bruna lövmjöl i alla ojämnheter där accelerationen är som kraftigast. Lamporna över gatan, de hänger där mellan två stolpar, burna av osynliga vajrar liksom starka bloss över asfalten, 400 watts trygghet i stockholmsförorten. Åh, jag önskar att fler hade taklamporna tända. Utifrån, från en kall, klar höstkväll ser alltid de kalt upplysta lägenheterna trevligare ut, än de mysbelysta ombonade. I vilket fall om de är upplysta med gamla hederliga glödlampor, max 60 watt, men ännu hellre 40. Några sådana finns fortfarande kvar, men på vår vandring ner mot fotbollsplanen såg jag mest det blåaktiga skenet från alla 44-tummade hemvideoanläggningarna som spelade mot vardagsrumsväggarna.

Över fotbollsplanen ligger konstgräset klart grön året om och den är stenhård om man ramlar. Bollarna rullar som biljardkulor över spelpanen och en lätt passning med en tillräckligt hård boll rullar ofelbart i mål om ingen står i vägen och om man har siktat bra. Vi körde några skott fram och tillbaka, jag och Alexander. Han hade sin fleece från Enskede IK på sig. Målvaktshandskar och fotbollsskor. Byxor från Adidas. Jag hade blå jacka från Vamlingbolaget, tröja från Acne och ett par fruktansvärt fula joggers från Adidas. Det kändes bra. Lagom varmt. Jag var fortfarande lite småberusad efter middagens två glas vin som jag stjälpte i mig eftersom vi åt fisksoppa. Lätta uppburpningar av saffran, grädde, lax och vitvin störde mig i spelet, men tempot var lågt och jag klarade mig fint.

Jag har aldrig varit någon fotbollsspelare. Har aldrig kunna hålla en boll i luften med mer än fyra tillslag - och då har jag fått springa över halva planen för att inte tappa kontakt med den. I skolan stod jag ofta i mål och spelade jag ute passade jag fel eller blev bortgjord av någon som kunde göra tunnlar. Jag tror att det största problemet satt i min självbild. Så dålig var jag inte. Men när bollen kom emot mig, kände jag hur stressen, prestationsångesten flåsade mig i nacken. Och så blev det fel. Därför är det enormt viktigt för mig att inte pojkarna drar på sig samma risiga självbild. Jag vill att de ska tro att de är bra på fotboll. Att de inte är sämre än någon annan i varje fall.

Ganska snart hörde jag barnröster och ur mörkret från gungorna längre in på skolgården lösgjorde sig två rätt så udda killar. Jag kallar dem A och I, roliga på något sätt, jag har sett dem förut. En av dem, A, påminner till utseendet om Mike Räsänen (för alla som är bekanta med honom) och även den andre (I) har ett finskt utseende, som en Kaurusmäkigestalt nedtryckt till barnstorlek med hemmastickad hammarbymössa över blonda håret och fotbollsskor med riktiga dobbar och i riktigt skinn. Säkert från 70-talet. Till detta ett par gula mjukisbrallor. Även A hade mjukisbrallor, gråa, och till detta ett par tygskor som for av så fort han drämde till bollen. Rätt så snart sprang han runt i strumplästen där på konstgräset. Säkert jättekallt.
I vilket fall som helst blev jag lite nervös inför dessa två killar. Hur gamla kan de ha varit? En åtta, nio år kanske. Och när de utmanade mig och Alexander på match, tackade jag liksom, från botten av mitt åttaårsjag nej, helst inte. Men så såg jag hur besviken Alexander såg ut och fattade att han gärna spelade.

Så jag sa ja. Okej. En match kan vi väl ta. Med deras boll. Teknikbollen var för "fucking svår att spela med" som Alexander sa.

Och vilken match det blev. Magen höll sig lugn, men ett par gånger trodde jag att jag skulle få en infarkt. Snus och vin i kombination med stark fysisk ansträngning kan ju leda till plötslig hjärtdöd har man hört, men det liksom sket jag i. För jag var inte 44 år längre, jag var åtta  och jag och Alexander passade varanda som två jämlika spelare, snygga crosspassningar över den där gröna lättspelade planen. A blev irriterad på I. Du får inte släppa Alexander fri, sa han. Det blir mål då!
Alexander gjorde alla mål i vårt lag, förutom två som I petade in själv. Jag tog rollen som spelfördelare och satsade på inlägg, lite som Mutumba i AIK. Kände mig oerhört bra. Precisa passningar. Snabbt jobb hem igen. Inte tillräckligt snabbt visade det sig. A och I vann med 10 - 9. Sen skildes vi åt. Med bibehållen heder och som vänner.

Och jag och Alexander vandrade hem över de lövbruna gatorna igen, in under de starka lamporna och upp i lägenheten som fortfarande doftade gott av fisksoppans saffran.