dyslektikern (för sista gången)

Beklagar min monomani.
Men the lord of svårstavade ord måste väl ändå vara detta: entusiastiskt

dyslektikern (igen)

..ett annat omöjligt ord: attack, atack, attak, att - motherfucking - aque.

(anledningen till att det första exemplet är rättstavat är att jag just frågade min kollega Janne)

Jag pillade visst på ett rätt varigt sår för många när jag skrev om min oförmåga att stava till vissa ord i ett inlägg längre ner. Att jag inte kan stava till typ recension eller egentligen.

En annan grej som jag aldrig riktigt har fattat, men som jag tycker att jag borde ha koll på är följande:

När använder man den här ; ?

Semikolon; det ser ju snygg ut och jag brukar kasta in det lite då och då, men det känns aldrig som att jag får den rätt och det blir ofta pinsamt.

Hans

Pluralformen av orange, heter det oranga eller orangea? Jag inser att jag aldrig har fått det utrett, varför jag har undvikit att skriva just det ordet under hela mitt vuxna liv.

Som så många andra ord.

Vet man inte hur det stavas, tvingas man att hitta synonymer. Jag hakar upp mig på så mycket: heter det egentligen eller igentligen? Jag stavar fel hälften av gångerna. Under en lång period av mitt liv halkade ordet recension ur min stavningskontroll. Jag tyckte att det var världens mest svårstavade ord och vågade inte ens använda det i SMS-sammanhang. Tvingades uttrycka mig ålderdomligt: Grattis till fin kritik.

Samanhang?

Stavar man fel, avslöjar man sig inte bara som den lätt under-medel-intelligenta man är, man tappar rytmen också. Skrivandet blir fult omusikaliskt och man kan inte fortsätta.

När jag var runt 11 utrustade jag mig med ett rutat kollegieblock, stiftpenna och ett kautchuck (????) och låste in mig i lillstugan för att skriva en roman. Romanen skulle beröra killar i min egen ålder och den handlade om Tommy, 11, som var mobbad och som i sin frustration hade kickat till en sten och lyckats krossa framlyktan på farsans moped.

Nu satt Tommy och käkade filmjölk och hade ångest inför vad som skulle hända när farsan kom hem. Filmjölken gick inte ner, så tillslut hällde Tommy ut den i snön nedanför förstukvisten. (Jag minns att jag var extra nöjd med just det där - filmjölk i snö, att han inte hällde ut den i vasken, utan lät den falla i snö, det vita blöta som ritade i det vita torra, jag kunde inte tänka mig något deppigare just då).

Tommy satt åter vid bordet. Dilemmat var enkelt: Skulle han erkänna att det var han som hade krossat moppelyktan, eller skulle han skylla på brorsan? Och det blev bråttom (brottom?) plötsligt, för nu hördes steg utanför dörren.
"Hans pappa kom hem nu, Tommy ville bara dö", typ.

Hans?

Hur stavar man det då? Hanns? Om jag skrev "hans pappa" och "hans" hamnade först i en mening, så att begynnelsebokstaven blev stor, som nu, då kunde det ju lika gärna vara Tommys kompis Hans pappa som kom. Och inte hans.

Så jag valde att göra så. I mitt febriga författartillstånd såg jag ingen annan lösning. Så jag hittade på en kompis till Tommy som hette Hans och nu var det alltså hans (Hans) pappa som kom.

Och sen la jag av. Tappade tråden fullständigt.

Orangea? Oranga? Schysst? Juste? Recensioner? Rescensczioner?
Hur ska man göra?
Igentligen?