Leonard, natt i slutet av hösten

Leonard står vid fönstret. Det är bara ett par meter ut till den låga buxbomhäcken som markerar slut på privat tomtmark och därefter börjar allmänningen ner mot vägen som går mellan Ludvika och Nyhammar.

Det snöar. Nu ligger det snö högst upp på häcken och den har pudrat gräsmattan och slänten, men bara så pass att det bruna där under kan bryta fram som en varm påminnelse om att hösten inte är slut än.

På vägen syns spår efter en bil. För fem minuter sen kom en bil in mot stan från Nyhammar och i strålkastarskenet kunde Leonard se att det snöade mer än han trodde. Om några minuter kommer inte spåren att synas längre. Om det inte kommer en ny bil.
Leonards bil är också täckt av snö och han tänker att han kanske måste borsta av den i morgon.

Eller jag vet inte så noga. Jag antar att han tänker så.
Han har i varje fall vridit huvudet och står med kinden mot rutan för att kunna se bilen där den står framför carporten. Under bilen är det svart och det ligger löv. Löv under nyfallen snö kan vara förrädiskt men jag tror inte att Leonard tänker så.
Det är svårt att veta vad Leonard tänker.

Jag står just intill honom nu. Du står också där. Vi står där tillsammans och tittar på honom, men han tar ingen notis om oss. Han avslöjar ingenting. Hans ansikte är slätt och han har inte ändrat ansiktsuttryck på över en timme. Inga rörelser under huden vid käken, ingen rynka mellan ögonen. Leonard andas med munnen stängd. Han röker inte eller snusar. Han bara står där. Han avslöjar ingenting.

Jag vet inte vad han jobbar med och det är inte väsentligt heller. Vad som är väsentligt är att han är en övergiven man som inte kan sova.
Leonard står vid fönstret istället.
Fönstertittarsjukan heter det visst, men det är bara ett annat ord för ensamhet.

Nu visar klockan på DVD:n 3:30.
Leonard tittar inte efter, men någonting inom honom måste säga att det är dags att gå och lägga sig, för nu lämnar han fönstret.
Det kommer att dröja innan han somnar.
Han kommer att kliva upp om 3 timmar utan att ha sovit alls.
Så brukar det vara.

Det är lika bra att vi smyger oss ut genom fönstret och försvinner hem till oss.
God natt Leonard. Vi lämnar dig nu. För den här gången.

Leonard

Jag har en tydlig bild i huvudet. En man, något äldre än mig, 45 – 50, står i vardagsrummet och tittar ut över ett sovande samhälle. Jag vet inte. Jag tror att det samhället heter Ludvika, och att vad han ser är de absoluta utkanterna av Ludvika. Innanför honom är mörker. DVD:n sover, krukväxterna har slutit sig inåt, i stora sovrummet är dubbelsängen bäddad, men i sängen i gästrummet är lakanen i oordning.
Jag föreställer mig att han har sovit där sen han blev ensam. Jag tror att har blivit lämnad.

Jag tror att han heter Leonard.

Leonard har inte satt några egna spår i hemmet. Allt här hemma är hon. Det är hennes växter, hennes möbelval, hennes konst och hennes inramningar av alla barnen och lilla barnbarnet i fina skåpet. Jag föreställer mig att Leonard rör sig mycket försiktigt. Han trampar bara de stigar han känner väl. När han kommer hem lägger han sin portfölj på pallen medsamma innanför dörren, han hänger av sig rocken på samma galge som alltid och lägger toppluvan på hatthyllan. Tossorna står och väntar på honom under skohyllan och när fötterna har glidit in i dem går han ut i köket och tar en smörgås och ett glas mjölk vid diskbänken. På fredagarna och lördagarna dricker han öl. Det finns en pall inskjuten i en smatt under arbetsbänken och på den blir han kanske sittande. Han har köpt Expressen, men tittar mest på väderkartorna. Försöker tyda de allt gulare färgfälten. Försöker förstå innebörden av att det blir svagt rött bortåt helgen. Försöker låta bli att tänka på vad han ska göra då. Jag föreställer mig att han blir sittande så, tills det skymmer och blir mörkt.

En medelålders man. Leonard. Han bor i Ludvika. Om han kände efter skulle han uppleva att han är en främling här.
Så han låter bli.