jagutveckling

A tar ut cornflakes från skafferiet och lägger dem på golvet. Det är hans aktivitet just nu. Och det är svårt att veta om man ska stoppa honom. Han är ju bara 1 år och gör det knappast för att testa gränser. Jag sopar upp och säger till på skarpen lite så där lagom, så att han inte ska bli lessen. För som sagt, vad vet jag om vad som ligger bakom. Kanske är det väldigt viktigt för honom att få känna hur torra flakes faller mot golvet och hur det knastrar under fötterna sen. Sabbar jag kanske något i hans jagbygge om jag hindrar honom?

Han gillar att klättra. Upp på bord, fönsterbräden, soffans armstöd, just över den vassa leksaksbilen och det är svårt att stoppa honom där också. Klättrandet är väl det tydligaste uttrycket för jagutveckling. Vad gör det med en människa om man hela tiden blir nedlyft från de höjder man har uppnått? Jag kan se att han blir förbannad. Han liksom väser åt mig efteråt, men väntar ändå tills jag har gått ut ur rummet, innan han gör en ny toppattack.

Vi ska vara hemma tillsammans han och jag hela dagen. Nu känner jag på mig att han ligger i startgroparna för något nytt. Måste kolla så att han inte har lego i munnen.
So long.

Bildbevis

Är det någon som kommer ihåg Bror Hjort vid Gullmarsplan?
Det är Simon som har vågat sig in och tagit bilden.
Snyggt jobbat Simon!

Mer än EN spricka

Den där mini-serien om ett slags överklasshades, det finns mycket att säga om den, men jag nöjer mig med detta:
Hur kan man
1. träffa någon, bli förälskad och flytta ihop
2. gifta sig
3. bli gravid.
4. vara höggravid
5. förlora en mofar
6. styra upp bouppteckningen efter morfar
7 skilja sig
8. föda barnet
9. försonas med barnets far när barnet är ungefär 2 månader
under en och samma årstid, dvs någon gång i början av augusti?

Malmsten, Plura, Tranströmer, Jag

I helgen omdanade vi barnens rum och jag har tänkt på min framtid, så det har inte blivit något bloggande på några dagar. Jag läste någonstans att om man tänker vara borta från bloggen i mer än ett dygn, ska man informera om det så att man inte tappar läsare.
Sådan är den alltså, bloggvärlden, ännu ett tecken på att allting går fortare och fortare. Jag menar, inte tappade Tomas Tranströmer läsare mellan sina tunna, glest utgivna samlingar. Skrev han en odödlig dikt 1978 så kan han leva på den än idag (andligt alltså), men om man som bloggare skriver odödligt den 24 november, är det bortglömt den 28:e, eller i bästa fall den 1 december (för då börjar julkalendern och klockorna ställs på noll igen).

Min väg in i bloggandet hade väl flera spår, men ett var att min vän Tomas mejlade mig något fullständigt briljant av Bodil Malmsten - herregud, det här var på stenåldern, i mars någongång. På den tiden höll han Plura igång en köttgrytsdoftande och ölskummande blogg som hela landet talade om. Han bjöds till och med in till Stina och fick läsa högt. Satt där i sin fula fläta och var osnygg och läste och såg röksugen. Detta var i april och Pluras blogg jämfördes med Klas Östergren. I dag? Bortglömt. Nerdraget i internetmalströmmen.

I varje fall: jag skrev ut det där inlägget och läste det och hade det under kudden och tänkte att tänk att man kan skriva så här. Tills jag surfade in på Bodils sida och bara kunde scrolla mig genom den ena tänkvärdheten efter den andra. Min ursprungliga utskrift, den med det briljanta inlägget, devalverades på en halvtimma ner till "något tänkvärt". Inte mer.
Förmodligen hade det varit samma sak om Tranströmer hade publicerat "Schubertiana" som ett blogginlägg. Den hade blivit läst och hyllad och utskriven och bortglömd på ungefär en vecka.

Nä, text tryckt på papper och inbundet mellan pärmar, är det enda som gäller. Böcker rules. Och nu ska jag ta mig fan skriva en.
(men jag tänker inte sluta blogga för det)


Just det: Barnens rum är färdigt nu. Det blev både större och mer intimt. Hatten av för Olle Sparring och Mimmi Torsson. De två tillsammans skulle kunna starta en inredningsfirma.

För den som bryr sig.

Jag har lämnat facebook.

Woodoo

Jag är hemma med A i dag. Nu sover han. Vi ska måla om i barnens rum i kväll och jag ägnar dagen åt att tömma det. Alla deras böcker har hamnat här runt datorn. Det känns mysigt. Känns lite söderbokhandeln på något vis. Så ska det kanske se ut om man vill djupare in i barnlitteraturen. Jag gjorde ju ett försök för ett och ett halvt år sen och har nog inte gett upp än, men stannat av. Ett förlag har visat intresse, men vill att jag ska göra omfattande bearbetningar. Vi hade mötet den 7 mars i år och jag lovade att sätta igång till sommaren. Men det är som woodo det där med att sätta igång. Allt som ska göras utan bestämd deadline, utan någon gång i framtiden blir som woodoo för mig. Woodoo i bemärkelsen att en tyngd lägger sig över mig så snart jag närmar mig projektet och styr om mina tankar till, tja, att skriva en blogg istället, eller dammsuga, eller titta på en film. En förbannelse. Ett ont öga.

Julmingel på SVT-Drama i går. Kristoffer Lundström satt julvärd och Kristian Luuk körde en snabb videokväll med avgående dramachefen Daniel Alfredsson. Annars stod folk mest i små klungor och småpratade och drack mellanöl ur flaska. Jag med. I en passage sprang jag in i Babben Larsson. Jag fick en stark impuls att ge henne en kram. Men jag kvävde den.

Snart är det jul

Det är väl så när man känner sig svag, att man söker trygghet i just det man flinar åt när man känner sig stark. Hängde ni med? Just nu lyssnar jag på Stefan Sundström spelar Allan. Snart är det jul. De här pappersväggarna av trygghet känns extra tunna. Jag känner mig inte omfattad av den där NK-tryggheten, den där julefrid mäts i hur mycket pengar man kan spendera på julklappar. Min syrra sa till mig: utifrån sett ser allt ljust ut för dig. Men det är inte så det känns. Just nu hänger jag inte med. jag fattar inte hur någonting jag tar i ska kunna lyfta. Just nu vill jag bara vaggas till trygghet av sådant som Stefan Sundström, en prestigelös nylonsträngad gitarr, några Jan Johansson-ackord och ett par riktigt proggiga körtjejer över 40, med hennafärgat hår och fyra barn. Och jag följer gärna den i fotspåren som utropar "skit i det här jävla konsumtionssamhället" - och menar det.

att vakna till liv

Jag sparkar väl in öppna dörrar om jag säger att det är rätt grått och regnigt ute och *PANG* att man blir trött därav. Som levande döda drar vi oss upp numer. Jag har ny mobil med ny väckningssignal. Den på min förra hette "greetings" och var stämd i dur tog mig upp till ännu en sommardag med fest och blåbärsfil så där klockan sju varje morgon. Den jag vaknar till nu heter "royal" är stämd i moll och väcker mig till min egen avrättning i gryningen. Likt Johan Wilde ligger jag där på min träbänk djupt nere i Waxholms kastell när det där "tra-dam-dam-dam" når mig. Utanför samlas redan bönder och meddellösa på borggården. De vakar där som mörka andar i den fuktiga decemberdimman, några har med sig skålar i vilka de hoppas kunna fånga upp något av mitt blod när huvudet väl är skiljt från kroppen. Natten har varit kall. Magen krånglar. Råttorna har gjort sitt bästa för att hålla mig vaken. Sömnen slingrar sig ännu runt mina ben och armar och även fast jag snart skall gå till evig vila, vill jag ha lite mer av den jordiska först. Så jag vänder mig om, famlar efter parafinljuset och det lilla elddonet någon vänlig stjäl har smusslat in till mig, får eld på ljuset och trycker på snooze.

Henrik Schyffert

Jag var på Rival i kväll och såg Schyfferts 90-tals föreställning. Det rekomenderar jag alla att göra.

Och här tänkte jag att jag skulle skriva en massa fint om föreställningen och om vad den gjorde med mig, men klockan är för mycket nu och jag vill gå och lägga mig. Jag kan bara konstatera att jag inte riktigt är samma kille efteråt som jag var innan. För där på scenen stod en person som är lika gamma som jag men som jag under perioder har sett upp till ungefär som man ser upp till en mycket helig man, och vände ut och in på den tidsperiod då jag bildade mig en uppfattning om vem jag är och vad jag ska tycka och göra.

Och när jag satt där som en liten prick i salongen på Rival och skrattade så att jag grät, insåg jag plötsligt att Henrik Schyffert faktiskt inte längre lever i den där perioden. Att det har gått snart 8 år nu och allt det där är över.

Jag insåg också att jag själv någonstans långt bak fortfarande mäter mig enligt den tidens lagar, men att det inte är någon annan än jag själv som bryr sig. Att åtminsone killen där uppe på scenen har tillräckligt fullt upp med att överleva själv och hantera sina egna nojjor. Att han faktiskt inte kan ta ansvar för mina.

När jag kom till Rival höll jag garden ganska högt måste jag säga. Jag var rädd att rusa in i någon gammal 90-talsironiker. Någon gammal kompis till en hassanbusringare som tjoar "tjena killen" utan att mena det och flinar i smyg åt min skjorta.

När jag gick därifrån gjorde jag det med axlarna sänkta.

Dessutom var han jävligt rolig.

Arbetsmiljön

Ju senare på dagen, desto sämre ljudmiljö här på kontoret. Nu har Janne kopplat sin dator till stereon och provlyssnar sig igenom 3500 låtar på i-tunes.

Juha

Dagens braskande nyhet är att Juha Valjakkala har fått sitt straff tidsbestämt och kommer att släppas ut om ett halvår. Eftersom Aftonbladet.se är min källa, vet jag inte om det stämmer, men där har man i varje fall bestämt sig. Och i takt med att nya fakta tillkommer lyckas man gräva fram allt fulare bilder av Juha (Nikita) ur arkiven. För en halvtimma sen såg han ut som vilken övervintrad postpunkare som helst, men nu ligger en bild ute som mest för tankarna till orchernas konung.

Juha har suttit i 19 år i fängelse. Det är lätt att förledas att tro att Aftonbladet på subliminal väg försöker övertyga oss om att livstid vore det bästa för Juha.

Eller att de bara vill skrämmas.

Snorungar

För några dagar sen snubblade M ut ur barnens rum. Han grät:
-S säger att jag är en snorunge!
-Nej det säger jag inte alls, ropade S inifrån rummet. Jag säger bara att snart blir det väl fler snorungar i den här familjen.
-Äh, oroa dig inte, sa jag.
Men jag visste i det ögonblicket, när S sa det så där rakt ut som ett klipp ur Madicken, att möjligheten faktiskt finns.

Poem, ballader och lite blues

Det är natt. Jag sitter och försöker spåra upp låtarna från "Poem, ballader och lite blues - återkomsten", på myspace. I vanliga fall skulle jag kanske ha letat upp någon olaglig torrent, men i det här fallet känns det inte så fräscht. Det är ju inte direkt 50-cent som ligger bakom. Nina Ramsby har producerat tillsammans med Martin Hederos och just nu är det hennes "Rosenblad, Rosenblad" jag sitter fast i. Jag har alltid älskat den låten. Om jag någon gång av någon ond kraft skulle tvingas att uppträda på typ Globen och där framföra en sång, skulle det bli den. Sångmässigt skulle det säkert gå åt pipan, men det skulle jag hämta upp på känslofronten. Om man gråter när man man sjunger är det per definition bra, det har man ju lärt sig. Med detta mästerverk i lungorna skulle det inte vara något problem för mig. Jag sjöng den i kväll för att tråka Mårten till sömns och då kände jag minsann hur det tjockade till sig i lite bakom tungan.

Bilden. Det är Tomas som har tagit den och den säger rätt mycket. Jag har lärt mig att man inte ska försöka sätta ord på stor konst, så jag nöjer mig med detta: Det är när jag ser såna här bilder, som jag inser hur fruktansvärt stor jag är. Titta på soffan bakom mig. Den ser ju ut som en leksakssoffa. Och mattan. Och det lilla barnet. När jag ser såna här bilder tycker jag att det är ett under att jag faktiskt aldrig slår ner saker med armbågen. Bra på att fickparkera är jag också. Det tyder på stor spacial intelligens säger brorsan. Bra känsla för rum alltså. Inte undra på. Hade inte jag haft det, hade jag inte kunnat vistas i några rum alls, utan fått bo på taigan och ägnat mig åt sådant som att sätta fjutt på metangas med en bic-tändare.

Nä nu flamsar jag bort det här. Poem, ballader och lite blues. Alltså originalet från 1970. Jag kan på rak arm inte komma på något annat album som har betytt så mycket för mig som just den. Under vissa perioder på 90-talet lyssnade jag på den nästan jämt när jag var ensam. Det blev ett slags rum jag kunde flytta in i. Ett kök, nerrökt, tänt i taket, med stolar runt ett bord där man drack rödvin ur duralexglas och hade slängt av sig jackan på golvet i hallen. Ute var det decemberdimma. Lampan behövde ingen dimmer, det sörjde cigarettdimmorna för. Om jag någon gång nattvandrade på söder och hamnade i kvarter där det fortfarande bodde en och annan alkis (sånt finns inte längre) och blickade upp mot just ett sådant kök där det ännu lös i taket och där man kunde se på det speciella ljuset att man rökte där inne och man kunde anta att de hade käkat en mustig oxgryta innan de gick på brännvinet och tog fram ciggen och spelkorten, tänkte jag på den. Den har ett slags vacker spruckenhet, tycker jag. Om Cornelis fortfande finns kvar, finns han där, i den skivan - och någonstans i en sånt där kök.

Jag minns fyllegänget som hängde på lilla Maria i slutet av 80-talet. De var nersupna och förlorade. De bodde uppe på Mariaberget i nerkörda lägenheter med sina havererade konstnärsdrömmar. Rödvin i karaff, kedjerökande med fula gula tänder, men för mig utstrålade det där gänget en slags mysighet. De var också "Poem, ballader och lite blues".
Särsklit så här i slutet av november, början på december.

Rosenblad. Blues för Ingamaj. Sonja och Siv. Ett gammalt bergatroll. Cool water på den Gyllene Freden. Jag köper hela paketet. Och det står jag för.

Bloggvärlden - just nu.

Just nu känns bloggvärlden ungefär som en söndag efter Roskildefestivalen. Några tappra själar festar vidare på ett stort tomt geggigt gärde. Eller är jag löjlig nu? Näe, det känns så. Scenerna packas ihop. Kablar viras in. I periferin dansar en påtänd 80-talsrocker till inbillad musik av Wayne Hussey. Sammanbitna speditörer packar ihop bajamajorna för att köra dem till nästa festival. Affischnamnen sitter redan på ett flyg över atlanten. I morgon är det måndag igen och då är allt det här ett minne blott. Men vi, de tappra, har fortfarande 7 öl kvar i backen och lite fest kvar i kroppen. Dessutom är det svårt att lämna en fest om man inte har någon ny att gå till.

Astrid Lindgren eller inte

Några erkännsamma ord till Astrid först:
Pippi Långstrump, Emil i Lönnerberga, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter är jättebra. Klassiker rent av.

Men sen då? Näe. Masspsykos tack så mycket. Eller SF, Svensk Filmindustri. Waldemar Bergendahl. Olle Noremar. Olle Hellbom. Tage Danielsson. För den bild av Astrid Lindgrens värld våra barn lever i, är inte den hon skrev om. Det är den herrarna ovan skildrade på film. Under Astrids stränga överinseende, ja visst, men likväl - det är filmerna, inte böckerna som är de starkaste referenserna till Astrid Lindgrens värld.

Lilla Astrid, lilla Astrid, du var så fin och du kom från en så kärleksfull bonnfamilj i Småland och du hade det visst lite tufft i slutet av 20- och början av 30-talet men du läste både Kirkegaard och Albert Engström och var en snäll farmor och ingen har betytt så mycket för BARNET i hela vida världen som du.

I år är det hundra år sen hon föddes. För två veckor sen var det födelsedagskalas och ännu ett knippe menlösa dokumentärer som sparkar in öppna dörrar skottades ut över oss. Och alla de författare som har lyckats komma fram efter Astrid fick flytta ytterligare ett steg in i hennes skugga.

Varför finns det inte ett BARBRO Lindgren-priset. Hon måste ju ha betytt minst lika mycket för åtminsonde två generationer läsare som Astrid. Eller Pija Lindenbaum. Man talar om Pipps absurdism och ja visst, inte utan Pippi kanske, men om Margareta Strömstedt läste "Lill-Zlatan och onkel Raring" eller "När Åkes mamma glömde bort", skulle hon kanske se hur Pippis anarkism bleknade. En aning i varje fall.

Jochum Nordström. Ingen annan svensk barnboksförfattare har försökt föra in konst och poesi i barnens rum så konsekvent som han, eller för den delen, med så lyckat resultat. Eva Eriksson, Anna-Clara Tidholm, Eva Lindstöm, Ulf Nilsson - de borde alla få ingå i en svensk barnbokskanon.

Men någon sådan finns inte. Här finns bara Astrid Lindgren.
Och det känns lite fattigt tycker jag.