9 och 1

Den första september 1981, ungefär samtidigt som John Ajvide Lindqvist låter vampyrer hemsöka Blackeberg, flyttade vi till en trea i Fruängen. Jag var 12 år och hade just börjat i 6:an på Fruängsskolan. Samma årsklass som hjälten i Ajvides roman alltså, men jag kände inga vampyrer på den tiden. Jag kände ingenting. Vi hade bott på bonnlandet i 4 år, och jag var fullständigt oskuld när jag kom till förorten.

Blackeberg ligger i Stockholms västra utkanter så där en 17 minuter med tunnelbana från centralen. Fruängen ligger söderut, men också 17 minuter från centralen och med samma typ av stadsplan. Långa trevåningshus uppförda i början av 50 talet, här och var uppblandade med något punkthus i rostigt rödtegel. Vi skulle bo i 60-talshus, i Fruängens yngre delar alltså, och vi skulle bo i tjänstebostad. Mamma hade fått jobb på Maria-pol, och för de anställda inom Stockholms södra sjukvårdsdistrikt, hade man uppfört bostäder i tegel invid E-4:an, mitt emot Västertorp. Husen låg samlade i grupper runt två större parkanläggningar och kallades allmänt för röda gården (rött tegel) och gula gården (gult tegel). Vi var anvisade en lägenhet på röda gården. Den var lite mindre än den gula, fyra trevåningslängor som bildade en fyrkant runt sandlådor, gungor och en liten berghäll där det växte tallar. Gula gården bestod av fem eller sex hus, och blev inte lika tryggt omslutande som den röda. Här växte inte heller några träd. För oss som fortfarande var rätt små, var det naturligt att hålla ihop inom vår gård, mot den andra. Resten av Fruängen angick oss givetvis också, men det kändes ändå som att det fanns en särskild samhörighet mellan oss ungar som skulle växa upp i tjänstebostäderna. Vi var ju faktiskt per definition bostadslösa. I bostadshierarkin hamnade vi lägst, långt under ungarna i villor eller radhus, bostadsrätter fanns inte i förorten, men hyrestreor var det gott om och vi nådde inte dit upp heller. Ungar i tjänstebostäder. Allihop i treor. Jag tror ta mig fan att alla var på exakt 73 kvadrat. Morsor eller farsor som jobbade inom vården. Mest på Långbro sjukhus, men här fanns de som var undersköterskor på Sös också, eller som mamma: nattvak på Maria. Det fanns en tvärsäkerhet bland de här ungarna. Inget öppet dåligt självförtroende. Alla hade dyra leksaker. Video och skinnsoffa fanns i nästan varenda lägenhet. Någon skröt om sommarställe på Ljusterö, men jag vet faktiskt inte hur det hade gått till, för de vuxna som syntes där på gårdarna såg fattiga och trötta ut varenda en. 1981, 80-talet hade bara börjat och nu väntade det unga decenniet bara på att få visa ut de här sista resterna av folkhemsproletärer tillbaka ut till norra Botkyrka, Fittja och Flemmingsberg och orter som vi då bara uttalade med en rysning. Före 1990 skulle två av mina klasskompisar där på gården ha suttit i fängelse. Innan år 2004 var slut, skulle två ha dött.

Jag hade börjat i skolan en vecka tidigare. Mamma följde med mig på uppropet och jag kände (givetvis) redan när jag klev in i den korta korridoren utanför klassrummet hur fel det var att ha henne med sig. 6 A, skulle jag gå i. Nu samlades mina klasskompisar. Det var första gången de träffades i grupp sen sommarlovet och jag var som en minsvepare med blicken där i korridoren. Jag registrerade skor, byxor, tröjor, munkjackor, frisyrer – allt jag skulle behöva ändra på för att smälta in här. Jag hade ett par vida rätt slitna jeans på mig och – det här var alltså 1981 – de var ju helt fel. Jag minns inte vad jag hade på överkroppen, men mina skor var alldeles för mesiga. Ett par 70-talssneakers som säkert skulle ha gett mig höga poäng i dag, men då, just den dagen, i början av det som ur epoksynpunkt skulle bli själva antitesen till 70-talet, planerade jag att bränna dem på bål eller nåt. Så vi stod där, morsan och jag, och pressade oss mot den kalla väggen. Mina klasskompisar hade inte sett mig än. De hade klumpat ihop sig i små klungor och stod och samtalade lite diskret med flackande blickar över korridoren. En kille – Rippe, hans farsa var moderat och det var Rippe rätt ensam om här i Fruängen, farsan tjänade en del stålar också, jag fattade senare att de bara var på tillfällig mellanlandning hos oss – kom tillslut fram till mig. Eller han kanske adresserade mig från en av klungorna, jag minns inte. Det är ju 26 år sen nu. I varje fall var han den första som pratade med mig:
”Vad springer du på 60 meter?”
Om jag hade varit lite smart hade jag inte ljugit, eftersom en sån sak snart skulle komma att kontrolleras. Men jag var så förlorad i min längtan efter Rippes och de andra killarnas respekt, så jag drog till med det bästa jag kunde komma på:
”9 och 1”.
”9 och 1?” Rippe lät imponerad: ”Det är rätt bra.”
De andra killarna nickade instämmande. Och jag såg på dem hur sugna de var på att mäta sig med mig. Det fanns ingen ondska i deras blickar. Bara lust att mäta sig. Och kanske lust att få se en så lång och mager person som jag, förflytta sig hela 60 meter på 9 sekunder och 1 hundradel. Jag skulle själv ha velat se det. Jag skulle själv ha velat kunna klara av det. Men jag visste att det inte skulle hända. Och jag fattade där och då att nu hade nedräkningen mot min förnedring börjat. Snart skulle vi ha gympa, räknade jag ut, och så skulle det stå en magister där med tidtagarur och klocka av mig för 14 och 4 eller nåt ännu pinsammare. Och jag skulle som sagt inte kunna försvinna i någon resultatmängd. Mina 9 och 1 skulle vara huvudattraktionen på den gymnastiklektionen. I dag tänker jag att jag borde ha lagt mig i hårdträning ögonaböj, men där, i korridoren i Fruängsskolan, ännu innan jag hade fått gå in och sätta mig i en bänk, bara gav jag upp. Från och med levde jag på lånad tid. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle bli avslöjad.