Vi tänker för lite på Olle Adolphsson

Eddie Izzard skämtade om hur man drar styrkan ur ordet "awsome" när man säger att en varmkorv är det. Hur, frågar han, beskriver man då vyn över Jorden sedd från Månen? Jag tänker på det, när han idol-Daniel för tusende gången slickar sig om läpparna och spänner ögonen i den förhoppningsfulle tjejen och slår fast att "du är en stjärna!". Jag sparkar väl in öppna dörrar här, men blaskar han inte ur begreppet stjärna när han säger så? Bara lite. Min syrra Jenny hade ordnat så att Stella och hennes kusiner fick gå på lilla melodifestivalen i fredags. Jag tror att det var väldigt stort för Stella, innan hon gick drog hon två alvedon, satte ett nytt hårband i håret och hängde på sig nya jackan. Jag mötte dem vid Gullmarsplan efteråt. Stella var i en annan värld litegrann, men när jag frågade henne om ur det kändes att se September, som ju var festivalens pausunderhållning, den inyrda stjärnan, så att säga, tittade hon tomt på mig. "Så där.." September hade inte behövt vara med. Det är mitt tips. Hon gjorde varken till eller från. Hon är bara ännu en menlös del i det självspelande pianot som kallas musikbranchen nu för tiden.

Annat var det på Olles tid. Det räckte med en knarrig stol, en Olle i snygg kostym och nylonsträngad gitarr och några intellektuella kompisar till Lasse O´Månsson i publiken, så hade man en timmes odödlig TV-underhållning utan att anstränga sig. Med innehåll dessutom. Vi lyssnade på Olle A i går morse. Barnen glömde bort att titta på TV. Jag var nära att börja gråta en gång. Det var när jag försökte sjunga med. Gör inte det! Olle A sjunger långt inifrån. I dag är det rena kamikazeprojektet att försöka sig på något sådant.
Och känn på det här citatet:
"Från vårt äppelträd
faller äpplen ned
och det doftar gott
men doftar ensamhet"
Olle A.
Han dog väl vid den här tiden på året för några år sen? Jag minns bara att jag var ensam i bilen på väg från Visby ner till Vamlingbo. Det var dimma och vägen sög i sig strålkastarljuset så att man befann sig i en absolut mörk bubbla. I höjd med Karlsöarna blev klockan 1 och nyheter från ekot. "Trubaduren Olle Adolphsson är död!" Det var toppnyheten. Fy fan vad deppigt. Jag hade 4 mil kvar och jag avverkade dem i en känsla av absolut overklighet. Jag såg honom framför mig, i höstsol, iförd fyrknäppt kavaj, som han hade sett ut på bilderna av Irmeli Krekin i nöjesguiden 10 år tidigare. Han hade framstått som så tung då. Tung i dubbel bemärkelse. Tung i bemärkelsen odödlig. Han blev inte gammal. 69 bara. Han borde fortfarande få finnas. Vi tänker för lite på honom.

På bilderna ses Stella och Mårten i skogen bakom brorsans torp. Mårten har just ramlat i forsen. Stella klarar sig bättre. Lite senare hittade vi hur mycket trattkantareller som helst. De stod i givakt för oss där i den mörkgröna mossan, när vi kom trampande. En matta, 25 gånger 70 meter ungefär. När korgen var full fyllde vi fickorna och slet mössorna av barnen för att kunna plocka mer. Mimmi blev på gränsen till tokig. Och jag bara: Tänk inåt. Tänk Olle Adolphsson.