Oh god I miss you

Jag minns en december här på Gotland, hur jag nästan fick panik när jag försökte titta ut och bara mötte min egen spegelbild i rutorna. Det var en klaustrofobisk jul med maginfluensa i ett överfullt hus och ingen snö. Och sol som gick ner klockan 3. Mörker utanför föntrena, inte ens en referenspunkt, ett annat hus, en bil, en aftonstjärna.

Nu är det där mörkret över oss igen. Dagen kommer klockan åtta och blinkar man så missar man den. I stan kan man uppleva ljuset ändå, i skyltfönster och caféer, men här på landet tar mörkret allting med sig. Sju kilometer i bil blir en färd genom det kompakt svarta och när man ser ICA-skylten där borta kunde det lika gärna vara en ny planet någonstans på vägen genom ett nedsläckt universum. Jag är inte mörkrädd, men landsortsmörkret har en förmåga att rubba mina sinnen och skruva upp mitt psyke. Jag minns när jag var liten och bodde långt ute på landet. De där eftermiddagarna när skolbussen släppte av oss uppe i byn klockan fyra och solen hade gått ner för länge sen. Och vi - jag och brorsan - trostade all mörkrädsla och vände blicken in mot skogen för den kilometerånga vandringen hem. Om vi hade glömt ficklampan och det ännu inte hade kommit snö, kunde vi känna hur älgarna stod och nosade på oss på bara ett par meters håll mellan granarna. Det kändes så. Och alla stora stenar som blev troll och häxor. Jag läste Alfons för Mårten i kväll och då slog det mig hur det där med att man tror att kläderna på stolen är en häxa när lampan är släckt, absolut inte är någon floskel. I mörkret ser kroppar och föremål annorlunda ut. Perspektiven förändras. Vårt djupseende försämras. När man är liten, vet man liksom att det inte finns några garantier för att allting är som vanligt där under mörkerslöjan; att det skulle vara samma värld som när det var dag runtomkring en, nu när det är mörkt. Vi gick tätt ihop och flamsade så högt vi kunde för att skrämma bort allt som väntade på oss där ute i mörkret. Och efter 15 minuters promenad såg vi äntligen ljusen från vårt hus där mamma och en lillasyster väntade med mandelkubb och apelsinsaft och vi var efterlängtade när vi kom hem, för ingen förälder i världen står ut med att se mörkret sänka sig utan att ha alla barn samlade.

Nu är mörkret här. 4 månaders säck. Det är vad vi har framför oss. I vanliga fall brukar jag känna mig rustad. Men i år känner jag mig bara kraftlös och orolig. Och jag känner på mig att det kommer bli en ovanligt tung vinter.