Det finns en tradition i min (stora) familj att sätta barnen i absolut centrum, som jag bara måste få hylla lite. För klockan 22 satte ungarna igång med en stor dansuppvisning och då slår sig precis alla vuxna ner och tittar på. Och applåderar mellan varje dans. Och menar det.
Sånt gillar jag. Ibland när jag känner mig låg och tycker att S har det lite för trångt runt sig, kan jag tänka på den absluta stjärna hon får vara när hon träffar farmor och farfar och sina fastrar och farbröder.
Det är så en slipsten ska dras, när det gäller barn.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
3 kommentarer:
:) Så ska det vara.
Panegyriska servila hyllningar till barnen i en samtid då curlandet är som störst! Tänk på vad som händer då dessa genomservade ungar kommer ut handfallna i verkliga livet och inte kan ta en bossande chef, kollegor med vassa armbågar, betala räkningar i tid eller hantera rygghuggande vänner.
Holger
Det är ju de här barnen som blir chef. Har du inte fattat det?
/Anders
Skicka en kommentar