Det finns en tradition i min (stora) familj att sätta barnen i absolut centrum, som jag bara måste få hylla lite. För klockan 22 satte ungarna igång med en stor dansuppvisning och då slår sig precis alla vuxna ner och tittar på. Och applåderar mellan varje dans. Och menar det.
Sånt gillar jag. Ibland när jag känner mig låg och tycker att S har det lite för trångt runt sig, kan jag tänka på den absluta stjärna hon får vara när hon träffar farmor och farfar och sina fastrar och farbröder.
Det är så en slipsten ska dras, när det gäller barn.