Glennside tror jag att den hette

Jag åkte tunnelbana och när jag kom upp på Swedenborgsgatan och kände mig som i en film när kameran gör en tilt upp mot taken och himlen som tittar fram där uppe över den smala gatan. Det är fina kvarter det där, intima och omslutande på ett ovanligt ostockholmskt sätt. Som gjorda att julpromenera i. Jag gick mot södra stationsområdet och var snart framme vid de röda tegelhusen som byggdes i början av 80-talet och där min kompis Fredrik bodde. Hans mamma var inte hemma så ofta, så vi brukade sitta i hans och hans brorsas hobbyrum och dra i oss häxblandning bara för att få känna den där sköna värmen och lättheten när alkoholen spred sig i våra tunna kroppar.

A har en ny egenhet. Han stoppar fingrarna i halsen och skrattar när den första kräkreflexen kittlar honom i magen. Ungefär så såg vårt smygdrickande ut. Vi blev aldrig fulla för vi fick aldrig i oss mer än ett par centiliter. Vi hade förmodligen inte lyckats få tag på mer än ett par centiliter, dessutom är sprit oväntat äckligt om man inte är van. Den är inte alls så där mustig och god som den verkar när Kapten Haddock slurpar i sig glas efter glas. En gång hade jag en flaska wiskey minns jag. Polsk wiskey. Den drack vi några korkar av. Vi försökte dra i oss den med hjälp av äppeljuice. I varje fall fick vi i oss kanske 5 cl var. Då gick vi ut och gungade. Vi var 16 år. Det var dan före Luica och de här Mariatorgskvarteren var lika omslutande som i dag. Men vi var inte här än.